Skriv ut

Det förödande inbördeskriget i norra Uganda går snart in på sitt tjugonde år. Alltjämt fortsätter människor att dödas och kidnappas av gerillagruppen LRA, herrens motståndsarmé, och under senare tid har även internationella hjälparbetare blivit utsatta för det meningslösa våld som till stor del bedrivs av bortrövade barnsoldater.

Den utdragna och mycket brutala konflikten som pågått i norra Uganda sedan 1986 har på senare tid kommit att få större uppmärksamhet internationellt, då ICC – den internationella brottsmålsdomstolen – beordrat arresteringar av rebelledaren Joseph Kony och fyra av hans närmsta män inom LRA. LRA är en gerillagrupp som sedan president Musevenis maktövertagande i Uganda 1986 har drivit en väpnad kamp mot regeringen p.g.a. dess marginalisering av Acholifolket i norra Uganda.

Det söndertrasade norr

Under åren har LRA dock kommit att tappa stöd från den egna folkgruppen i norr. Detta har lett till att konflikten har vridits och mer och mer kommit att handla om ytterst brutala repressalier mot det folk man från början sade sig vilja strida för. Attackerna har tagit form av plundringar, våldtäkter, mord och framförallt bortrövanden av barn från LRA:s sida. Försiktiga uppskattningar säger att rebellgruppen har rövat bort mer än 25 000 barn under årens lopp för att sedan använda dessa i striderna mot regeringen, i räder mot byar eller som sexslavar inom gerillan.

Regeringens svar har varit att till och från genomföra större militäroperationer i norr, vilket ofta lett till att LRA flytt över gränsen till södra Sudan. Sedan 1996 har militären även tvingat den civila befolkningen i norr att flytta till militärkontrollerade uppsamlingsläger, där man sagt sig kunna ge bättre skydd mot LRA:s räder. Resultatet har dock blivit att runt 1,5 miljoner människor befinner sig instängda i gigantiska flyktingläger, där människor dör i tusentals till följd av hunger och sjukdomar.

Situationen i norra Uganda måste i dagsläget alltmer alltså börja betraktas som ett utdraget folkmord. Det stolta acholi-folkets kultur har blivit jämnad med marken och de lever idag inte bättre än boskap i de regeringskontrollerade lägren. En hel generation barn är krigstraumatiserade genom att antingen själva ha blivit bortrövade av LRA, eller tvingats överge sina hem på landsbygden för att söka sig till de större städerna i hopp om skydd över natten.

Gemensam skuld

Under senare tid har tecken kommit på att LRA har tappat i styrka. Den ugandiske militären har stundtals fått tillåtelse att träda in i södra Sudan och söka utplåna LRA:s baser, något som lett till att gerillan tvingats omgruppera sig och bl.a. sprida sig till östra Kongo. Flera officerare inom gerillan har blivit dödade, tillfångatagna eller valt att utnyttja den amnesti som regeringen i Uganda motvilligt valt att gå med på. Detta kan eventuellt förklara den ökade förhandlingsviljan från delar av LRA.

Samtidigt är det uppenbart att den utdragna konflikten inte allena kan beskyllas LRA, utan även har att göra med Museveniregeringens inställning till det marginaliserade Acholifolket. Det dystra i sammanhanget är samtidigt att omvärlden länge haft – och i viss mån fortfarande har – en naiv syn på den ugandiske regeringens roll i konflikten. I ett seminarium samarrangerat av Palmecentret tidigare i höstas hävdade representanter från UD t.ex. att svenskt bistånd till Uganda endast skulle skäras ner om en ”negativ situation” skulle pågå under en ”längre tid” i landet. Varför ett tjugoårigt inbördeskrig med bristande skydd av civila, tvångsevakueringar samt återkommande övergrepp och våldtäkter från den ugandiske arméns sida inte kvalificerar för detta är svårt att förstå.

