Skriv ut

I augusti i fjol hamnade Georgien och Ryssland i krig mot varandra. Georgien och i något mindre grad Ukraina har försökt distansera sig från Ryssland, som å sin sida strävar efter att behålla inflytandet och utöva kontroll inom sitt nära grannskapsområde. Olje- och gasresurserna är en central faktor i spelet.

EU får en allt mera framträdande roll i regionen, också genom dess nya så kallade Östliga partnerskap – ursprungligen ett polsk-svenskt initiativ – som riktar sig till Georgien, Ukraina och Moldavien samt Vitryssland, Armenien och Azerbajdzjan vilka också tillhört det tidigare Sovjetunionen. Rysslands president Dmitrij Medvedev har kritiserat det Östliga partnerskap som han hävdar är riktat ”mot” Ryssland, senast vid ett toppmöte mellan EU och Ryssland i Chabarovsk i östra Sibirien.

Militäralliansen Nato och USA har också strategiska intressen och sökt vinna samarbetspartner bland vänskapligt sinnade länder i regionen. Speciellt omdiskuterad har varit USA:s roll i Georgien som ansöker om medlemskap i Nato, bland annat med militära rådgivare före rysk-georgiska kriget.

På senvåren arrangerades ett kunskapsseminarium av Palmecentret, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien och ABF Stockholm, på temat ”I gränslandet mellan EU och Ryssland”. Under seminariet behandlades situationen och framtidsperspektiven i Georgien, Ukraina och Moldavien.

Som talare medverkade flera av Sveriges främsta ämnesexperter. Dagens Nyheters tidigare Östeuropakorrespondent Disa Håstad fungerade som samtalsledare.

Seminariet speglas i fyra olika artiklar:
– I gränslandet mellan EU och Ryssland
– Östliga partnerskapet
– Georgien i skuggan av rysk-georgiska kriget
– Ukraina är ingen fullständig demokrati
– Moldavien har en komplicerad historia

I GRÄNSLANDET MELLAN EU OCH RYSSLAND – ÖSTLIGA PARTNERSKAPET

Peter Semneby, sedan tre år tillbaka EU:s särskilda representant för Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, inledde med att säga att vi har två händelserika decennier bakom oss från och med att Berlinmuren öppnades 1989.

– Länderna har kommit olika långt i reform- och transformationsprocessen.

Ett toppmöte i Prag har nyligen behandlat det Östliga partnerskapet som omfattar de sex nämnda länderna som från början är ett gemensamt svensk-polskt initiativ. Partnerskapet fick en extra skjuts på grund av Georgienkriget i fjol.

– Man skulle kunna beskriva regionen som den sista gråzonen i Europa. Den har för det första kommit närmare institutionella relationer med EU, för det andra fått associationsavtal och ökad frihandel med EU och för det tredje betraktar EU för första gången den som en strategisk region. Detta ligger till grund som plattformar för diskussionen mellan EU och denna grupp av länder, sa Peter Semneby.

Rysslands intressen

Nästa talare Carolina Vendil Pallin, forskare vid utrikespolitiska institutet, sa att Ryssland sträcker sig över två kontinenter Europa och Asien, men har en stark europeisk identitet.

– Ryssland känner sig geopolitiskt inringat, har som prioriterat mål att förhindra Natos utvidgning österut och inrättandet av amerikanska militära baser i närområdet. Dessutom är suveränitet och modernisering övergripande mål. Ryssland upplever att väst har flyttat fram sina positioner. Ryska ledningen idag uppträder något avvaktande sedan USA:s nye president Barack Obama tonat ned planerna på ett nytt missilsköldförsvar i Tjeckien och Polen och skjutit ett georgiskt och ukrainskt Natomedlemskap på framtiden.

– Ett fördjupat samarbete med EU är av intresse för Ryssland utifrån dess mål att modernisera landet. Det är lätt att bli nostalgisk och tänka på 1990-talet som en period då relationerna mellan EU och Ryssland var alltigenom goda. I själva verket var det praktiska utbytet mellan EU och Ryssland väsentligt mindre då än det är nu, och både Bryssel och Moskva har en mera realistisk uppfattning av varandras mål och intentioner än tidigare.

– Det finns grundläggande skillnader i värderingarna mellan EU å ena sidan samt Ryssland å den andra. För Ryssland är det svårt att ge upp ens ett uns av landets suveränitet, medan det är en grundläggande tanke inom EU att medlemsstaterna ger upp delar av sin suveränitet för att vinna i termer av välstånd och nationell säkerhet. Vidare är ett ryskt ledord ”multipolaritet”, vilket inte ska förstås som ”multilaterialism”. Snarare anser Ryssland att en liten kärna av mäktiga stater ska bestämma spelreglerna som mindre stater bör inordna sig efter.

