Skriv ut

20 000 utländska journalister väntas till Kina under OS i augusti, och många av dem kommer att intressera sig minst lika mycket för frågor utanför sportarenorna, såsom situationen för de mänskliga rättigheterna i landet och hur långtgående eller begränsad pressfriheten kommer att bli för medias samlade representanter. Världens ögon kommer att riktas på Kina under olympiaveckorna både för sportprestationerna och många andra mera politiskt betonade frågor.

En omfattande debatt, opinionsyttringar och fokus på olika förhållanden i Kina i media har redan pågått en längre tid inför den kommande olympiaden i augusti i Beijing. En del har kritiserat Internationella Olympiska kommitténs, IOKs, beslut att förlägga olympiaden till ett land med enpartidiktatur, som naturligtvis liksom andra OS-arrangerande länder vill göra propaganda för sig själv.

Demonstrationer har genomförts i många större städer under den olympiska facklans färd mot Beijing. Myndigheternas våldsmetoder mot de fredliga demonstrationerna i Tibet i mars och förhindrande av utländska journalisters närvaro där har starkts kritiserats. En debatt har förts för och emot stats- och regeringschefers deltagande i den officiella öppningsceremonin, som nu avslutats med besked om att de kommer att delta.

Dagens olympiader står långt från valspråket av franske baronen Henri de Coubertin, Olympiska spelens grundare 1896, ”Huvudsaken är inte att vinna utan att kämpa väl”.

Det är segrarna som räknas, och de ekonomiska och politiska vinsterna. Det går knappast längre att hävda att politik och idrott inte hör ihop. Och det har det egentligen inte gjort tidigare heller. Från starten dominerade adelsfolk, grevar och baroner IOKs styrelse. Ledande företrädare i styrelsen har haft viktiga befattningar och utfört gärningar i såväl nazismens som fascismens tjänst.

Berlinolympiaden 1936

Om detta skriver journalisten Sverker Lindström i den nyligen utkomna boken ”Det stora sveket. Den olympiska rörelsen i diktaturens tjänst” (Atlas, 2008, 244 sidor). Lindström är starkt partitagande, men dokumenterar sina påståenden och redovisar intressanta och viktiga fakta. Det enda som känns mycket tveksamt är hans starka ihopkoppling av Berlinolympiaden 1936 med Beijingolympiaden 2008, som är bokens två huvudteman.

Det känns naturligare att behandla de två olympiaderna var för sig. Det ligger 72 år mellan dem, förhållandena har ändrats och de utspelades/utspelas i olika delar av världen. Nazi-Tyskland hade expansionistiska anspråk, startade ett världskrig tre år efter olympiaden och bedrev utrotning av judar. Det förväntar sig nu ingen av Kina som i och för sig drivs av ett egetintresse, men inte har visat några tecken på territoriell expansionism och bärs upp av strävanden att leva i harmoni med sina grannstater och andra viktiga internationella aktörer.

Lindström redovisar hur Berlinolympiaden användes i propagandasyfte av naziregimen. De svenska represententerna i IOK, Clarence von Rosen allra längst, men även IOKs dåvarande vice ordförande, Asea-chefen Sigfrid Edström gick i Hitlers ledband, bägge besökte senare på hösten 1936 nazisternas partidagar i Nürnberg och lät sig utnyttjas av den nazistiska propagandaapparaten.

Ett klarläggande kapitel i boken tituleras ”Idrotten som big business”. Bröderna Dassler i södra Tyskland, grundare till dagens Adidas respektive Puma, såg olympiadernas stora ekonomiska möjligheter, och ”Adidasbrodern” nästlade in sig mer och mer i IOKs finansiella verksamhet i utbyte mot fördelar och ekonomisk vinning för det egna företaget.

De senare etablerade amerikanska sportskoföretagen Nike och Reebook har slagit in sig på den luckrativa globala olympiamarknaden. Olympiaderna har utvecklats till marknader i hundratalsmiljardersklassen, om allt räknas in.