Hjälparbetare dödade

Under hösten har LRA:s attacker stigit i styrka och man har nu även alltså börjat angripa internationella hjälparbetare. Sedan slutet av oktober har sammanlagt fem biståndsarbetare dödats i norra Uganda och södra Sudan av LRA. Orsaken står troligen att finna i att biståndsorganisationer i verksamma i området uppfattas som en del av det internationella samfundet, som genom ICC nyligen alltså utfärdat arresteringsorder på LRA:s ledare. Att attackera hjälparbetare skulle kunna ses som LRA:s svar på detta, även om detta bara är ett antagande.

Resultatet är att matleveranser behövts ställas in. Det har samtidigt lett till fördömanden från EU, och FN:s säkerhetsråd har för första gången sedan konflikten startade besökt Uganda för samtal med regeringen.

Att LRA attackerat civila hjälparbetare är naturligtvis allvarligt, och händelser som dessa måste fördömas. Det som samtidigt inte får glömmas bort är dock att konflikten i norra Uganda sedan mer än tio år just karaktäriseras av attacker mot civila, något som dessutom sker nästan dagligen. En nyligen utgiven rapport visade t.ex. att runt 1200 människor blivit bortrövade av LRA bara under de första sex månaderna under 2005, och att det därtill dött ungefär 30 000 människor i de regeringskontrollerade lägren under samma period.

Förändrad bild av Museveni nödvändig

Det är alltså hög tid att omvärldens uppfattning om hur Uganda hanterat denna konflikt börjar förändras. Regeringen i Kampala har i princip sedan konflikten uppstod gett återkommande försäkringar om att kriget befinner sig i ett slutskede, samtidigt som man fram till dags dato uppenbarligen varit ovillig eller oförmögen att avsluta just detsamma.

Inte heller kan de sparsamma fredsinitiativen sägas ha varit helhjärtade. Vid ett flertal tillfällen har regeringen avblåst vapenvilor mitt under förhandlingar med LRA, och Museveni har upprepade gånger själv hävdat att han aldrig trott på ”mjuka” löningar, som tex. förhandlingar eller amnesti.

En gissning varför den ugandiske regeringen agerat som man gjort, är för att det helt enkelt inte funnits en tillräckligt starka vilja att försöka avsluta kriget. Så länge problemet hålls på avstånd och riktar sig mot en grupp vars säkerhet är av underordnat intresse, så kan status quo tillåtas fortgå.

Samtidigt så är den ugandiske militären uppenbarligen trött på det tjugoåriga kriget och lider dessutom av både resursbrist och disciplin. Därtill har LRA under åren utvecklats till en extremt effektiv och dödlig gerillagrupp, något som bidragit till krigets fortgång.

Större insatser krävs

Den pågående katt- och råttaleken måste alltså få ett slut, inte minst för att det handlar om att man jagar barn som ursprungligen blivit tvingade att strida för LRA. Internationell närvaro i form av utplacerade beskyddande trupper kommer sannolikt istället att behövas, men framförallt måste alla former av dialog bejakas och de underliggande problemen tacklas.

I dagsläget pågår trevande, delvis privatfinansierade försök att få LRA till förhandlingsbordet. Tyvärr kommer dessa försök knappast längre bära frukt så länge de bara inriktar sig på LRA:s ledarskap. Att förvänta sig att Joseph Kony ska träda fram ur sitt gömställe för att därefter bli skickad till Haag är naturligtvis naivt, och frågan är väl om ICC:s arresteringsorder verkligen var så klok i dagsläget, med tanke på att den enbart bidragit till ett krympt förhandlingsutrymme.

Sett ur ett längre perspektiv är det även avgörande att en mer genomgripande plan för utvecklingen i norra Uganda börjar arbetas fram. Ugandas regering måste tvingas att börja ta marginaliseringen av norr på större allvar, fler dialoginitiativ på många olika nivåer måste tas och den fruktansvärda humanitära situationen – inklusive den bristande säkerheten – måste leda till större åtgärder från omvärlden. Något som kommer bli svårt, men inte desto mindre nödvändigt.

De nuvarande ansträngningarna är inte tillräckliga, och EU:s fördömanden av LRA och ”uppmaning” om skydd av civila kommer knappast att ändra den aktuella situationen. Varför mer inte görs är obegripligt, men det är en fråga väl värd att ställa till våra regeringar.

Text: Victor Åström

Publiceringsdatum: 2005-11-10

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...