Ryssland har svårt att förstå varför länder som Frankrike och Storbritannien accepterar att samtliga EU:s medlemsstater har en röst, och att småstater som de baltiska potentiellt kan förhala EU:s förhandlingar med Ryssland genom att lägga in sina veton. EU imponerar på Ryssland som handelspolitisk aktör, men inte som säkerhetspolitisk sådan. EU:s battle groups imponerar inte på Ryssland.

Om annan än Sarkozy medlat i rysk-georgiska kriget?

– Man kan fråga sig om EU hade kunnat bli medlare i det rysk-georgiska kriget om Tjeckien varit ordförandeland – och inte som fallet var Frankrike. Ryssland ansåg troligen att man slöt ett avtal med Sarkozy snarare än med EU.

Ryssland insisterar på en egen inflytelsesfär i närområdet och har invändningar mot EU:s Östliga partnerskap, som man ser som exempel på hur EU försöker öka sitt inflytande i länder som Ukraina och Moldavien på bekostnad av ryskt inflytande där. I ryska ögon är det EU:s sätt att etablera en inflytelsesfär.

– President Medvedev har föreslagit att en ny säkerhetspolitisk arkitektur behöver etableras i Europa. Han har också sagt att förhandlingarna skulle kunna benämnas ”Helsingfors-2”, för att visa på sambandet med ESK-konferensen 1975 och det slutdokument som då antogs i Helsingfors. Rysslands argument är egentligen inte nya, utan en ompaketering av tidigare ståndpunkter som emanerat från Moskva. Man vill ha en inflytelsesfär och begränsa Natos inflytande.

EU har intagit en position där man öppnar för förhandlingar, men bestämt avvisar att de existerande och väl fungerande institutioner som finns som OSSE och Nato ska undermineras.

– Däremot kan existerande institutioner effektiviseras. Det finns all anledning att öppna för förhandlingar och engagera Ryssland i överläggningar och då möjligen i slutavtal i termer av ett ”Helsingfors-plus”. Det tog decennier att nå fram till Helsingforsavtalet på sin tid; det Ryssland som skriver på ett sådant avtal kan se radikalt annorlunda ut än det Ryssland vi har att göra med idag, bedömde Carolina Vendil Pallin.

Frilansjournalisten och Rysslandskännaren Elisabet Hedborg sa att Ryssland upplever att ”EU talar med många olika tungor”.

Peter Semneby sa på en fråga från samtalsledaren Disa Håstad, att man inte kan veta svaret på hur det gått om Tjeckien hade varit ordförande under rysk-georgiska kriget.

– En del problem hade troligen undvikits genom att tjeckerna antagligen förlitat sig mera på EU:s institutioner och byggt på bättre analyser. EU:s syn på regionen har förändrats efter Georgienkriget som betraktas som en strategisk konflikt. Östliga partnerskapet kommer in i den bilden.

EU har tillsatt en oberoende kommission som tittar längre tillbaka än dagarna före 8 augusti 2008, då kriget startade. Uppladdningen hade pågått minst ett år i förväg, då militära dispositioner skett och Ryssland sänt ut politiska signaler. Ryssland hade satt i fråga sitt deltagande i CFE -avtalet som gäller de konventionella styrkornas storlek i Europa, reparerat järnvägar nära Georgien, skapat förutsättningar för militära operationer, haft en stor övning i Kaukasus strax före kriget, bedrivit spioneri och överflygningar över georgiskt territorium med obemannade flygfarkoster.

– De mesta negativa signalerna kom från Moskva. Men även Kosovos självständighet i februari 2008 finns med i bilden och Natos toppmöte i februari-mars då klartecken gavs till Georgiens medlemskap i Nato. Allt detta tycks ha övertygat Moskva om att ”enda vägen” att försvara Rysslands intressen i Georgien var genom att handla själv.

– EU använde energi och agerade för att försöka dämpa uppladdningen utan att lyckas. Utrikestalesmannen Solana besökte Kaukasus i juni, anförde Peter Semneby.

EU:s medlemsländer har olika åsikter

EU:s medlemsländer har olika åsikter i frågan om Östliga partnerskapsländernas framtida medlemskap i EU. Nya och gamla, stora och små, västliga och östliga, sydliga och nordliga medlemsländer har olika perspektiv i medlemskapsfrågan. När det gäller energifrågan krävs en ny gemensam energipolitik för att EU ska kunna föra en gemensam politik.

