Skriv ut

- Det fanns en mycket stor sympati för judarna, och vi unga socialdemokrater var väldigt imponerade av det kollektiva arbetet på kibbutzerna och den fina gemenskapen. Palestinierna fanns inte i tankevärlden på den tiden. Det sade Maj-Britt Theorin, inledningstalare vid ett seminarium med anledning av att det gått 60 år sedan staten Israel bildades.

– Staten Israels tillkomst var en nödvändighet, en oundgänglig fristad för förföljda utan hemland, framförde Pierre Schori, tidigare biståndsminister och Sveriges FN-ambassadör. Men 60-åringen Israel är inte lik ettåringen. 1970 sade israelsiska Labourpartiets partisekreterare Lyova Eliav: ”Vi måste erkänna palestinierna som ett folk och klargöra att vi inte avser att annektera andras områden.

– Flera år senare tillade Eliav: ”Med nuvarande trender och demografiska utveckling blir vi antingen en icke-sionistisk stat eller ett apartheidsamhälle som Sydafrika”. Idag är 20 % av Israels invånare araber. Förre israeliska utrikesministern Abba Ebans ideal var ett slags EEC (dagens EU) med öppna gränser i Mellersta Östern,.

Med sexdagarskriget 1967 och Israels ockupation av bland annat Västbanken och Gaza svängde opinionen även inom socialdemokratin. Det palestinska folket framträdde som en legitim part i konflikten och kravet på en tvåstatslösning vann allt starkare stöd.

– Dag för dag förminskas drömmen om en självständig palestinsk stat till följd av den israeliska ockupations- och annektionspolitiken. Israel fortsätter att ockupera östra Jerusalem i strid med Fjärde Genèvekonventionen och att ignorera uttalandet från den Internationella domstolen i Haag angående det gigantiska murbygget som har lett till allvarliga ekonomiska, sociala och humanitära konsekvenser för palestinierna, fortsatte Pierre Schori.

– Sedan FN:s delningsplan 1947 har Israel tillskansat sig ungefär hälften av det territorium som palestinierna fick sig tilldelat. EU:s fortgående devalvering av sin egen ursprungliga och tydliga Mellanösternpolitik har fortsatt. Numera hörs knappt något om Israels brott mot folkrätten, och inga nya vägar för att bryta bojkotten av det demokratiskt valda Hamas prövas. Israels blockad och kollektiva bestraffningar av Gazas invånare strider faktiskt mot den internationella rätten och är därmed förbjudna.

Brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter

– Även Ban Ki-moon har kritiserat den israeliska politiken. När Israels regering den 19 september 2007 aviserade att den skulle förklara Gaza som ”fientligt område” med påföljande avstängning av el och bränsle, bad generalsekreteraren Israel att ”tänka om”. Han förklarade att varje upphävande av väsentliga tjänster till civilbefolkningen strider mot internationell lag och mänskliga rättigheter. Ban underströk att Israel därmed också straffade en befolkning som redan straffats nog. Nära 1,5 miljoner palestinier lever i Gaza, fortsatte han, av vilket många är gamla, unga och sjuka som redan drabbats av ockupationen. Ban fördömde också de extremister och miliser som sköt raketer in i Israel, utvecklade Schori.

– Den israeliska positionen förblir densamma även efter förhandlingarna i Annapolis. Israel har inte övergivit sin hårda linje: man kommer inte att återvända till gränserna före 1967, landet gör anspråk på att vara den enda makthavaren över Jerusalem och inte en enda arabisk flykting ska tillåtas återvända till Israel.

– Premiärminister Olmert lovade i Annapolis att frysa bosättningspolitiken och upplösa de illegala nybyggena. Men bara ett par dagar efter mötet i USA kungjorde den israeliska regeringen att den skulle tillåta nya byggnader i östra Jerusalem, vilket var ett klart brott mot vägkartan och Annapolisandan.

– Ett stort framsteg i Annapolis var emellertid att parterna för första gången skulle inleda förhandlingar, under amerikansk översyn, om alla utestående frågor, något som Israel tidigare vägrat så länge palestinierna inte stoppade terrorismen. Men överenskommelsen talade inte om vilka dessa frågor var, än mindre om hur de skulle lösas. Bland dessa ”onämnbara” frågor finns de allra svåraste: Jerusalems framtid, den palestinska statens gränser, flyktingarna, desperationen och misären bland palestinierna och garantier för Israels säkerhet.

– Ett första viktigt steg vore att få Israel att genomföra de två pelarresolutionerna 242 och 338 i FNs säkerhetsråd om upphävande av ockupationen. Israel måste tydliggöra, inte mörka, vad det menar med en palestinsk stat, avslutade Pierre Schori sitt inledande anförande.

Från pro-israelism till erkännande av palestiniernas rättigheter

Sigbert Axelsson i Broderskapsrörelsen har haft kontakter med Israel-Palestina konflikten sedan dess start, skrivit flera böcker i ämnet och berättade att de kristna socialdemokraterna var en pro-israelisk rörelse ännu på 60-talet.

– En omsvängning började ske först inom Broderskapsgruppen i Uppsala som vid sitt årsmöte 1971 uttalade: ”Omvärlden bör erkänna palestiniernas nationella rättigheter”. Kristna som betraktar Israel som uppfyllelse av bibliska löften bör se över sin teologi, menade Axelsson.

Göran Holmberg, pensionerad journalist, tidigare verksam i Kooperativa förbundet och som varit aktiv i Samfundet Sverige-Israel företrädde en uppfattning om konflikten som var vanlig inom socialdemokratin på 50- och 60-talen, och menade att partiet ändrade inställning på 70-talet.

