Skriv ut

Människor i Gaza varken lever eller dör i värdighet, säger journalisten Catrin Ormestad. Under Palmecentrets Mellanösternkonferens berättade hon om arbetet med sin reportagebok ”Gaza, en kärlekshistoria”, där palestinska människor träder fram ur den anonyma folkmassan och får ansikte och namn.

Boktiteln innefattar egentligen två kärlekar. Dels den till staden Gaza och dess män­niskor, dels den om sin kärlek till journalisten Gideon Levy, som också är hennes sambo i Tel Aviv.

Båda var på plats i Stockholm under konferensen och pratade om konflikten i Mellanöstern från sina respektive horisonter.

Palmecentrets Viola Furubjelke intervjuade Catrin Ormestad om hennes arbete med boken som påbörjades för två år sedan. Läsarna får i denna följa Catrin Ormestad i hennes dagliga liv i Tel Aviv, men också de palestinier hon möter i hemmen, på sjukhus och i andra miljöer i Gaza.

Jag ville påminna oss alla om vilka den här konfliktens verkliga offer är. Det är män, kvinnor och barn i Gaza som inget hellre vill än att leva fredliga liv, säger hon.

Catrin Ormestad, som ursprungligen är från Gävle, besökte Gaza senast för två veckor sedan. Hon möttes då av ett kaos: människor lagade mat över öppna eldar, bilar som ersatts av åsnekärror och begravningar som fick genomföras utan begravningsstenar.

Det är som om tiden vridits tillbaka till en förindustriell era. En vän på Gaza sa till mig: ”det är som om varje dag är värre än den innan. Vi vet bara en sak och det är att saker och ting kommer att bli sämre”, säger Catrin Ormestad.

Ockupationen av Gaza betraktade hon som inhuman och ineffektiv.

Vi kräver att kvinnor och barn ska göra det som israelisk militär inte lyckas med, det vill säga göra sig av med Hamas. Men gissa vad – människor i Gaza skyller inte sina umbäranden på Hamas, de skyller på Israel och på omvärlden. Man kan inte få folk att ändra åsikter genom att svälta dem, sa Catrin Ormestad och påminde om att detta var en situation som människor åstadkommit. Den kan därför också repareras av människor.

Men inte så länge Gaza är beroende av ett land som förtrycker dem. Jag får ofta frågan: ser du något hopp? Och jag brukar svara att det hopp jag kan finna, hittar jag hos folket i Gaza. Där möter jag rädsla, förtvivlan och sorg – men jag har aldrig mött något hat.

I Gaza finns fortfarande människor som minns att det är fullt möjligt för palestinier och judar att leva tillsammans i fred. Men de är lite äldre och försvinner snabbt. Tiden håller på att rinna ut, konstaterar Catrin Ormestad.

Varför skriver en ung svensk kvinna en bok om Gaza, undrade Viola Furubjelke.

Det finns ingen plats som Gaza. Trots all press som de lever under ger de uttryck för så mycket glädje, humor och värme. Så länge någon har något har alla något, de är fantastiska på att dela med sig, svarade Catrin Ormestad.

Trots allt bistånd som skickas till Gaza saknas det fortfarande ett fungerande sjukhus, vilket är förbryllande tycker Catrin Ormestad. Hon önskar att det kunde ske en bättre samordning av biståndet.

Hon skulle också vilja se ett EU som var mer på offensiven.

EU är Israels största handelspartner, förstår inte att vi inte inser att vi kan göra mer skillnad.

Vad säger dina israeliska vänner i Tel Aviv om din bok, undrade Viola Furubjelke avslutningsvis.

När jag sagt att jag ska åka till Gaza är det som att säga att jag ska åka till andra sidan månen. Ändå ligger Gaza bara sju kilometer från Tel Aviv. De reagerar frågande: vad ska du där att göra? De vet inget om vad som pågår i Gaza och de bryr sig inte. Det är först när jag har levt i Tel Aviv som jag förstår hur ockupationen kunnat pågå i 40 år. Livet är för bra för att israelerna ska göra några förändringar. Vi måste börja göra ockupationen obekväm för Israel. Det är enda sättet vi kan åstadkomma en förändring, konsterade Catrin Ormestad.

Text: Jenny Åkervall

Publiceringsdatum: 2008-06-17

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...