Frilansjournalisten Torgny Hinnemos uppgift var att fokusera utifrån perspektivet Georgien-Ukraina-Moldavien. Hinnemo menade att de här områdenas utvecklingsmöjligheter har växlat mellan två ytterligheter genom historien.

De har kunnat dra nytta av sin centrala position när handel och kultur fått dominera kommunikationerna mellan östra och västra Europa. När spänningarna ökat mellan öster och väster har de däremot hamnat i kläm mellan blocken. Värst har stormaktskrigen varit eftersom de flyttat statsgränserna och tvingat små länder i mitten av Europa att börja om sitt statsbyggande gång på gång. När Sovjetunionen föll sönder för 17 år sedan tvingades Georgien, Ukraina och Moldavien att starta om ännu en gång.

Interna konflikter

– Inom unga stater råder nästan alltid interna konflikter. De interna problemen måste lösas separat, och det är olyckligt att de blandas samman med ryska och en del västliga ambitioner om intressesfärer.

Ett exempel på interna problem var den gagauziska folkgruppens krav på autonomi inom Moldavien när Sovjetunionen upplöstes. Det är ett problem som kan lösas bland annat med hjälp av skolor och massmedier, inte minst som motsättningarna här inte urartat i våld. Mera komplicerat är förhållandet till regionen Transnistrien där konfrontationerna övergick i inbördeskrig i april 1992.

De ryska trupperna finns fortfarande kvar i Moldavien. Det motiveras med att sovjetarmén lämnat kvar ammunition som ”inte fick falla i fel händer”. Det skulle dock räcka med 15-20 tågsätt för att frakta bort ammunitionen.

På samma sätt som Moldavien har Georgien och Ukraina sina egna interna konflikter. Sedan den orangea revolutionen har presidenten Viktor Jusjtjenko, oppositionsledaren Viktor Janukovitj och premiärministern Julia Timosjenko kommit att personifiera de grupperingar som tävlar om den politiska makten i Ukraina.

– I valtider framställs de ofta som företrädare för två geografiska intressen, en som vill knyta västra Ukraina närmare till EU och en som vill närma östra Ukraina till Ryssland. Till vardags erkänner dock många ukrainska politiker att det här är argument som lyfts fram under valkampanjerna för att dölja bristen på ideologiska skillnader mellan partierna. De är alla högerpartier som stöds av olika konstellationer inom industri- och finansvärlden.

– Det är viktigt för dessa länder att relationerna mellan EU och Ryssland är goda. Det kan hjälpa dem till en bättre utveckling på egna villkor, summerade Torgny Hinnemo.

I en avslutande paneldebatt sa Europarådets representant i Kiev Åke Peterson att kunskaperna om den så kallade orangea revolutionen är god i Sverige.

”Oreformerade system”

– Det finns likheter och olikheter mellan länderna som gemensamt kan beskrivas som ”oreformerade system”. Byråkratin, offentliga sektorn ser annorlunda ut och andra nätverk verkar än i demokratiska stater.

– Vi har det som händer i Georgien. Reformer behövs i Ryssland. Det har trots allt gått snabbt under de senaste tjugo åren, men vi måste fortsätta engagemanget och nog ge ytterligare 15-20 år för att förändringarna ska hinna sätta sig.

– Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg har stor betydelse och inflytande i Ukraina, enligt Peterson.
Tone Tingsgård, riksdagsledamot, medlem i OSSEs parlamentariska församling, har fungerat som valobservatör i många val i regionen.

– De har startat från utgångspunkten noll vad gäller demokrati. Föreställningarna om vad demokrati är har varit dimmiga. Även hemma hos oss har det tagit lång tid att utveckla demokratin.

– Många väntar sig att partierna ska bete sig som i demokratier, men de gör inte det. Det rör sig under den politiska ytan. Det finns förväntningar, och det är inte så lätt att beskriva det politiska skeendet.

– Ryssland har en speciell roll i regionen. Ryssland spelar. Ryssland har ofta ett intresse att upprätthålla instabilitet. Och Ryssland är inte en likvärdig motpart. Vi måste hitta något sätt att svara Ryssland, ansåg Tone Tingsgård.

Peter Semneby menade att EU har ett antal utmaningar i Östliga partnerskapsregionen.

