Skriv ut

Medan allt fler regeringar inom EU och dess befolkning är skeptiska inför ett turkiskt EU-medlemskap, slår den djupa staten tillbaka mot de turkiska reformkrafterna. En ny kamp mellan status quo anhängare, kemalisterna, och reformister har tagit form i Turkiet.

Kemalisternas nya frontfigur, riksåklagare Abdullah Yalcinkaya, skakar landets demokratiska utveckling i samband med att han väcker åtal mot AKP eftersom partiet anses vara ett hot mot den turkiska statens sekulära ställning. I åtalet mot regeringspartiet och 71 av dess medlemmar -inklusive premiärminister Tayyip Erdogan och presidenten Abdullah Gül- begär riksåklagaren av högsta domstolen att AKP förbjuds som parti och att ovan nämnda AKP-medlemmar hindras från att vara politisk aktiva.

Den djupa staten i Turkiet och EU:s mjuka makt

Det råder ingen tvekan om att EU:s mjuka makt har varit en avgörande och stödjande kraft för de demokratiska reformer Turkiet genomgått sedan den blev kandidatland 1999. Detta är en åsikt som alltid kommer fram under samtal med aktörer från det turkiska civila samhället vars arbete går ut på att stärka demokratin i landet. Men den demokratiska förändringen har ständigt stött på motstånd från kemalisterna och inte minst militären som anser sig vara Turkiets yttersta beskyddare.

I kommissionens senaste framstegsrapport från november 2007, ”Turkey 2007 Progress Report”, konstateras det att militären fortfarande har en avgörande roll i inrikes- och utrikespolitiska frågor. Kommissionen noterar att militären under det senaste året till och med gjort ett flertal allmänna uttalande kring Cypern, minoritetsfrågan, sekularismen och sist men inte minst ett uttalande gällande presidentvalet där de motsatte sig utnämningen av Abdullah Gül från AKP som Turkiets blivande president. Framstegsrapporten konstaterar att inga framsteg har gjorts för att begränsa militärens makt och utöka den parlamentariska makten över armén. Än så länge har militären en stor tolkningsmöjlighet kring vad som anses beröra den nationella säkerheten. Ett exempel på detta, vilket kommissionens hänvisar till, är det så kallade EMASYA protokollet från 1997. Den befäster militärens rätt att verkställa militära operationer för den interna säkerheten utan att parlamentet tillfrågas eller blandas in.

Att riksåklagaren och högsta domstolen ger sig in i inrikesfrågor av politisk karaktär skapar inte bättre förutsättningar för turkisk demokrati och likaså relationen mellan Turkiet och EU. Åtalet mot AKP ogillas stark av EU. Samma dag som högsta domstolen gav gehör åt riksåklagarens åtal mot AKP, uttryckte Olli Rehn -kommissionär för EU:s utvidning- en oro över den demokratiska utvecklingen i Turkiet. Att förbjuda partier får ytterst sällan ske och om så sker endast om det är partier som förespråkar eller använder sig av våld för att uppnå sina syften. Detta gäller inte AKP, konstaterade Olli Rehn som vid ett senare tillfälle kommenterade att mycket står på spel om åtalet går vidare, speciellt med tanke på om ett parti med 47 % väljarstöd kan komma förbjuds.

Åtalet mot AKP får också stark kritik från de folkvalda i Europaparlamentet. Jan Marinus Wiersma, vice president från Socialistgruppen (PSE), förklarade att det turkiska domstolsväsendet knappast gjort landet en tjänst. Tvärtom bidrar den till att paralysera samhället och Turkiets närmanden till EU.

Statistikens dystra sanning – Den europeiska skepticismen

Relationen mellan Turkiet och EU ansträngs inte bara på grund av den haltande demokratiska processen i landet utan också av den europeiska opinionens allt mer negativa inställning gentemot Turkiet. Den europeiska debatten om ett ”framtida turkisk EU-medlemskap” handlar nuförtiden mer om hur pass skeptisk eller fientlig man är gentemot en EU-utvidgning där Turkiet ingår.

Eurobarometerns senaste mätningar från oktober 2006 visade att allt fler EU-medborgare, framförallt i de första femton EU-länderna, tvekade inför en fortsatt utvidgning av unionen. Medan 71 % av EU-medborgarna i de nya medlemsländerna stödde en fortsatt utvidgning var denna siffra nere på 41 % i de gamla medlemsländerna och förväntades att fortsatt sjunka.

Statistiken visade att stödet för de enskilda kandidatländerna varierade och att Turkiet var det land som erhöll det lägsta stödet på 28 %. Motståndet mot ett turkiskt medlemskap visade sig vara kompakt. Hela 59 % av EU-medborgarna motsatte sig just denna EU-utvidgning. Störst motstånd fanns i Österrike som strax därefter följdes av storländer som Tyskland och Frankrike.

Eurobarometern visade också att det finns en stark koppling mellan ett ökat motstånd mot ett turkiskt EU-medlemskap och en växande negativ bild av Turkiet bland EU: s medborgare. Uppåt 66 % ansåg att ett turkiskt medlemskap skulle leda till ett migrationsflöde från Turkiet till de rika EU-länderna, samtidigt ansåg 61 % att de kulturella skillnaderna mellan EU och Turkiet var allt för stora för att låta turkarna gå med i unionen. Sist men inte minst, endast 32 % trodde att ett turkiskt medlemskap skulle medföra säkerhet till regionen kring Turkiet, medan 52 % inte trodde på detta resonemang.

Det enda i mätningarna som talade för Turkiet var att 85 % av de tillfrågade ansåg att mänskliga rättigheter måste systematiskt respekteras i Turkiet innan landet överhuvudtaget blir medlem i EU. Detta kan ses som ett bevis att arbetet för mänskliga rättigheter i Turkiet anses vara ytterst viktigt. Å andra sidan går det inte att utesluta att situationen för mänskliga rättigheter i Turkiet kan användas som ytterligare ett argument till ”varför” Turkiet inte kan gå med i EU.

Den empiriska sanningen – turkisk demokrati finns trots allt

Tidigare nämndes att EU: s mjuka makt har varit avgörande för det demokratiska reformarbetet i Turkiet, men på senare tid har denna mjuka makt mjukats upp till följd av unionens allt mer passiva inställning gentemot ett turkiskt medlemskap. Så medan den djupa staten slår tillbaka reformkrafter via ett åtal mot AKP, har EU svårare att påverka och stödja den demokratiska processen i landet eftersom unionens påverkningsmöjligheter – särskilt med tanke på EU: s passivitet- minskat.

Passiviteten gentemot Turkiet fick så sent som i våras stark kritik från Human Rights Watch (HRW). Under deras presskonferens för årsrapporten 2007, kritiserades EU för att inte göra tillräckligt mycket för att stödja den demokratiska rörelsen i landet. Samtidigt beskrevs Turkiet som ett positivt exempel där demokratin under 2007 inte bara slagit rot och växer, utan också förmår att försvara sig gentemot attacker. I detta fall hänvisade HRW till militärens så kallade ”e-mail coup” där de motsatte sig presidentutnämningen av Abdullah Gül. Premiärministern Tayyip Erdogan gjorde det enda rätta, konstaterade HRW och hänvisade till beslutet att fatta nyval. Ett nyval som förvisso stärkte reformkrafterna men också ökade splittringen i landet mellan dessa och den gamla makteliten.

Text: Daniel Urey

Publiceringsdatum: 2008-05-07

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...