Skriv ut

Förre utrikesministern Sten Andersson drev alltid linjen att man för att åstadkomma fred måste tala med alla legitima aktörer i konflikten. Den tanken stödde alla talarna vid ett seminarium om Mellanöstern till hans minne. De kritiserade därför omvärldens vägran att tala med Hamas-regeringen i de palestinska områdena.

– Det hade varit bättre om vi haft en politisk dialog hela tiden, sade Carin Jämtin, biståndsminister i den svenska regering som deltog i bojkotten.

”Jag har haft det besvärligt med hälsan, både den kroppsliga och mentala, med konditionsnedsättande hjärtflimmer och förtvivlan över det som sker i Mellanöstern”.

Det skrev Sten Andersson via e-post till samtalsledaren Helle Klein några veckor innan han dog. Under ett seminarium till hans minne vittnade alla medverkande om den förre utrikesministerns ständiga engagemang i situationen i Mellanöstern i dag. Det var dessa frågor han tog upp när han träffade sina forna kolleger.

Biståndsminister Carin Jämtin träffade Sten Andersson på ett partimöte i Kärrtorp före valet. Som vanligt talade han om Mellanöstern och det Carin Jämtin tog med sig från mötet var betydelsen av att engagera övriga EU-länder.

– Jag har varit frustrerad över hur svårt det har varit att få EU att ta tydlig ställning om Mellanöstern. Vi drev en tydlig linje, men EU-besluten speglar de inrikespolitiska situationerna också i de andra länderna, sade hon.

Hennes lösning på detta problem är att stärka socialdemokraternas samarbeten med partier, folkrörelser, ungdomar i andra EU-länder för att ändra opinionen inom EU.

– Vi är skyldiga att hitta lösningar för ett breddat engagemang – vi är med i EU nu, sade hon.

Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen med en bakgrund på UD och som utrikeschef för Kyrkornas världsråd, var mycket kritisk till omvärldens, inte minst EU:s, beslut att bojkotta Hamasregeringen efter valet.

– Det var självklart att det skulle leda till ekonomisk kollaps för de palestinska områdena. För att en bojkott ska fungera krävs att omvärlden är någorlunda eniga och att det finns en rörelse inom området som önskar en bojkott och kan använda sig av den. Det enda exemplet där det fungerat är Sydafrika, sade han.

Ingen av dessa förutsättningar finns i Palestina. Av samma skäl är han emot bojkotter mot Israel. Han ser en oroande utveckling med allt fler krav på terrorlistningar och bojkotter.

– Skälet till att vi hamnat fel är 11 september. EU har börjat terrorstämpla organisationer allt för lättvindigt, sade Peter Weiderud.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU:s) internationelle sekreterare Faraj Abu Iseifa uppmanade deltagarna att tänka på vilka som bojkottas. Han skildrade Amina, 43 år, som inte fått lön på flera månader och inte har mat till sina barn under fastemånaden ramadans kvällar.

– Palestinierna gick till val tack vare utländska påtryckningar – och sedan bojkottades de när de röstade fel, sade han.

Han berättade att när han kommer till Palestina som ung svensk socialdemokrat och träffar representanter för Fatah, eller till Tel Aviv för att träffa representanter för israeliska Labour, så vet de vem Sten Andersson är.

– Han har gjort det möjligt för oss att åka ner och föra något slags dialog. Men nu urholkas det förtroendet successivt. Det enda realistiska är att häva bojkotten och stötta en samlingsregering, sade han.

Brott mot demokratiska principer

Ambassadör Anders Bjurner betecknade, som personlig åsikt, vägran att tala med den nyvalda palestinska Hamasregeringen som ett allvarligt brott mot demokratiska principer.

– Jag tror vi som varit med om detta har gjort förståelsen av demokrati hos palestinierna en otjänst. Det är en allvarlig aspekt på detta, sade han.

Anders Bjurner, som arbetade intimt med Sten Andersson under hans medlingsarbete under 1980-talet, påminde om att stora delar av omvärlden på liknande sätt argumenterade för en bojkott av PLO då.

–  Man ska också minnas att när palestinierna nu valde Hamas så var det inte för deras politik mot Israel, utan för annat, en frustration över den politik Fatah drev – det är detta vi borde ha byggt vidare på, sade han.

Carin Jämtin, som deltagit i EU-besluten som biståndsminister, ansträngde sig att förklara att samtal fortfarande förs med palestiniernas lika folkvalde president Mahmoud Abbas och att det är organisationen Hamas som är terrorlistad, inte regeringen.

– Men det hade varit bättre om vi haft en politisk dialog hela tiden med dem, sade hon.

Carin Jämtin konstaterade också att en oroande aspekt på den förda politiken är att omvärlden gynnar en part, Fatah, av två i senaste valet ändå relativt jämstarka parter. Det kan få svåra konsekvenser för en samlingsregering, sade hon.

Hon konstaterade att det finns regeringar att samarbeta med för att ändra politiken, t ex Finland, Spanien, Italien, men att det krävs ansträngningar och organisation för att få något att hända. Hon hade förhoppningar om att det Europeiska socialdemokratiska partiet skulle kunna spela en roll här.