– Jag arbetade på Aftonbladet när junikriget 1967 bröt ut. Jag rapporterade från det judiska centret i Stockholm, som samlade dem som ville åka till kriget. Men när jag senare erbjöd mig att skriva en bakgrundsartikel om konflikten fick jag plötsligt nobben av tidningen. Holmberg sade sig ha kritiserat Olof Palme för hans inställning, och provocerade sedan övriga paneldeltagare genom att hävda att ”Socialdemokratin och Broderskapsrörelsen kommit att inta en antijudisk inställning”.

– Nu tycker jag att man på nytt kan se en mera hoppfull tendens i partiets hållning med Mona Sahlin som ordförande, ansåg Holmberg. Paneldeltagarna, liksom också Broderskapsrörelsens tidigare mångårige ordförande Evert Svensson, protesterade samfällt och upprört mot Holmbergs påstående om antijudiskhet.

Maj-Britt Theorin som suttit i riksdagen och Europaparlamentet sa att det gäller att driva frågan politiskt, driva arbetet nerifrån och upp, och bygga på säkerhetsrådets resolution 1325 som också ger kvinnor en roll i fredsförhandlingarna.

– I mars genomfördes dialogmöten i Istanbul och Stockholm mellan israeliska och palestinska kvinnor som vill leva i fred med varandra. En ”gemensam kvinnlig fredsresolution” utarbetades och som sedan spritts brett, också med hjälp av media. Kvinnorna blev till och med kritiserade för detta tilltag, när de sedan kom hem, berättade Theorin.

Maj-Britt Theorin fick sedan en fråga om iranska kärnvapen kan komma att hota Israel.

– Iran har ingen kärnvapenkapacitet och det har bekräftats av amerikanska underrättelsetjänsten. Iran har uppfyllt de krav som ställts, och det är det som gäller även om iranske presidenten gjort en del idiotiska uttalanden. USA har andra krav på Iran än på andra länder. Det har blivit en politisk fråga. Internationell rätt måste gälla lika för Iran, Israel, USA och andra länder, och inte med specifika krav för Iran, svarade Theorin.

En bland publiken tog upp att Iran sagt att judarna ska kastas ut i havet.

– När har man hört socialdemokraterna kritisera detta?

– Vi har aldrig försvarat ”Israel ut till havs”, utan sagt att Israel har rätt att leva i säkerhet som måste bygga på en tvåstatslösning, svarade Maj-Britt Theorin.

Svensk Mellanösternpolitik

Kvällens samtalsledare, broderskaparen och statsvetarprofessorn Ulf Bjereld som har disputerat i ämnet Svensk Mellanösternpolitik sa

– Mordet på Folke Bernadotte 1948 som på uppdrag av FN förberedde delningsplanen skapade en störning till Israel. Under 50- och 60-talen förde Sverige en Israelvänlig politik. Svenske diplomaten Gunnar Jarring var FN:s generalsekreterares representant i Mellanösternkonflikten till 70-talet. Sverige höll under den tiden en låg profil, deltog inte i generalförsamlingens debatter i frågan och ”gömde sig bakom Jarring”, enligt framlidne statsrådet Carl Lidboms uppfattning.

– Tage och Aina Erlander var Israelvänliga, och det bidrog till att Olof Palme väntade ut en politikförändring. Sedan mitten av 70-talet har svensk Mellanösternpolitik varit ganska fast och nådde stabilitet omkring 1981-82. Den har inte ändrat sig med borgerliga regeringar. Inte heller ändrades den i sak under Göran Perssons tid som statsminister. Men engagemanget har varierat, liksom nivån på kritiken av Israel.

Persson vägrade kritisera Israel utan att samtidigt kritisera Palestina. Anna Lindh och Laila Freivalds hade andra tonfall än sin statsminister, summerade Bjereld.

Göran Holmberg kunde bara se en lösning ”som en långsam process” och tyckte:

– Det vore bra om socialdemokratin kunde stå för en sådan linje.

Pierre Schori sade sig vara kritisk mot Göran Perssons omläggning av svensk utrikespolitik genom att vilja kasta Olof Palme – Sten Andersson-linjen på historiens skräphög. 1982 sa Palme till Arafat: ”Erkänn Israel. Det är inte längre ett förhandlingskort”. Sten Andersson tog upp spåret med Arafat 1988.

– Erkänn Israel och avstå från terrorismen. Palme och Andersson försökte få till stånd förhandlingar. Avsikten med att bjuda in Arafat för ett möte med de nordiska socialdemokratiska partiledarna i Stockholm i april 1983 var att ge stöd till de förhandlingsvilliga krafterna inom PLO. Under senare år har socialdemokraternas hållning devalverats. Den har blivit försiktigare, tystare och tystare. Och borgerliga alliansregeringen ser ut att inte vilja. Bildt missade Hamas i EU, när Finland ville häva blockaden. Vi borde göra som Norge och Finland, ”tala med fienden”. En dialog med Hamas är helt nödvändig, avrundade Pierre Schori.

– Jag hoppas innerligt att Sverige går tillbaka till en mera aktiv politik som fördes under Sten Anderssons tid för att söka lösningar och inte låsa fast oss i gamla positioner, sa Maj-Britt Theorin till slut.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-06-04

Till toppen av sidan
En omsvängning började ske först inom Broderskapsgruppen i Uppsala som vid sitt årsmöte 1971 uttalade: ”Omvärlden bör erkänna palestiniernas nationella rättigheter”. - Sigbert Axelsson

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...