Skriv ut

- Arbetet i gruvan är som ett krig, beskrev journalisten Maria Söderberg livet i den vitryska gruvstaden Saligorsk, under ett seminarium om gruvarbete i världen, arrangerat av Palmecentret och ABF Stockholm.

”Jag gav mitt liv i Saligorsk ” var rubriken för seminariet, som hölls i ABF:s lokaler i Stockholm. Fotografen och journalisten Maria Söderberg, som gjort filmen, ”49 år” om gruvarbetarna i Saligorsk, samt Erland Lindkvist från IF Metall var inbjudna för att prata om gruvarbetare i världen, med fokus på Vitryssland.

I salpetergruvan i Saligorsk, en stad med 100 000 invånare har arbetarna landets högsta industrilöner, men deras arbetsmiljö är en av de värsta. Medellivslängden i Vitryssland för män är 63 år, medellivslängden för en underjordsarbetare i Saligorsk är ca 49 år.

I Maria Söderbergs film berättar Andrej om dammet i lungorna och om vodkan som många tar till för att klara av stressen i arbetet. I filmen får man även följa Nicolaj som har arbetat 37 år i gruvan och som sett många dödsolyckor i arbetet. De intervjuades berättelser vittnar om ett samhälle där döden ständigt är närvarande, eller som en av arbetarna säger i filmen:

– Livet kan upphöra när som helst.

Under seminariet deltog även Erland Lindkvist, internationell sekreterare på IF Metall, som berättade om gruvarbete i ett internationellt perspektiv. Statistiken över arbetsförhållandena i världens gruvor, där sammanlagt 30 miljoner människor arbetar, är dyster: 12-13 miljoner informella gruvarbetare, och 1,5 miljoner barnarbetare. I Kina, som är världens största gruvnation, omkommer 25 000 människor per år av sjukdomar och olyckor relaterade till arbetet i gruvorna. Därtill förorenar gruvdriften vattendrag, marker och luft. Även den fackliga situationen inom gruvindustrin är dyster: Av 30 miljoner är endast fem miljoner arbetare organiserade i fackföreningar. På de platser där fackföreningar tillåts på arbetsplatsen begränsas deras möjlighet att verka fritt.

– Världssamfundet och ILO måste agera kraftigare för att respekten för de mänskliga och fackliga rättigheterna ska respekteras, sade Erland Lindkvist, när han talade om framtidsvisioner.

I Vitryssland finns två fackföreningsrörelser. Den statligt kontrollerade rörelsen (som 99 procent av alla anställda är anslutna till) samt de fria fackföreningarna med sina 9000 medlemmar. Dessa är hårt utsatta av regimen, men i Saligorsk har de sedan bildandet 1991 haft en relativt stark ställning. Maria Söderberg var just hemkommen från Vitryssland, där hon bland annat intervjuat studenter, politiker och författare. Hon konstaterade att situationen i landet har blivit värre. Lukasjenkas regim har i allt högre grad begränsat förenings- och yttrandefriheten, och försvårat arbetet för de fackliga organisationerna. Från och med den 1 april höjs hyran till de fria fackföreningarnas lokal i Saligtorsk med  tio gånger, och ett nytt presidentdekret förbereds som innebär skärpt tillgång  till internet. Detta i ett land där tv och radio redan i huvudsak kontrolleras av regeringen och där de enda rikstäckande kanalerna är statligt ägda. Alla har inte tillgång till parabol.

Maria berättade även om sitt möte med Alexander Kazulin, före detta presidentkandidat och socialdemokratisk partiledare som 2006 fängslades för att ha deltagit i en protest mot valfusk.

Kazulin menar att människor i Vitryssland är mer än någonsin trängda i ett hörn. Förut kontrollerade staten främst kollektivet; organisationer och partier, nu bevakar man på individnivå. Repressalierna är hårda. Bara för att du deltagit i ett regimkritiskt möte, kan du förlora ditt arbete eller din studieplats.

Trots den svåra situationen i landet betonade Maria, när hon talade om framtiden och lösningar att hon lutar sig mot det positiva. Hon menade att vitryska kulturarbetare skulle exempelvis kunna vara drivande aktörer för en förändringsprocess i landet:

– Om det ska ske en förändring måste det ske inifrån, från de goda engagerade människorna i landet. Jag tror att kulturområdet är en bra plattform för utbyte. Det är en arena man kan stödja utan att stödja regimens strukturer.

Text: Irma Norrman

 

Publiceringsdatum: 2010-02-11

Till toppen av sidan
Världssamfundet och ILO måste agera kraftigare för att respekten för de mänskliga och fackliga rättigheterna ska respekteras. - Erland Lindkvist

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...