Beijingolympiaden och verkligheten i Kina

Lindström behandlar i sin bok bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. I ett kapitel ”Utan humanitärt ansvar” tas varumärkesföretagen och skandalfabrikerna upp. Migrantarbetare från andra delar av Kina exploateras av multinationella företag i sportskobranschen, klädbranschen, leksaksbranschen med flera branscher. De har låga löner som inte räcker till försörjning, mycket långa arbetstider, dåliga och förnedrande arbetsformer och farlig arbetsmiljö. Arbetarna har inte heller rätt att organisera sig i fria fackföreningar, och de fackliga rättigheterna är starkt eftersatta sett utifrån ILOs olika konventioner.

Under våren har Sveriges förre Kinaambassadör Börje Ljunggren (2002 – 2006), som är en av Sveriges främsta Asienkännare givit ut boken ”Kina – vår tids drama” med betydande encyklopedisk bredd och djup (Hjalmarson&Högberg, 2008, 391 sidor). Ljunggren känner väl sitt ämne efter att också ha varit chef för både Sidas och UDs Asienavdelningar och forskat i ämnet vid Harvarduniversitetet i Boston ett år.

Ljunggrens bok handlar om historia, politik, ekonomi, miljö, social rättvisa och mänskliga rättigheter. Kina blev till redan år 221 före Kristus och är en av de äldsta kulturerna i världen.

Kina är sedan 1949 en kommunistisk enpartidiktatur som under senare tid öppnat sig en del, men är fortfarande ganska slutet, hemlighetsfullt och påbörjade en reformering av den gamla kommunistiska kommandoekonomin till marknadsekonomi, när Deng Xiaoping kommit till makten i landet 1978. Modellen benämns ”socialistisk marknadsekonomi med kinesiska karaktärsdrag”. Deng som tillhörde kinesiska revolutionens pionjärer hade fallit i onåd under Maotiden för sin ”högeravvikelse” rörande den ekonomiska politiken.

1979 öppnades fyra ekonomiska frizoner, bland annat Shenzen nära Hongkong och Shanghai med skattelättnader, avregleringar och billig arbetskraft för att locka till sig direkta utlandsinvesteringar. 200 miljoner migrantarbetare från landsbygden och områden som utvecklas sämre i Kina svarar för en stor del av den nya produktionsökningen. Samtidigt har också ”rostbältet” med Maotidens tunga industrier, som i många fall lagts ned, fallit tillbaka i ekonomisk betydelse.

De politiska gränserna för accepterat handlande har varit tydliga. ”Kaos” ska till allt pris undvikas, och olika yttringar av social oro och politiska protester slås ned. Det var Deng som beordrade militärt ingripande mot demonstrerande studenter och andra 4 juni 1989 som ledde till mer än 100 dödsfall under massakern på Himmelska fridens torg, eller Tiananmentorget, centralt belägen i Beijing. Samma år började avvecklingen av det kommunistiska systemet i Östeuropa.

Internationellt har det visat sig svårt  att få till stånd någon kraftfull demokratirörelse utan en större kritisk medelklass som är beredd att ställa krav, och som ännu dagens Kina saknar.

Efter ”4 juni” avbröts under några år många kontakter som inletts på olika områden mellan ”Det nya Kina” och väst.

30 års oavbruten hög ekonomisk tillväxt

Under de senaste 30 år har den ekonomiska tillväxten i Kina oavbrutet varit 10 procent per år, något som enligt Ljunggren aldrig tidigare inträffat i världshistorien. 400 miljoner kineser har lyfts över den absoluta fattigdomsgränsen, vilket också är helt unikt.

Inkomstklyftorna har dock ökat och ökar fortfarande. På landsbygden är levnadstandarden sämst och där lever ännu minst 200 miljoner människor i djup fattigdom.

Maoepoken hade lämnat en svag ekonomi efter sig. Den ekonomiska utvecklingen var katastrofalt dålig, respekten för mänskliga rättigheter obefintlig och mångmiljontals dödsoffer hade skördats under ”det stora språnget” mellan 1958-1960 och den av många i väst tidigare beundrade kulturrevolutionen som började 1966 och pågick till och med Maos död 1976.

