Skriv ut

- Ingen ska kunna säga att vi inte visste. Därför fortsätter jag att skriva om hur Israels politik drabbar invånarna i Gaza och på Västbanken. Det säger den kände israeliska journalisten Gideon Levy, på Sverigebesök för att presentera sin senaste bok, Gaza mitt älskade. En naken, kärleksfull och drabbande berättelse om människorna på ökenremsan som världen helst vill glömma.

Journalisten Gideon LevyHemma i Israel betraktas han av många som en landsförrädare, men själv ser Gideon Levy sig som landets meste patriot.

– Jag är född i Israel, jag bor i Israel och vill känna mig stolt över mitt land – men det är omöjligt idag, säger han med hetta.

– Ockupationen och den israeliska militärens agerande har förvandlat oss israeler. De allra flesta reagerar inte på de uppenbara övergrepp som palestinierna utsätts för. Vi hjärntvättas att tro att det är vi som är offren, inte de, och att allt vi gör är rätt.

En bild av hur israelernas inställning har förändrats är reaktionerna på massakern i flyktinglägren för palestinska flyktingar Sabra och Shatila i Libanon i september 1982, menar han. Det väckte enormt upprörda känslor i Israel när israelstödd milis angrep lägren och dödade hundratals människor. Dagen efter massakern var 400 000 israeler ute på gatorna och protesterade.

– I dag skulle det kanske komma 40, hävdar Levy.

I snart 30 år har Gideon Levy gett röst åt palestinierna på Västbanken och i Gaza. I den israeliska tidningen Haaretz kan man läsa hans inträngande och medkännande reportage och krönikor om människorna, politiken och livet i de ockuperade områdena. Detta gör honom till en mycket ovanlig israelisk journalist. Att Israel sedan drygt 40 år ockuperar de palestinska områdena är ingenting som israeliska media normalt ägnar särskilt stor uppmärksamhet – och när det sker är perspektivet oftast ett oreserverat försvar för staten Israels agerande.

I Gaza mitt älskade, som just kommit ut på svenska, har Gideon Levy samlat krönikor som publicerats i Haaretz åren 2006-2011. Boken har tidigare getts ut i Storbritannien och Frankrike, och Italien och Norge står på tur. Nu är han i Sverige för att presentera den, och här står journalisterna i kö för att intervjua denne modige och självständige skribent. Han har också deltagit i ett fullspikat möte på Medelhavsmuseet, med Palmecentret som en av arrangörerna.

Mr Levy, hur ser ni på fredsprocessen, undrar jag. Hans svar kommer blixtsnabbt.

Vilken fredsprocess? Den är död. Stendöd!

– Skälet är att Israel ställer omöjliga krav. De vill ha fred endast om det är helt på deras villkor, de är inte beredda till någon kompromiss över huvud taget.

Nyckel till fred heter USA. Utan USA:s fulla stöd blir det inga reella fredssamtal – samtal som enligt Levy måste inkludera Hamas. Hittills har det varit alldeles för många okontroversiella och ofruktbara möten mellan prydliga herrar i kostym och slips som äter goda middagar och samtalar verserat om behovet av fred, tycker han.

Man förhandlar inte med vänner

– Man förhandlar inte med vänner om fred, utan med fienden. Även om det tar emot!

Levy är övertygad om att USA:s president Obama inser nödvändigheten av att häva ockupationen och återgå till 1967 års gränser. Men, menar Levy, liksom tidigare amerikanska presidenter är Obama i händerna på starka judiska och kristna lobbyorganisationer vars stöd han behöver för att kunna driva en rimlig inrikespolitik.

Därför kan han inte pressa Israel hårdare än vad han gör idag. Han vet det och Israels premiärminister Netanyahu vet det. Därför kommer USA inte att ändra sin politik, även om man ibland antyder en kursändring.

EU skulle kunna ha en mycket mer aktiv roll för att stödja en verklig fredsprocess, anser han. Men man väljer att oreserverat följa USA:s politik.

Ett skäl är, tror han, att flera europeiska länder fortfarande känner stor skuld för sin medverkan i eller passiva stöd till förintelsen under andra världskriget, och att regeringarna därför inte vill kritisera något som Israel gör. Det enklaste blir istället att göra som USA gör – även om det sker till priset av palestiniernas mänskliga rättigheter.

Men – något har hänt med det folkliga stödet i Europa för Israels politik. Israels anfallskrig mot Gaza nyåret 2008/09 blev en vändpunkt. Bomberna som regnade över hem, skolor, arbetsplatser och sjukhus och orsakade död och lidande bland Gazaborna skadade också omvärldens – i alla fall européernas – tilltro till staten Israel.

Det blev uppenbart att de våldsamma attackerna mot Gaza inte handlade om självförsvar utan om brutala övergrepp, menar Levy. Men trots att opinionen har förändrats är den europeiska politiken gentemot Palestina densamma.

– Faktum är att Israel inte betalar något som helst pris för ockupationen. Det är naturligtvis ett avgörande skäl till att den kan fortsätta.

Det är Karneval förlag som ger ut Gaza mitt älskade och vi träffas i deras lokaler, en pytteliten faluröd timmerstuga i Vitabergsparken i Stockholm. På gårdsplanen ståtar rosa bondpioner och ett av huvudstadens sista fungerande utedass. Oemotståndligt pittoreskt tycker vi svenskar idag om denna miljö som för 100 år sedan hyste stadens allra fattigaste hjon.

