Skriv ut

Den senaste månadens skandaler kring Panama och skatteplanerande borde egentligen inte överraska någon.

Att Panama varit ett paradis för skattesmitare världen över är ingen nyhet. Trots det så dras nu en lång rad kända politiker, fotbollsspelare, kändisar, ekonomer och banker in i den offentliggjorda härvan. Alltmer uppenbart blir det att många av världens rikaste har haft ett, minst sagt, sviktande intresse av att bidra till det gemensamma.

Jens Orback

Den globala ojämlikheten breder sig över världen. Enligt en nyutgiven undersökning av hjälporganisationen Oxfam så lever i dag 75 procent av världens befolkning i mer ojämlika samhällen än för tjugo år sedan. Om vi tittar på den absoluta inkomsttoppen så har världens 62 rikaste personer ökat sin förmögenhet med 524 miljarder dollar sedan 2010. Det är en ofattbar siffra och denna grupp av superrika äger just nu tillgångar som motsvarar halva jordens befolkning – den fattigaste hälften, där de flesta inte har någon egendom alls.

Göteborgsprofessorn Bo Rothstein skrev nyligen på DN debatt om en världsunik undersökning som genomförts parallellt i 26 länder och där deltagarna tillfrågades om vilken samhällsutveckling som oroade dem mest. En klar majoritet svarade korruption. Korruptionen är en samhällsröta som fördärvar det viktiga kitt av tillit som håller ihop ett samhälle. Det som gör oss villiga att bidra till det gemensamma. Granskning och ansvarsutkrävande av dem som förvaltar våra gemensamma tillgångar måste därför hela tiden uppmuntras och förbättras. Ett allmänt politikerförakt och misstro mot beslutfattare öppnar annars vägen mot populism och strömningar där demokrati och transparens inte längre står i första rummet.

Vägen mot, liksom upprätthållandet av, demokrati är ingen enkel uppgift utan kan snabbt vända tillbaka mot auktoritära styren om förtroendet för våra politiker sviker. Därför måste all form av korruption, skattefusk eller antydan till försök att styra media för egen vinning granskas och få konsekvenser.

Att stoppa skatteplanering och kapitalflykt är ett självklart krav på de institutioner som getts medborgarnas förtroende. Både nationellt och internationellt. Utvägen från misstro till tillitsbyggande bör vara ett av EU:s, och andra regionala samarbetsorganisationers, viktigaste uppdrag. Men byggandet av institutioner räcker inte. Vi har alla ett ansvar att avslöja nepotism. När en politiker särbehandlas för sin position eller affärsmannen får ett diskret samtal innan Skatteverket ska granska hans konto så riskerar det att fördärva den grundläggande känslan av likhet inför lagen och därmed också ett samhällsbygge präglat utav tillit. Om det brister kan lagningen ta århundranden, en reparation som inte ens de rikaste har råd med.

Kampen för minskad ojämlikhet måste få en avgörande roll i arbetet med de nya globala hållbarhetsmålen och som en del av detta måste vi alla ansvara för att fusk och nepotism inte ska löna sig.

Text: Jens Orback

Publiceringsdatum: 2016-04-27

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...