Skriv ut

I april är det 15 år sedan folkmordet i Rwanda begicks. Fem år senare fick förre statsministern Ingvar Carlsson FNs säkerhetsråds och generalsekreterares uppdrag att leda en oberoende kommission i frågan. Ingvar Carlsson intervjuas om tragedin av Palmecentrets Gunnar Lassinantti.

Vilket internationellt uppdrag har du haft om Rwanda? När och vad var bakgrunden?

– Förenta Nationerna hade trupper i Rwanda samtidigt som folkmordet ägde rum. Skarp kritik riktades mot världsorganisationen för inkompetens och handfallenhet. Denna kritik blev allt starkare framför allt från överlevande rwandier men också från frivilligorganisationer. Men först fem år efter folkmordet beslöt säkerhetsrådet och generalsekreteraren att tillmötesgå kraven på en oberoende kommission som skulle undersöka varför FN misslyckades med att stoppa folkmordet. Jag fick i uppdrag att leda den kommissionen.

Vad anser du om folkmordet i Rwanda då under kort tid 800 000 människor främst ur tutsifolket förlorade sina liv? Hade det gått att undvika?

– Jag anser att folkmordet hade gått att i stort sett undvika om FN hade haft c:a 5 000 väl utbildade och utrustade soldater på plats. De soldater som skickades dit hade varken mandat eller kraft nog att ingripa. Detta kände de som ledde folkmordet till.

Vad var huvudresultatet i er kommissions rapport och era rekommendationer? Har de lett till de resultat ni önskade?

– Den grundläggande och viktigaste förklaringen till FN:s misslyckande var medlemsstaternas ovilja att ställa tillräckliga resurser till förfogande. De fredsbevarande styrkorna ute i fält var redan så omfattande att de tärde på regeringarnas tålamod. Rwanda var ett fattigt afrikanskt land utan naturtillgångar och utan strategiskt intresse. Man ville inte se folkmordet utan vände ryggen åt Rwanda. Men även säkerhetsrådet, generalsekreteraren och sekretariatet fick hård kritik för brister i hanteringen.

En del åtgärder har vidtagits för att försöka hindra en upprepning. Vilka? Behöver mera göras? Vad?

– FN har blivit bättre på att tidigt upptäcka oroshärdar och visa de ansvariga att de är under observation. Domstolar har inrättats där krigsförbrytare kan ställas inför rätta vilket är viktigt också ur avskräckningssynpunkt. Medvetenheten har ökat om att de fredsbevarande styrkorna måste ha ett mandat som är tillräckligt starkt för att klara uppdraget. Men tyvärr har den grundläggande frågan om medlemsstaternas vilja och förmåga att ställa tillräcklig militär kapacitet till förfogande inte fått en tillfredsställande lösning.

”Ansvaret för att skydda” har kommit upp på den internationella dagordningen efter folkmordet i Rwanda. Till det bidrog också den kommission du själv var med om att leda ”Vårt globala grannskap” som lade fram er slutrapport 1995. Ända inträffar internationella tragedier av samma slag idag – som i Darfur och östra Kongo – och det internationella samfundet verkar ha förpassats till åskådarens roll. Vad är din mening om detta?

– Det är sorgligt och deprimerande och har sin förklaring i mitt svar på den föregående frågan. Det som inte skulle få hända upprepas ändå. Ofta är det kvinnor och barn som blir offren. Vi fick höra om fasansfulla övergrepp i Kongo när det senaste Olof Palme-priset delades ut i slutet av januari.

Har du några övriga kommentarer?

– Vi måste öka trycket på medlemsstaterna så att de ger FN möjlighet att handla. Inte minst frivilligorganisationerna har en viktig uppgift för att skapa opinion och stärka viljan att handla.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2009-03-10

Till toppen av sidan
Den grundläggande och viktigaste förklaringen till FN:s misslyckande var medlemsstaternas ovilja att ställa tillräckliga resurser till förfogande. - Ingvar Carlsson

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...