Skriv ut

Efter valet i Gambia förra veckan kunde den sittande presidenten Yahya Jammeh än en gång utropa sig till segrare. Men att den före detta kuppmakaren sopade banan med konkurrenterna beror knappast på att han har folkets kärlek – istället är det splittringen inom oppositionen som fick väljarna att ta det säkra före det osäkra.

Så sent som i våras hade Gambias demokratiförespråkare gott hopp om att ta hem segern i det kommande presidentvalet. Befolkningen i Afrikas minsta land var trött på presidentens misslyckade försök att få fart på den stagnerade ekonomin, och dessutom hade oppositionen sedan något år tillbaka format en koalition bestående av sex partier. Till gemensam kandidat inför presidentvalet i september hade Nadd, National Alliance for Democracy and Development, utsett den före detta sociologiprofessorn Halifa Sallah.

Men bara några månader senare bröt sig tre av partierna ur koalitionen och lanserade en egen kandidat. Juristen Ousainou Darboe, ledare för United Democratic Party (UDP), hade lett oppositionen vid förra presidentvalet 2001 och då förlorat stort mot president Jammeh.

Efter denna splittring hade oppositionen ingen chans, förklarar Sam Sarr, redaktör för tidningen Foroyaa och aktiv inom Nadd, på en knarrig telefonlinje från huvudstaden Banjul.

– Att oppositionen misslyckades beror på vår egen svaghet och inte på president Jammeh. När UDP och flera andra partier lämnade Nadd blev folk arga och reagerade genom att strunta i att gå och rösta. Eller genom att rösta på det styrande partiet.

– Vi hävdar inte att valet var alldeles fritt och rättvist, fortsätter han. Men det speglade folkets känslor och besvikelse.

I Gambia kan bara hälften av den vuxna befolkningen läsa och skriva och därför används stenar istället för röstsedlar. Valurnorna består av trummor i olika färger och väljarna lägger sin sten i den trumma som representerar den kandidat de vill ge sin röst.

När stenarna hade räknats efter valet förra fredagen visade det sig att president Jammeh fått drygt 67 procent av rösterna, Ousainou Darboe 27 procent och Halifa Sallah sex procent. För Sam Sarr, liksom för hela Nadd, naturligtvis en stor besvikelse.

– Hade oppositionen hållit ihop skulle vi ha haft en verklig chans att vinna valet och införa demokrati i Gambia. Till och med presidenten blev nervös av våra framgångar.

Varför Darboe och de båda andra partierna lämnade Nadd kan Sam Sarr inte svara på med säkerhet eftersom de aldrig kom med någon officiell motivering. Senare förklarade de sig dock missnöjda med att den gemensamme presidentkandidaten inte kom från något av deras partier, som var de större inom alliansen.

– Men vi hade enats om att alla partier i Nadd var jämbördiga, oavsett storlek. Det var därför Halifa Sallah kunde utses till vår gemensamme presidentkandidat.

I valet, som hade tidigarelagts för att inte krocka med Ramadan, röstade bara 59 procent av befolkningen. En nedgång från 89 procent i förra valet 2001 och ett tydligt tecken på väljarnas besvikelse och apati inför det politiska spelet, menar Sam Sarr.

Håller sig inte till sakfrågan

– Precis som alltid började politikerna till slut blanda in etnicitet och spela på folkets känslor i stället för att hålla sig till sakfrågorna, vilket vår kandidat gjorde.

När Yahya Jammeh, en 41-årig före detta löjtnant, tog makten 1994 i en oblodig kupp hade Gambia mycket att ta igen. Sedan självständigheten 1965 hade utvecklingen nästan stått stilla, trots den relativa stabiliteten. Men Yahya Jammeh lovade att rensa upp bland korrupta politiker och vann befolkningens hjärta när han satsade på eftersatta områden som hälsa, skolor och vägar; under hans tid vid makten har hundratals skolor byggts, liksom ett antal sjukhus och kilometer efter kilometer av asfalterad väg. Men någon verklig demokrati infördes aldrig, och på senare år har förtrycket hårdnat.

