Skriv ut

- Många kommentatorer i väst rynkar bekymrat pannan och talar om en ny form av exploatering, att Kina stödjer diktatorer i Afrika och om risken att de sköra demokratiska framstegen ska bromsas. I Kina talar man om ett nytt strategiskt partnerskap och ömsesidiga fördelar, det säger Bertil Odén i en artikel om Kinas roll i Afrika.

Kinas expansion i Afrika de senaste åren har blivit en viktig fråga i diskussionen om kontinentens utveckling. I Afrika finns både detta perspektiv och protester mot utslagning av inhemsk industri och handel. I USA publicerar tankesmedjor oroliga analyser om Kina som konkurrent till USA i den globala jakten på olja och mineraler. Den snabba kinesiska expansionen i Afrika sedan millennieskiftet innehåller element som kan motivera alla dessa uppfattningar. Effekterna på Afrikas utveckling handlar dock i grunden om hur politiska ledare och samhällen i de afrikanska länderna hanterar den nya situationen.

Kinas ökade aktivitet påverkar främst via tre områden: Utrikeshandeln, direktinvesteringarna och kapitalflödena, inklusive bistånd.

Den viktigaste indirekta effekten av Kinas långvariga och höga ekonomiska tillväxt har varit de höga råvarupriserna på världsmarknaden. Den ger ökade exportinkomster till alla afrikanska råvaruexportörer, oavsett om de säljer till Kina eller inte. Utrikeshandeln mellan Kina och Afrika har femdubblats på fem år och Kina är nu Afrikas tredje största handelspartner efter USA och Frankrike. Den afrikanska exportökningen är koncentrerad till ett litet antal olje- och råvaruexporterande länder, medan betydligt fler har ökat sin import från Kina.

Råvaruutvinning är vanligen en enklavekonomi. Den skapar ökade exportinkomster, men är kapitalintensiv och ger begränsad sysselsättning. Den underlättar för regimer att för egen del dra nytta av inkomsterna, utan att de kommer majoriteten av befolkningen till del.

Den snabbt ökande importen av billiga kinesiska konsumtionsvaror är bra för konsumenterna, men konkurrerar ut inhemsk produktion och skapar arbetslöshet. Den bromsar också försöken att diversifiera ekonomin. En speciell effekt har uppstått för textil- och beklädnadsindustrin efter det att det internationella Multifiberavtalet slutade att gälla i början av 2005. En del kinesiska företag som tidigare flyttat sin produktion till Afrika för att kunna utnyttja de afrikanska ländernas importkvoter har återvänt hem. Några länder som drabbats hårt av detta är Lesotho, Swaziland, Sydafrika och Kenya.

De senaste årens satsningar på olje- och mineralutvinning dominerar, men entreprenadföretag och många kinesiska småföretag bildas också, ofta inom handel, restaurang, hotell etc. ”China-towns” har vuxit upp i många afrikanska städer. Oavsett om arbetskraften är kinesisk eller afrikansk behandlar de kinesiska företagen den på samma sätt som i Kina, det vill säga rättigheterna är få, arbetsdagarna är långa och lönerna är låga. Detta skapar kritik, särskilt i länder där fackföreningsrörelsen är utvecklad, till exempel i Sydafrika, Namibia, Zambia och Nigeria.

Kritik för ökad korruption

I Väst kritiseras Kina för att öka korruptionen i olje- och mineralproducerande länder. Dessa tillhörde redan före Kinas inträde på scenen de mest korrupta. Men det är givet att stora kinesiska lån till länder som Angola och Sudan underlättar för makthavarna att stå emot västliga biståndsgivares krav på demokrati och ökad insyn i statsfinanserna. Kina har också förhindrat kritiska FN-resolutioner mot bland annat regeringarna i Sudan och Zimbabwe, men tycks på senare tid vilja agera mer konstruktivt om Darfur och tröttnat på att Mugabe-regimen inte betalar tillbaka sina lån.

En stor del av de kinesiska lånen används för infrastruktur, dels i anslutning till gruvutvinning, men också för andra stora projekt. Benguela järnvägen i Angola och bron över gränsfloden Ruvuma mellan Mocambique och Tanzania är två av de mer spektakulära. Kina bygger och finansierar också gärna praktbyggnader som nationalstadion i Maputo, nationalteatern i Dakar och ett stort konferenscentrum för African Union i Addis Abeba.