1948 svarade Kina för 0,9 procent av världens varuexport, och denna prioriterades inte under Maotiden. 1978 uppgick den ännu bara till 20 miljarder US-dollar

Kinas export har ökat snabbt och är nu en tredjedel av landets BNP och näst störst i världen efter USA. 2005 angavs Kina stå för 5 procent av världens BNP, men siffran är sannolikt högre, eftersom en viss omräkning bör ske med hänsyn till det internationellt sett lägre prisläget i landet.

Det är inte frågan om, utan när Kina även kommer att passera USA som ledande exportland i världen. 2006 svarade Kina för 8,2 procent av hela världens export och har ett stort handelsöverskott mot USA och EU. USA har kunnat parera detta överskott genom att kineserna varit stora uppköpare av värdepapper i USA, men har börjat protestera mera och mera och bland annat krävt att den kinesiska valutan, yuan, ska skrivas upp. Överskottet har drivit fram mera protektionistiska stämningar i USA, inte minst bland årets demokratiska presidentkandidater.

Börje Ljunggren anser att EUs attityd gentemot Kina varit alldeles för passiv.

Kina har, enligt Ljunggren, blivit ”världens verkstadsgolv”, dit de flesta av världens 500 största företag lokaliserat sig för att förlägga produktion och komma närmare de starkt växande kinesiska marknaderna.

Med 1,3 miljarder invånare har betoningen ganska ensidigt legat på ekonomisk tillväxt med målet att årligen ge 20 miljoner nya kineser arbeten och en högre välfärd. Insatserna för forskning och utveckling har kraftigt ökat. Befolkningstillväxten kontrolleras med den s k enbarnspolitiken som också infördes under Dengepoken, men som ändå inte följs konsekvent trots att familjer som skaffar ett andra barn tvingas böta.

Och tillväxten väntas fortsätta. Bilparken har ökat snabbt, men fortfarande ligger Kina långt efter västvärlden vad gäller bilinnehav per capita. Inom tio år bedöms det finnas mer än 100 miljoner bilar och mer än hälften av nyproduktionen av bostäder väntas ske i Kina.

Medaljens baksidor

Medaljen har baksidor med miljöförstöring, sociala orättvisor, brist på fackliga och mänskliga rättigheter. Kinas kommunistiska parti, KKP, är inte berett att ge upp enpartimonopolet och betonar starkt kravet på ”stabilitet”. Korruptionen är utbredd. Kina saknar i stor utsträckning egna naturresurser och har därför vänt sig till Afrika för att få tillgång till sådana resurser. Som motpris har Kina hjälpt till med infrastrukturinvesteringar, och har kritiserats för ignorans av mänskliga rättigheter – liksom i Burma – i det krig som allmänt i folkmun beskrivs som folkmordet i Darfurprovinsen i Sudan.

Ekonomin är starkt ”koldriven” i brist på andra inhemska energiresureser. Kolet svarar för 69 procent av Kinas energikonsumtion. Luftföroreningarna är fruktansvärda. Ett till två nya kolkraftverk öppnas varje vecka, och Kina är på väg, eller har redan gått om USA som den största förorenaren av uppvärmande och klimathotande växthusgaser.

Bristen på vattentillgångar är stor och mycket av det befintliga vattnet är starkt nedsmutsat.

Kina har dock enligt Ljunggren börjat ta miljöproblemen på större allvar, vilket också kommit till uttryck i olika miljöpolitiska beslut och åtgärder för att undanröja ämnen som förorsakat uttunning av ozonlagret. I de internationella klimatförhandlingarna motsätter sig Kina fortfarande en del krav och hävdar att de utvecklade länderna måste genomföra större nedskärningar.

Sociala otryggheten är stor och sociala sektorn med socialförsäkringar och hälsovård starkt eftersatt. Kina kom på 81 plats, dvs i mitten, av 177 länder i världen enligt UNDPs Human Development Report 2007 som redovisar sammanvägda välfärdsindex baserade på BNP per capita, förväntad livslängd, barndödlighet och utbildningsnivå.