– De hänger samman med spänningar, motsättningar och skilda synsätt mellan olika grupper av länder inom EU. Hur påverkar vi partnerskapsländerna när vi inte definierat något slutmål i regionen? Ukraina och Georgien har sagt sig eftersträva medlemskap. Mål och medel opererar i en strategisk fälla. Georgienkriget åskådliggjorde att konflikterna löper på olika nivåer. De medel som då användes hade EU inga motmedel mot. Vi kan satsa pengar, uppmana till dialog etcetera, men det här är en mycket svår utmaning sett ur ett mål-medelperspektiv.

– Det finns kvardröjande auktoritära mönster. De demokratiska institutionerna måste byggas upp som ett rättssamhälle och med mänskliga rättigheter. Energisäkerheten är viktig för länder som Georgien och Ukraina i deras eget intresse och för att kunna uppnå reell självständighet. Och det finns frusna konflikter i regionen, men Georgienkriget är inte ”fruset”.

Gränser som inte kan passeras

Det finns tre gränser i Kaukasus som inte går att passera, de mellan Georgien-Ryssland, Turkiet-Armenien och Armenien-Azerbajdzjan.

– Det skapar instabilitet och skrämmer bort investerare. I väntan på att konflikterna löses måste vi ha ett engagemang gentemot konfliktområdena. Det gäller Abchasien och Sydossetien i Georgien och enklaven Nagorno-Karabach.

– Vi måste försöka få igång ett regionalt samarbete för att använda krafter och resurser maximalt. Det gäller bland annat energisäkerheten, transporter och vägar.

– Hela sexstatsregionen måste ses i ett sammanhang. Georgien är strategiskt viktigt. Relationen Armenien-Azerbajdzjan är ljusare än på länge, där ytterligare en transportkorridor kan komma att öppnas, vilket skulle ha en positiv inverkan.

– Det gäller att hitta ett modus vivendi med Ryssland, och inte fortsätta med ett konfrontationsförhållande till Ryssland. Irans roll måste vägas in.

– Mycket har gått bra sedan 1989. Transformationen i Centraleuropa har inte genomförts utan problem. Men för 20 år sedan var det en osannolik utopi att tänka sig att länderna där, som är fallet idag, skulle bli medlemmar i EU och Nato.

– Vi hade på den tiden ingen aning om vad som skulle hända i Sovjetunionen. Och i Sovjetunionen hyste man illusionen att processen var kontrollerbar, kunde kontrolleras. Sovjetunionen skulle fortbestå på ett eller annat sätt, trodde man. Att Georgien, Kirgizistan, Tadjikistan, Armenien osv skulle vara självständiga efter två år var inget vi trodde på ännu 1989, redovisade Peter Semneby.

GEORGIEN I SKUGGAN AV RYSK-GEORGISKA KRIGET

Torgny Hinnemo sa att när man diskuterar Georgiens identiteter måste man beakta att nuvarande Georgien före den tsarryska annekteringen bestod av två kungadömen, Kartli/Kakhetiien och Imeretien varav några furstendömen i det senare var autonoma.

Dessutom ingår i nuvarande Georgien några tidigare turkiska besittningar. Det var inte självklart för alla att Georgien skulle bli en homogen statsbildning efter upplösningen av Sovjetunionen.

– Adzjarien vid turkiska gränsen som tillhört Turkiet och Abchasien hade under den sovjetiska konstitutionen en status som skyddade deras territorier. Den förste georgiske presidenten Gamsachurdia försökte i stället i första hand hävda den georgiska statens överhöghet med vapenmakt i Sydossetien. Under näste president, Szevardnadze, invaderade emellertid försvarsledningen med sina privatarméer också Abchasien som dock fick hjälp av frivilliga från ryska Kaukasien. I inbördeskrigen i Georgien i början av 90-talet dödades tusentals människor och hundratusentals drevs på flykten.

Rosenrevolutionen 2004

Rosenrevolutionen förde 2004 fram Micheil Saakasjvili till presidentposten. I samband med Sovjetunionens upplösning tog Ukraina kontroll över all militär verksamhet i sitt land så när som på en rysk flottbas och bland annat Tyskland hjälpte till att betala bostäder för ryska officerare i Ryssland i samband med att de forna sovjetiska baserna stängdes i de baltiska staterna 1993-94.

I Georgien upplevdes de kvarvarande ryska baserna som ett säkerhetshot, i synnerhet efter att Ryssland i samband med Tjetjenienkriget också flera gånger bombat georgiskt territorium under 2000-talet. 2006, när Ryssland redan utsatt Georgien för en handelsbojkott, greps fyra ryska officerare i Georgien och anklagades för spioneri. Följden blev att Ryssland ytterligare utökade sin bojkott, men också att de ryska baserna stängdes.