Förre utrikesministern och vice statsministern Lena Hjelm-Wallén konstaterade att det kanske var något lättköpt att i efterhand kritisera bojkotten, men att den uppenbart inte fått den verkan man önskat.

– Den gav också Israel möjlighet att hålla inne med skattepengar man inkasserar för palestiniernas räkning, sade hon.

Lena Hjelm-Wallén vittnade om Sten Anderssons obotliga optimism.

– Ordet omöjligt fanns inte för honom. Det behövs i så svåra frågor som Mellanöstern, sade hon.

Lena Hjelm-Wallén berättade också om den tid när hon var biståndsminister och Sten Andersson utrikesminister. Hon skildrade hur han i t ex Mellanöstern gjorde upp saker med sina kamrater och hur sedan biståndsministern – ”jag hade ju pengarna” – fick försöka hitta vägar att infria hans löften.

– Det var inte alltid lätt att sopa upp, jag hade ju vissa formaliteter att hålla mig till, men vi hade ett fantastiskt samarbete, sade hon med ett leende.

Carin Jämtin instämde med ett skratt – som biståndschef i Palmecentret har även hon erfarenhet av att försöka passa in dåvarande ordföranden Sten Anderssons engagemang i biståndsadministrationens ramar.

Erkände PLO som förhandlingspart

Sten Anderssons stora insats som utrikesminister var att få in den palestinska befrielserörelsen PLO och dess ledare Yasser Arafat i samtal med USA och Israel. Vägen gick över att förmå Arafat och PLO att erkänna Israel.

– I väst gick de svenska socialdemokraterna i bräschen för att erkänna PLO som en viktig part. Vi fick kritik för det då, men på 1990-talet var det självklart och Arafat fick Nobels fredspris, sade Lena Hjelm-Wallén.

Hon konstaterade att nu när situationen är så låst är det viktigare än någonsin att arbeta i Stens anda.

– ”Ge aldrig upp – försök ta dig runt hindren” sa han alltid, sade hon.

Ambassadör Anders Bjurner arbetade tätt tillsammans med Sten Andersson under medlingsförsöken på 1980-talet. Han var uppenbart rörd under seminariet, när han berättade att han med åren blivit en nära vän till Sten Andersson och sett honom som något av en ”extrapappa”.

– Han var en utomordentligt skicklig politisk diplomat, sade han.

Bjurner framhöll Sten Anderssons förankring i sig själv och i sina värderingar – inte minst rättvisa. Han konstaterade också att han var otroligt innovativ. Han inskränkte sig inte till medlingsarbetet, utan engagerade folkrörelser, kristna grupper, näringslivet, kooperationen. Under arbetet för fred i Mellanöstern kombinerade han det med statsdiplomati och  personkontakter i ett stort schema.

– I dag finns det fina ord för detta, om utveckling och säkerhet, men det var vad Sten Andersson gjorde redan då, sade Anders Bjurner.

Han talade om Sten Anderssons stora människointresse och förmåga att knyta an till människor från alla bakgrunder – inklusive att läsa deras tankar, åtminstone enligt egen utsago. Han återgav hur Sten Andersson efter ett samtal med USA:s utrikesminister George Schultz sade att denne i och för sig inte sagt att han ville att Sverige skulle agera för att öppna kontaktytor mot PLO, men att han kunnat läsa hans i tankar att det var vad han ville.

– Senare har George Schultz sagt att han kanske tänkt något åt det hållet, men att ifall han vetat att Sten Andersson kunnat läsa tankar, så hade han inte tänkt så mycket!

Anders Bjurner räknade upp Sten Anderssons fem råd om hur man bör arbeta för att lösa konflikter i allmänhet och Mellanösternkonflikten i synnerhet.

+ Tala med alla legitima berörda parter.

– Sten sade alltid att fred sluter man inte med sina vänner och därför måste man tala med sina fiender. Det är inte vi som väljer om det är Arafat eller Hamas som företräder palestinierna – därför måste vi tala med alla, sade han.

+ De lokala parterna ska äga fredsprocessen

– Vi kan hjälpa till att skapa förtroende, ge expertråd, sköta administrativa saker. Men parterna måste själva ha ansvaret, sade Anders Bjurner.

+ Folkrätten är viktig – i sig själv och som stöd åt de svaga.

– Sten Andersson var inte jurist och inte särskilt noga med juridiken, men han hade en stark känsla för folkrättens betydelse.

+ Ha tålamod, lyssna – lär parternas egen historia.

– Sten gav ibland bakläxa – jag fick åka tillbaka för att lära mer.

+ Acceptera USA:s roll

– Stens analys var från början att man måste acceptera USA:s roll som världens mäktigaste stat – men inte nödvändigtvis acceptera dess ståndpunkter. Det var så hela fredsprocessen började, med att få USA att erkänna PLO. Det var första steget i en lång strategi som tyvärr avbröts (i och med valförlusten) 1991, sade Anders Bjurner.

Svart bild av läget

Peter Weiderud, Broderskapsrörelsen, betonade även han Sten Anderssons speciella optimism – och gjorde det från en svart bild av läget i Mellanöstern.