Ledande kinesiska företrädare har, enligt Ljunggren, visat stort intresse för den svenska modellen, och särskilt hur vi lyckats förena effektivitet och rättvisa. Åtskilliga studieresor har företagits till Sverige.

Det finns en svårbemästrad genusklyfta – pojkar prioriteras – och det finns 122 pojkar på 100 flickor i Kina. Särskilt på landbygden är det ett stort problem för många män att hitta kvinnliga livspartner med allt det för med sig. Kvinnors ställning är också sämre än männens.

Bristerna i mänskliga rättigheter är mycket stora, och rättsäkerheten för enskilda individer fortfarande låg i Kina som ännu inte utvecklats ”från ett kamrat- till ett medborgarsamhälle”. Tortyr förekommer och dödstraffet tillämpas med det högsta antalet årliga dödsdomar i världen. Regimkritiker och personer inom minoriteter som den tibetanska fängslas, utsätts för förtryck och repressalier. Kina är dock i viss utsträckning känsligt för internationella opinionsyttringar. En del reformer har genomförts, och många dödsdomar har förvandlats till livstidsstraff.

Kina – på väg från regional till global stormakt

Kina kan betecknas som en regional stormakt med globala stormaktsambitioner inför framtiden, och är det enda land som kan hota USA om dess position som den ledande supermakten i världen. Ett viktigt genombrott var president Richard Nixons besök i Kina 1972 som bidrog till att förbättra de sino-amerikanska relationerna. USA hade i ett kvartssekel stött Taiwans innehav av den kinesiska platsen i FNs säkerhetsråd, men släppt denna hållning 1971 och därmed banat väg för Kommunist-Kinas övertagande av platsen i säkerhetsrådet.

USA har förlorat en del av sin tidigare stormaktsställning på grund av de misslyckade krigen i Afghanistan och Irak under George W Bush presidenttid och ”kriget mot terrorismen”, ”vilket knappast är någonting som Kina beklagar”, skriver Börje Ljunggren med ett understatement.

Hur relationen mellan USA och Kina kommer att utvecklas betecknar han som 2000-talets viktigaste globala strategiska fråga. Kina rustar upp militärt, men planerar att ytterligare minska bemanningen av Folkets befrielsearme´, FBA, som nu har 2,2 miljoner soldater och befäl, samtidigt som militärutgifterna ökas med 15-20 procent per år och  en ”modernisering” sker av kärnvapenstyrkorna med sikte på att ha kapabla massförstörelsevapen även efter år 2050.

Taiwanfrågan är den allra viktigaste för Kina som gör oeftergivliga anspråk på Taiwan, men inte har någon brådska att anknyta ön till Fastlands-Kina. Med sina mäktiga grannar Japan, Indien med flera har Kina sökt ”harmoniska” förhållanden utan expansionistiska avsikter. 1979 var Kina senast i ett kortvarigt krig i Vietnam och visade sig då illa rustat för uppgiften. Kina fick dra sig tillbaka som förlorare.

Börje Ljunggrens recept för relationerna till Kina är ”kritisk dialog” för att söka påverka ett ”engagerat” Kina, men inte bojkott. Hans erfarenhet är att det går att föra samtal med ledande kinesiska företrädare.

Kina har på senare tid visat sig ta intryck av den internationella opinionen i till exempel en del MR-frågor, modererat sin  Sudanpolitik något som tidigare uteslutande byggde på egetintresset med ignorans för folkmordet i Darfur och har spelat en konstruktiv roll i påtryckningarna mot Nordkorea för att få landet att avstå från sitt kärnvapenprogram. Och Kina har inför OS lovat att utländska journalister ska kunna besöka alla delar av landet. Det återstår att se om det löftet kommer att infrias.

Olympiaden i Beijing kommer att handla både om idrott och politik. För att förbereda sig kan en genomläsning av Sverker Lindströms och Börje Ljunggrens böcker rekommenderas.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-07-02

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...