Konflikterna i Abchasien och Sydossetien har kallats ”frusna”. 200 000 flyktingar från Abchasien lever i Georgien.

– Georgien har fastnat i en fälla, sa Hinnemo.

– I en strävan att motivera befolkningen för militära lösningar har regimen begränsat mediernas möjligheter till fri nyhetsförmedling. Det georgiska valet för ett år sedan präglades av valfusk. Europa har varit naivt i sin syn på den georgiska verkligheten, sammanfattade Torgny Hinnemo.

Spänningar öst-väst, mera ”tvång” än ”intresse”

Svante Cornell, chef för Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik menade att situationen i Georgien måste ses i en vidare kontext med starka spänningar öst-väst. Länder i öst ingår i Rysslands intressesfär mera som ett ”tvång”, än som ett ”intresse”.

Situationen påverkas av Natos utvidgning. 2004 blev de tre baltiska staterna medlemmar i Nato. Den amerikanska närvaron och planerna på nytt missilförsvar finns med i bilden.

– Ryssland vill kontrollera länder som inte vill bli kontrollerade. Och i det perspektivet ska frågan om Nato- och EU-medlemskap ses. Moskva gör anspråk på fyra länder – Georgien, Azerbajdzjan, Armenien och Ukraina. Därför, och för att de inte har utsikter till medlemskap i EU eller Nato, saknas mekanismer för dessa länders möjligheter att styra sina säkerhetsintressen.

Georgien har utsatts för grava ryska aggressiva framstötar, subversiva operationer och georgisk territorium har bombarderats både 2002 och 2007

– Aggressionerna har för det första berott på att Georgien har ett centralt läge för energiflödena från Azerbajdzjan och Kaspiska havet. Den ryska militären såg Georgiens tidigare president Eduard Sjevardnadze som en del av orsaken till kollapsen av Sovjetunionen. Och Rysslands ledare har en hatisk relation till president Micheil Saakasjvili. För det tredje hotas Rysslands auktoritära modell av framväxten av demokrati i Georgien och Ukraina. För det fjärde har Georgien, sett ur ryska ögon, vägrat ge sig trots alla påtryckningar.

– Till slut återstod bara ett alternativ. En militär invasion eller att låta Georgien gå över till den ”andra sidan”. Georgien utsattes före kriget för militära provokationer. De konstanta provokationerna syftade till att underminera den georgiska regimen. Ryssland har agerat med sådana metoder för att skapa osäkerhet. Och Väst har haft en oförmåga att hantera situationen.

– Det var inte oväntat att ett krig skulle bryta ut. En rysk invasion av Georgien hade planerats månader och år i förväg.

Inrikes ”revolutionär politik”

Inrikespolitiskt kan Georgien under Saakasjvili betecknas som ett exempel på ”revolutionär politik”, menade Svante Cornell.

– Fram till 2008 visade regeringen oförmåga att interagera med oliktänkande, arrogant maktutövning och kunde inte infria förväntningarna. EU-ambitionerna skapade orealistiska förväntningar.

– Georgien under Saakasjvili har förändrats i grunden. Han har inte i första hand byggt demokrati, utan byggt upp staten. Det är en förvandling som i omfattning kan jämföras med de baltiska staterna, och som andra tidigare sovjetstater inte kommit i närheten av.

Inom oppositionen i Georgien har man från förre utrikesministern fått höra att ”dialog är djävulens språk”.

– Det tyder på att problemen finns både på regeringsidan och oppositionsidan. Folkopinionen avspeglas inte i oppositionens demonstrationer som visserligen samlar många människor; de flesta i Georgien vill ha politisk dialog. Ett maktskifte idag utan reformer skulle bara leda till kaos.

– Oppositionen kan inte avsätta presidenten, och har inte opinionens stöd för detta. Det är tveksamt om Georgien kan komma ur situationen självt.

Georgien är inte längre ett gränsland, utan är ett europeiskt problem, och ännu mera efter femdagarskriget, menade Svante Cornell och avrundade:

– Moskva har inte gett upp, men fick inte Saakasjvili på fall, utan avvaktar. Men ingen georgisk politiker är beredd att ge upp kravet på Georgiens självständighet.