På sina valmöten har Yahya Jammeh hävdat att en röst på någon av de andra kandidaterna är en röst mot utveckling. Samtidigt befinner sig nästan 70 procent av gambierna under fattigdomsstrecket, arbetslösheten är mycket stor liksom biståndsberoendet. De senaste åren har regeringen också vid upprepade tillfällen kritiserats av människorättsorganisationer för inskränkningar i press- och yttrandefriheten.

– Jaha, nu blir vi nog avlyssnade. Det blir man ofta här, säger Sam Sarr plötsligt när linjen just brutits för fjärde gången.

– Att vara politiskt aktiv i Gambia är inte så farligt, fortsätter han. Det är värre att vara journalist. Då har man ingen bakom sig. Många journalister i det här landet arresteras och torteras.

Den medielag som infördes för ett par år sedan har lett till självcensur och rädsla för repressalier bland journalister, berättar Sam Sarr. Ett konkret exempel är att Halifa Sallahs tal till väljarna aldrig visades på tv – ett tal som han liksom alla presidentkandidater har rätt att hålla.

– Vi har informerat de internationella valobservatörerna och valkommissionen om att vår kandidat diskriminerades. Sedan kan vi inte göra så mycket mer.

Satt fängslad i en månad

Det var inte heller första gången som Halifa Sallah råkade illa ut. Tillsammans med några andra ledande oppositionspolitiker arresterades han i november förra året. I en månad satt de fängslade utan rättegång, anklagade för ”samhällsomstörtande verksamhet”. Vad de egentligen hade gjort är inte klarlagt, men det finns teorier om att presidenten kände sig hotad av den framgång som oppositionen rönt vid fyllnadsvalet till parlamentet månaden innan.

Liknande aktioner har ägt rum i samband med flera val de senaste åren. Trots att president Jammeh segrat har säkerhetsstyrkorna slagit till mot oppositionen efteråt och fängslat såväl politiker som journalister och människorättsförespråkare.

Allt detta måste få ett slut, konstaterar Sam Sarr. ”Good governance”, god samhällsstyrning, är vad Gambia behöver nu; demokrati, oberoende institutioner och respekt för mänskliga rättigheter.

– Sedan måste vi också få fart på ekonomin och bli mindre beroende av bistånd. I dag är arbetslösheten enorm i Gambia, inte minst bland kvinnor och unga människor som också utgör majoriteten av Nadds väljare. Och så länge folk inte har jobb får staten inga intäkter och kan inte betala tillbaka på lånen.

Att utveckla jordbruket och öka produktionen av ris är absolut nödvändigt för att minska biståndsberoendet, fortsätter han. I dagsläget importeras såväl ris som grönsaker till den omfattande turistnäringen.

– Varje år kommer 100 000 turister till Gambia. Men eftersom den inhemska produktionen av grönsaker inte räcker till måste hotellen och restaurangerna förlita sig till importerade varor. Detta är något vi vill ändra på, till exempel genom att förbättra lagringsmöjligheter för grönsaker och andra säsongsvaror. På så sätt skapas en mängd arbetstillfällen och turistnäringen skulle garanteras varor av hög kvalitet.

Trots trakasserierna och det nedslående valresultatet kommer Nadd att fortsätta verka för ett demokratiskt Gambia, förklarar Sam Sarr. Åtminstone fram till parlamentsvalet i december.

– Sedan får vi se om vi orkar fortsätta. Men det är bara genom politiken som ett samhälle verkligen kan förändras.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2006-09-29

Till toppen av sidan
Att vara politiskt aktiv i Gambia är inte så farligt. Det är värre att vara journalist. Då har man ingen bakom sig. - Sam Sarr

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...