Skriv ut

Hennes man Mikola Statkevitj, socialdemokratisk oppositionspolitiker, dömdes 2011 till sex års fängelse i Belarus för ”uppvigling mot staten”. Marina Adamovitj, jurist och läkare, lever varje dag i väntan och oro. – Övervakad? Javisst. Det får jag räkna med, hela tiden.

Marina Adamovitj. Foto: Maria SöderbergMikola Statkevitj var en av sju presidentkandidater som greps i Minsk den 19 december 2010. Tusentals människor hade samlats för att protestera mot valutgången. Huvudstadens centrum kokade.

– När polisen gick till angrepp mot folk vid elvatiden på kvällen försökte Mikola skydda en ung pojke med sina armar. Men i tumultet blev det omöjligt.

Polisen slog först mot Mikolas fötter och ben och sedan när han föll till marken fick han slag mot huvudet.

Marina Adamovitj stod själv på järnvägsstationen när det hände, några kvarter bort, och väntade. De hade bestämt sig för att träffas där.

Under natten togs fler än sexhundra personer till häkten i och utanför Minsk. Många blev misshandlade. En valkampanj tidigare under hösten, där många till och med vädrat större öppenhet i landet, avslutades med våldsamma attacker.

– Redan tidigare på kvällen stod det klart att regimen var beredd till brutala metoder. Mikola skulle ha träffat Uladzimir Njakljajeu, en annan av oppositionens kandidater, före protestmötet på Oktobertorget som började klockan åtta. Njakljajeu slogs medvetslös och hamnade på sjukhus. Mikola fick ett samtal om att deras mötesplats var ändrad, vilket visade sig vara falskt. Men han kunde ta sig till Oktobertorget.

Efter den 19 december 2010 har Marina Adamovitj träffat sin man tre gånger på 21 månader. Han fick det mest omfattande straffet av alla oppositionella presidentkandidater, sex år, och därtill något som kallas för ”sträng regim”. Han hålls ofta isolerad och tillåts inga permissioner.

– Men bara tre gånger? undrar jag.

Hon lyfter sin hand och håller fram tre fingrar för att understryka vad det handlar om. Här finns en stadig, sorgsen blick, och egentligen vill hon inte alls bli fotograferad denna förmiddag på ett café i centrala Minsk. Hon har just anlänt från en nattresa med buss från Sankt Petersburg.

– Den första gången var efter domen den 30 maj 2011 med ett tjockt glas mellan oss och med en mikrofon. Det mötet, som förstås var övervakat, pågick i två timmar. Den andra gången var sju månader senare i Shklov-fängelset utanför Mogilev.

De kontrollerade oss fyra gånger varje timme. Andra fångar tittar man till morgon och kväll.

Vid detta tillfälle gifte de sig. Vigselförrättare var en anställd vid fängelset.

– Det gick på någon minut bara, ler Marina Adamovitj.

– Mikola är mer övervakad än någon annan fånge. Han får inte ha sina egna kläder som de andra. Alla hans brev kontrolleras noga. Den tredje gången vi sågs, den senaste, var i fängelset den 1 juni i år. Det blev ett två timmar långt möte. Inte längre än så.

Marina Adamovitj, som arbetar på ett rättighetscenter i Minsk, är engagerad i en grupp av anhöriga till politiska fångar.

Något stöd från utlandet har hon knappast märkt av, och i sin egen kamp för sin mans öde inte heller från socialdemokratiska partier eller grupper i Europa.

I Belarus är folk oftast rädda att öppet visa sina sympatier.

– Men detta ändrar inget. Mikola är inte beredd att begära nåd och jag kan bara hoppas att nya tider ska komma.

Text och foto: Maria Söderberg

Publiceringsdatum: 2012-09-13

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...