Förre Moskvaambassadören och Sveriges förste ambassadör i Georgien Örjan Berner sa att Georgiens första prioritering är att komma in i Nato. Mordförsök har gjorts på Sjevardnadze. Redan under Jeltsins presidenttid planerades inplacering av ryska trupper i Georgien. I det stora Ryssland är olika, väldiga krafter i gång. Men Berner menade också att oppositionen har god grund för sin kritik mot Sjaakasvjili för valfusk och brister i demokratin.

Dagsbild från Georgien

Peter Semneby berättade att han föregående dag återvänt från Georgien.

– Försök gjordes för att destabilisera Saakasvjili. Konfrontationer med massdemonstrationer pågick från oppositionens sida. Oppositionen koncentrerar sig på att få Saakasvjili avsatt, men saknar konkreta förslag.

Dagen för seminariet (11 maj) träffade de fyra oppositionsledarna för första gången Saakasvjili.

– Om det här fortsätter är det risk för att Saakasvjili och regeringen kommer att framstå som döda. En alternativ möjlighet är våldsanvändning. Denna utveckling är beklaglig. Allt beror på brist på förtroende. Korrektheten i det senaste presidentvalet har ifrågasatts. Vid tiden för detta hade en dialog påbörjat mellan Saakasjvili och oppositionen, men denna upphörde. Vallagen gynnade regeringspartiet och presidenten.

– Georgien måste fokusera på inrikespolitiken. Tre frågor är viktigast att lösa, nämligen vallagen, konstitutionens innehåll och mediasituationen, redogjorde Peter Semneby.

UKRAINA ÄR INGEN FULLSTÄNDIG DEMOKRATI

Åke Peterson berättade att dagens Ukraina präglas av korruption, brister i de mänskliga rättigheterna, sociala och ekonomiska problem och låg effektivitet i samhällsapparaten.

– Ukraina är ingen fullständig demokrati, och kanske har förväntningarna i det avseendet varit för stora.

– Den ekonomiska och sociala situationen präglas av icke-stabilitet. EU känns avlägset från ukrainsk horisont. Och nivån på landets politiska ledare är låg, de är i mångt och mycket sina egna fiender.

– Rättsituationen präglas av korruptionen och dålig transparens. Och det folkliga trycket på makthavarna är lågt. Urbana områden är bättre utvecklade än landsbygden. – Allt detta drar ned landets image. Det är ett sätt att se på utvecklingen. Den negativa bilden.

Korruptionsbekämpning

– När det gäller korruptionen har vissa framsteg gjorts – regeringen har helt nyligen tillsatt en person (ombudsman) med uppgift att koordinera politiken mot korruption enligt Europarådets rekommendationer, som EU också stöder. Tanken är att ombudsmannen ska vara självständig och stå över regeringskansliet. Parlamentet har samtidigt utarbetat några lagförslag som på ett modernt sätt bättre definierar korruptionsbegreppet i detalj och vilka påföljder som kan påräknas (administrativt eller kriminellt ansvar). Om lagarna antas blir de bättre instrument för att vägleda den nytillsatte ombudsmannen för antikorruptionspolitiken.

– Till det positiva hör den politiska utvecklingen efter orangea revolutionen 2005. Upprepade val har hållits, kanske till och med för många val. Men det finns inga monopoliserande politiska krafter som ensam kan lägga beslag på makten. Det pågår en maktkamp som inte är ideologiskt baserad, och det råder politisk konkurrens.

– Det civila samhället har utvecklats dynamiskt efter orangea revolutionen. Förhållningssättet till NGOs är positivt trots en föråldrad rigid lagstiftning, och det går att starta oberoende NGOs. Det finns fria medier som konkurrerar sinsemellan – vid sidan av framför allt en statlig TV-kanal. Medierna styrs visserligen av sina privata ägare, men tillsammans står de för en hög grad av pluralism.

– Näringslivet är fritt, och inte styrt av någon dominerande kraft, men det finns ett antal oligarker. Bristerna är stora vad gäller ekonomin och den sociala situationen.

– Det finns ingen rädsla för repression. Möjligheten att kritisera makthavare är rätt så fri.

– När det gäller Krim och ryska flottan där kritiseras regeringen för att inte ta fastare kontroll över situationen. Vägen till EU är mycket lång, och Ukraina måste göra en del i sitt eget intresse, och inte bara för att EU kräver. Medlemskapet i Europarådet är ett steg på vägen som också fokuserar reformfrågor som ligger inom rådets kompetensområde som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat.

Orangea revolutionen inte avslutad

– Den orangea revolutionen är egentligen inte avslutad. Och utvecklingen står inte stilla. Ukraina har en svår väg att gå, berättade Åke Peterson.