– Det har förmodligen aldrig varit så bekymmersamt i Mellanöstern som i dag, åtminstone inte sedan Sten inledde sitt arbete för 20 år sedan. Men om man tar ett steg djupare kan man ändå finna möjligheter till hopp, sade han.

En grund för hoppet som han såg var att de israeliska väljarna visade att det finns en majoritet för en tvåstatslösning (även om många kanske tror att det ska gå att införa den ensidigt, utan förhandlingar).

– Från ett israeliskt perspektiv kan man också konstatera att om det inte blir en tvåstatslösning, så blir det en enstatslösning och det innebär slutet för den judiska staten – världssamfundet kommer inte att acceptera en apartheidstat där judarna är i minoritet men har all makten, sade han.

Han konstaterade att omvärlden säkert hade önskat en lättare regering att tala med än Hamas, men att den frustration som palestinierna kände i sin vardag – och med Fatah-regeringen – ledde till att de valde Hamas.

– När nu världssamfundet kräver av Hamas att man ska avstå från våld, erkänna Israel och respektera palestiniernas ingångna avtal, måste man göra detta ömsesidig – med samma krav på Israel, sade Peter Weiderud.

Han konstaterade också att det var viktigt att göra läxan och formulera kraven tydligt.

– Om man ställt kravet att avstå inte från allt våld, utan från folkrättsstridigt våld mot civila och att erkänna Israel inom 1967 års gränser så hade det varit mycket lättare för Hamas att acceptera, sade han.

Han konstaterade också att Hamas varit fladdrigt och gjort erkännanden som man sedan tagit tillbaka, på ett sätt som minskat förtroendet för dem.

– Men då ska man komma ihåg att det är en politiskt omogen rörelse vi talar om. Det är lite som om miljöpartiet för 15 år sedan fått egen majoritet i riksdagen. Hade det skett hade vi fått ägna mycket kraft åt att tala med de mer kompromisslösa i den rörelsen, sade Peter Weiderud.

Faraj Abu Iseifa från SSU gjorde iakttagelsen att det nu i praktiken råder inbördeskrig i de palestinska områdena.

– Splittringen har funnits länge. Nu måste vi stödja en samlingsregering som kan vara en legitim kraft, sade han.

Han berättade att SSU efter att Hamas vann valen valde att söka upp organisationen för att skapa kontakter.

– Vi har nått en bra bit med våra kontakter. Nu hoppas vi att andra kan ta över. Det är inte vår roll att ha den sortens kontakter – men om ingen annan gör det, så får vi ta tag i det. Vi gör det inte för att krama Hamas, utan för att använda kontakterna till något – det finns mycket att tala om, sade han.

Bas i folkrätten

Carin Jämtin var orolig för vad som ska ske med den svenska Mellanösternpolitiken under en borgerlig regering.

– Det är det enda område där moderaterna tydligt har talat om en förändring. Man har sagt att det ska bli mer ”balans” i politiken. Vi måste då vara tydliga med att politiken måste ha en bas i folkrätten. Man har sällan hört ordet ”folkrätt” från en moderat, sade hon.

Sten Andersson drömde om att skapa en folkkampanj för en rättvis fred i Mellanöstern, en samlingsorganisation liknande dem som på 1960-talet verkade för fred i Vietnam och på 1980-talet mot apartheid i Sydafrika. Helle Klein och Sten Andersson hade till och med ett första möte på Aftonbladet för att testa idén, mest på personer från arbetarrörelsen och kyrkan.

Peter Weiderud från Broderskapsrörelsen var entusiastisk inför tanken.

– Det är dags nu! Konflikten har kört fast. Om vi ska komma vidare krävs opinionsbildning. Det går inte helt att jämföra med Vietnam och Sydafrika, situationen i Mellanöstern är mycket mer komplex. Men det behövs ett starkt engagemang från alla sektorer. Och nu kan vi också engagera oss europeiskt, sa han.

Han konstaterade också att det behövs bredare kontaktytor i regionen än bara israeliska Arbetarpartiet och Fatah.

– Det räcker inte att bara träffa dem som är med i Socialistinternationalen, sade han.

Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Palmecentret, sade att organisationen, som redan har mycket verksamhet i Mellanöstern, gärna är med i en folkkampanj. Hon konstaterade också att samtidigt som man söker nya kontakter är det viktigt att verka för den förnyelse inom Fatah som många yngre nu driver.

– Det var det gamla gardets sätt att regera som gav misstroendet, sade hon.

Faraj Abu Iseifa från SSU ville också vara med – och påminde om att hans organisation redan börjat. Han hade också en idé om hur engagemanget kan spridas.

– Om vi kan kanalisera kraften från de tiotusentals människor som samlades på Sergels torg för att protestera mot kriget i Irak, kan vi få det att hända saker, sade han.

Text: Lars Truedson

Publiceringsdatum: 2006-10-04

Till toppen av sidan
När nu världssamfundet kräver av Hamas att man ska avstå från våld, erkänna Israel och respektera palestiniernas ingångna avtal, måste man göra detta ömsesidig – med samma krav på Israel - Peter Weiderud

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...