Men de bombade bostäderna, sönderskjutna skolorna och raserade affärerna i Gaza och på Västbanken lär knappast bli attraktiva lokaler för morgondagens palestinska kulturpersonligheter. De är för enkla, för trasiga, och  avsaknaden av byggmaterial på grund av Israels blockad innebär att bombskadorna inte har kunnat repareras.

– Det är obegripligt att omvärlden tillåter att detta sker, säger Levy.

Boken liksom hans krönikor andas en djup oro för framtiden, på gränsen till total uppgivenhet och nattsvart pessimism.  Ser han verkligen inte något hopp om fred? Till exempel, den demokrativåg som just nu sveper över delar av Nordafrika och Mellanöstern, kan inte den ha en positiv inverkan även på Israel-Palestinakonflikten?

Jodå, Gideon Levy nickar artigt ja.

– Den egyptiska erfarenheten hittills visar att icke-våld fungerar, landets korrupta regeringen tvingades ju bort med den metoden och nu går landet mot ökad frihet. Det tror jag inspirerar många palestinier. Utvecklingen i Syrien och Libyen är ju mer militant och vi har inte sett slutet än.

Det svårt veta var de folkliga upproren kommer att leda till, fortsätter han.

– Men jag tror att alla tyranner i Mellanöstern kommer att falla under de närmsta åren – och med dem ockupationen. För mig är ockupationen också en tyrann!

Israel ett polariserat samhälle

Säg att det blir fred under den kommande tioårsperioden. Vad händer då med det israeliska samhället, när man inte har en gemensam fiende att samlas kring?

– Då måste man ta itu med de inhemska problemen. Israel är ett mycket polariserat samhälle med många subgrupper och med ökande klyftor mellan fattiga och rika. Det kan bli en smärtsam process.

– Samtidigt – att leva i fred ändrar tänkandet hos människor. Utvecklingen i Bosnien till exempel inger hopp. Det är ett totalt annat samhälle idag än under kriget.

Och, tilläger han, vad som helst kan hända framöver. Historien innehåller alltid överraskningar.

– Se på Berlinmurens fall. Ingen hade förutspått att den skulle rasa. Ändå hade det en enorm påverkan på hela vår värld!

Palestinas problem som oenigheten mellan Fatah och Hamas, den utbredda korruption och de ineffektiva förvaltningarna vill han inte kommentera. Inte heller deras önskan att bli medlem i FN.

– Nej, jag vill inte ge palestinierna råd. Min roll är att berätta för israelerna om hur ockupationen drabbar palestinierna, säger han bestämt.

Han tycker inte som en del andra bedömare att den israeliska politiken kraftigt bidrog till den radikalisering av det palestinska samhället som var en förutsättning för att Hamas kunde vinna valet 2006.

– Alla problem som palestinierna har kan inte skyllas på israelerna. Hamas är ett palestinskt parti och det var palestinier som i demokratiska val röstade fram dem till segern. Därmed är det också en fråga för palestinierna hur de ska ta sig förbi de motsättningar som detta skapade.

Ett skäl till att Israel vägrar att förhandla med Hamas är att organisationens ledargarnityr vägrar att erkänna Israel som en judisk stat. Men detta argument, menar Levy, är bara ytterligare ett sätt för Israel att sätta upp omöjliga hinder för fred.

– Tänk om Sveriges regering skulle kräva av alla världens stater att de erkänner att Sverige är ett land för svenskar, annars bryter ni förbindelserna. Ingen skulle ta er på allvar!

– Israels krav är ungefär lika befängt. För vad är en judisk stat? Den frågan har jag aldrig hört något rimligt svar på!

Levys  kritik mot Israels Palestinapolitik har gett honom både vänner och fiender. Han har ett starkt stöd av sin tidning och  sina israeliska vänner, han många nära kontakter i Sverige och andra länder och numera också en svensk livspartner, År 2008 belönades han med Anna Lindh-stipendiet, som instiftats till den mördade utrikesministerns minne.

De som föraktar, misstror eller till och med avskyr hans skriverier är också många – och arga. Är du aldrig rädd för att visa dig på gatorna i Tel Aviv, undrar jag.

– Nja, inte rädd, men vaksam. Samtidigt drivs jag av ett enormt behov av att berätta om vad som faktiskt sker några mil från de glassiga badstränderna i Tel Aviv.

– En dag kommer vi som lever nu att få frågan – vad visste ni om palestiniernas situation och vad försökte ni göra åt den då? Ingen ska ingen kunna säg att ”jag visste ingenting, ingen berättade om den för mig”. Idag vet vi vet allt man behöver veta för att reagera och agera!

Oförmågan att åstadkomma en rimlig lösning av Israel-Palestinakonflikten drabbar även oss som varken är palestinier eller israeler. Det är demoraliserande också för oss att våra regeringar inte klarar av att hävda palestiniernas mänskliga rättigheter. Vad kan vi göra?

– Jag stödjer aktioner som Ship to Gaza, eftersom de gör världen uppmärksam på situationen för palestinierna. Den riskerar annars att glömmas bort!

– Bojkott är jag personligen mer tveksam till. Jag är ju israel, jag bor i Israel och handlar det mesta jag behöver där. Jag kan ju inte bojkotta mig själv! Men om det finns argument för att en bojkott verkligen skulle vara effektivt så tycker jag att den ska genomföras.

– Men viktigas av allt är att ni uppmanar er regering att på alla sätt verka för att ockupationen upphör. Det är först när världens regeringar agerar som det går att uppnå fred.

Text: Agneta Carleson

Publiceringsdatum: 2011-06-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...