Jakob Hedenskog, Foi, pekade på ett antal faktorer som påverkar Ukrainas säkerhetspolitiska situation och som bidragit till de försämrade relationerna med Ryssland under det sista året. Hedenskog nämnde frågan om Natos utvidgning och eventuellt ukrainskt medlemskap, den ukrainske presidentens kritik av Ryssland för dess krig i Georgien 2008, situationen på Krim och avtalet mellan Ukraina och Ryssland angående den ryska Svartahavsmarinens basering i Sevastopol, som gäller till 2017, samt gaskonflikten i januari 2009.

– Relationerna till Ryssland är med den sittande presidenten Viktor Jusjtjenko mycket ansträngda. Ryssland stöder mer samarbetsvilliga politiker i Ukraina och förlitar sig på den stora ryssvänliga befolkningen i landets östra del. Ryssland ser Ukraina som ett opålitligt land.

– Gaspolitiken i Ukraina har varit korrupt och Ryssland anser att det i framtiden är nödvändigt att kunna leverera gas utan att behöva passera ukrainskt territorium. En annan president skulle kunna förbättra kontakterna med Ryssland inte minst på det kulturella området. Men i det stora hela har ländernas intressen utvecklats i olika riktningar efter nästan två decennier av ukrainsk självständighet, så många av problemen kommer att kvarstå. Ryssland kommer aldrig att få se en ”prorysk” president i Ukraina, på det sätt man önskar.

Nato

I samband med Natos toppmöte i april förnyades löftet om medlemskap till Ukraina och Georgien, dock utan att någon tidsplan för när detta ske angavs.

– Tyskland är klar motståndare till Ukrainas medlemskap. Ett EU-medlemskap framstår som ännu mera avlägset. När det gäller EU:s Östliga partnerskap var Ukraina inledningsvis kritisk till att klumpas ihop med övriga länder i gruppen, eftersom man anser att Ukraina ligger längre fram i integrationen än de övriga, värderade Jakob Hedenskog.

Den ukrainska ledningen anser att partnerskapet lider brist på konkretisering och är missnöjd med att det saknas ett uttalat perspektiv för medlemskap. Ryssland betraktar Östliga partnerskapet som ett sätt att försöka minska Rysslands inflytande, och vill helst att Ryssland självt ska skapa stabilitet i området.

MOLDAVIEN HAR EN KOMPLICERAD HISTORIA

Rutger Palmstierna som varit Moldaviens finansministers rådgivare 2000 – 2007 inledde med att säga att moldaviska språket – som är detsamma som rumänskan – är en politisk fråga, som varit partipolitisk ända sedan Moldavien blev en Sovjetrepublik efter att ha varit en del av Rumänien. Därefter påbörjades undervisning i ryska. Det finns egentligen tre rumänska länder, Moldavien – som var eget kungarike till 1538 – Transsylvanien och Valakiet.

Landets historia är komplicerad. Genom historien har Moldavien tillhört eller stått under inflytande av det ottomanska riket, det habsburgska imperiet och det ryska imperiet. Landet har styrts utifrån mellan 1538 och 1991, och därefter för första gången blivit självständigt. Moldavien drabbades av en förryskningspolitik i slutet av 1800-talet samtidigt med Polen och Finland.

– När Moldavien tillhörde Rumänien som stat kallades det Bessarabien, där moldaverna behandlades som andra klassens medborgare. Fram till 1917 var ryska förvaltningsspråket, då landet tillfördes Rumänien, vilket det gjorde till 1941 då det åter blev sovjetrepublik. Idag förespråkar bara 10 procent av befolkningen en återförening med Rumänien. Presidentkandidaten Zinaida Greceanii, 53 år, som också varit finansminister och premiärminister, är född i Sibirien.

Sovjet stärkte greppet

– På 70- och 80-talen stärkte Sovjetunionen greppet över Moldavien, och minoriteterna behandlades ”enligt kommunistisk standardmodell”. Moldavien isolerades från Rumänien och var den mest integrerade delstaten i sovjetekonomin. Ryska blev förvaltningsspråk och förryskningsprocessen tilltog.

Transnistrien i landets östra del är en enklav som är ryskkontrollerad efter ett inbördeskrig i början av 90-talet och står utanför moldaviska regeringens kontroll. Strävan är att återintegrera Transnistrien med Moldavien, och det kravet har även kommunistpartiet haft i sina valplattformar. Den tidigare presidenten under två perioder Vladimir Voronin har inte varit intresserad att lösa den transnistriska frågan med våld.

– Moldavien har ett gigantiskt ekonomiskt underskott som förvärrades ytterligare efter den ryska finanskrisen i augusti 1998. Då slutade staten betala ut löner och pensioner, vilket ledde till ett utbrett folkligt missnöje. Och det ledde till att kommunisterna återvaldes till makten, vilket var det första fallet i hela Östeuropa efter kommunistsystemets fall.

– Landet har fortfarande ”en sovjetrepubliks förvaltning”, och präglas av en slags ”demokratisk centralism”. Man saknar utredningsorgan och ärenden delgives inte mellan departementen.

Starka ekonomiska grupperingar styr i detta ”Europas fattigaste land”. Landets ekonomi är mycket märklig, och Transnistrien lever till stor del på smuggling av cigaretter och har en stark koppling till ryskt näringsliv. Ryssland har haft vinembargo och andra importhinder även gentemot Moldavien. Ryska störningar av el- och oljeleveranser har förekommit. Och i grunden bygger relationerna på att Ryssland är starkare än Moldavien och demonstrerar sin styrka.

– Moldavien kan beskrivas som en ”övergångsstatsform”, en pro forma stat med en slags civil demokrati, avslutade Rutger Palmstierna.

Mänskliga rättigheterna bristfälliga

Miroslav Durdevic, Svenska Helsingforskommittén, menade att mänskliga rättigheterna är bristfälliga i Moldavien.

– Rättssäkerheten brister, diskriminering pågår och man kan inte uttrycka sig fritt.

Kommunisterna vann valet 9 april för tredje gången.

– Tidigare har de fått 30-35 procent av rösterna. Denna gång fick de oväntat 49 procent, och valfusk som fler namn i röstlängderna än antalet röstberättigade har förekommit. Och detta fusk har gett upphov till stora demonstrationer, och våldsamheter. En anmärkningsvärd brist på kontroll av situationen har följts av massarresteringar på upp till 800 personer. En del av dessa har kvarhållits en längre tid i fängelser. De har anklagats för uppvigling. Grova övergrepp har skett av de mänskliga rättigheterna, brutala metoder använts, misshandel och till och med tortyr har förekommit. MR-organisationer och media har angripits, och vissa deltagare i valövervakningen har förföljts, bedömde Miroslav Durdevic.

Mediesituationen präglas av brist på oberoende media. Media har brustit i rapporteringen och de har svårigheter att verka.

Urartad demonstration

Jakob Hedenskog, Foi, som var på plats i Moldavien under och efter valet vittnade om att demonstrationen då i huvudstaden Chisinau urartade.

– Demonstrationen var dåligt organiserad. Provokatörer fanns på platsen, och de militanta drev händelserna i sin riktning. Många av dem som rycktes med och kastade sten var minderåriga skolungdomar. Oppositionsledarna uppmanade deltagarna att lämna platsen när de började tappa greppet om folkmassan, men militanta personer hindrade folk från att lämna demonstrationen. Därefter urartade manifestationen i våldsamheter, plundring och byggnader sattes i brand. Om där funnits flera poliser på platsen hade den urartning, som blev resultatet, kunnat förhindras på ett tidigare stadium.

Sedan oroligheterna utbröt har tre personer dött och 30 försvunnit. Torgny Hinnemo sa att liknande händelser inträffat i andra före detta sovjetrepubliker med brutalitet från polisens sida, och att makten betraktat dylika opinionsyttringar och demonstrationer som ”provokationer”.

Text: Gunnar Lassinantti

Den liberal-demokratiska oppositionen bojkottade valet av president efter parlamentsvalet 5 april i år. Det innebar att ingen ny president kunde väljas av parlamentet. Detta ledde i sin tur till att parlamentet upplöstes, och att ett tidigt nyval till detsamma ordnades 29 juli.

Vid nyvalet lyckades landets största parti, kommunistpartiet, inte vinna egen majoritet, utan fick nöja sig med 45,1 procent av rösterna och 48 mandat. De oppositionspartier som uppnådde erforderliga fem procent för representation i parlamentet var i tur och ordning de relativt jämnstora liberal-demokratiska partiet, liberala partiet och demokratiska partiet samt den något mindre moldaviska ”noastra alliance” som tillsammans fick 50,7 procent av rösterna och 53 mandat i parlamentet.

Därefter har de demokratiska och liberala partierna inlett förhandlingar om regeringssamverkan. Om förhandlingarna skulle lyckas bryts kommunistpartiets och Vladimir Voronins långa maktinnehav.

Publiceringsdatum: 2009-08-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...