Angola har fått ett lån på 2 miljarder USD för infrastrukturinvesteringar mot betalning i olja. Någon insyn utifrån om villkoren tillåts inte av någondera parten. Landets regering kan på detta sätt undvika IMF:s krav på bland annat ökad öppenhet i redovisningen av oljeinkomsterna och kontrakten med oljebolagen. Världsbanken har varnat för att Kina med sina stora krediter riskerar att dra in afrikanska länder i en ny skuldkris.

Kinas bistånd till Afrika beräknas till ca 1 miljard USD per år, vilket inte är mer än 4 procent av det totala. Löftena vid toppmötet i Beijing i november förra året (se ruta) indikerar ökat bistånd. I fallet Kina är det svårt att skilja mellan kapital som lämnas på biståndsvillkor och andra typer av lån på bättre villkor än vanliga kommersiella. Biståndet i Afrika drivs nu enligt två sorters logik, som man skulle kunna kalla Washington Consensus respektive Beijing Consensus.

I den första ska givare och mottagare fungera som samarbetspartners för att åstadkomma ekonomisk och social utveckling och fattigdomsminskning. I denna modell spelar ekonomiska och politiska reformer en viktig roll och kraven på hur dessa ska se ut utformas i hög grad av biståndsgivarna även om retoriken innehåller mycket om partnerskap.

Den kinesiska modellen baseras på ömsesidiga fördelar, vilket innebär ett utbyte där givaren bidrar med finansiering och tekniskt bistånd till klart avgränsade ”nyckelfärdiga” projekt. Inga policydialoger eller villkor om reformer ingår i paketet, vilket ofta uppskattas av de mottagande regeringarna. Upphandlingen är i hög grad bunden till kinesiska varor.

Ökat Syd-Syd-samarbete

Kinas återinträde i Afrika innebär nya möjligheter för många aktörer i Afrika – dock mer för dess eliter än för dess folk. Några av möjligheterna är öppning för ökat Syd-Syd-samarbete, mindre beroende av IMF och Världsbanken, ökad finansiering av infrastruktur, kraftigt ökade exportinkomster för råvaruproducenterna och billiga konsumtionsvaror. Avgörande blir hur de afrikanska länderna utnyttjar de ökade resurser som samarbetet med Kina skapar.

Bland riskerna finns minskat tryck för demokratiska reformer och utslagning av inhemsk industri. Strukturellt riskerar några länder att tvingas tillbaka till en nykolonial ordning, med råvaruexport och bromsad diversifiering av ekonomin. En stor risk med den nya kapplöpningen om Afrika är också den miljöförstöring som följer i spåren av mineralutvinning, timmeravverkning och transportleder om inte någon part i samarbetet bekymrar sig om dessa frågor.

Att fokusera på någon enstaka av de många effekterna av Kinas expansion i Afrika är kontraproduktivt. Ett helhetsperspektiv behövs och mer kunskap om både den kinesiska och afrikanska synen är viktig för ett konstruktivt svenskt agerande framöver.

Text: Bertil Odén

——————————————————————————–

Världsordning i förändring

Den snabba kinesiska expansionen i Afrika bör också ses som en del av den omstöpning av världsordningen som pågår. Den snabba ekonomiska tillväxten i länder som Kina, Indien, Ryssland och Brasilien bidrar till en förändring av den rådande globala ekonomin. Detta kan bidra till en mer multipolär värld, där Syd-Syd-samarbete i FN, WTO och andra internationella organisationer ökar Syds politiska inflytande. Afrika är den kontinent som har flest medlemsstater i FN och är därför en viktig politisk partner.

Det ömsesidiga beroendet mellan USA och Kina ökar. Kina finansierar en väsentlig del av USA:s handelsbalans- och budgetunderskott. 70 procent av Kinas valutareserv på omkring 1200 miljarder USD beräknas vara placerade i amerikanska statsobligationer och dollar.

USA är världens största oljekonsument och förbrukar 25 procent av världens olja, Kina är den näst största och förbrukar 9 procent. Båda länderna blir alltmer importberoende och planerar att ta en allt större andel från Afrika. De två länderna konkurrerar också om många av världens metaller. Under det kalla kriget var Afrika arena för ideologisk och säkerhetspolitisk konkurrens. I dag handlar kapplöpningen om Afrikas energi- och naturtillgångar.

Några ekonomiska relationer

• Kinas utrikeshandel med Afrika (export plus import) har mer än femdubblats på sex år till ca 55 mdr USD 2006. Kina är Afrikas tredje största handelspartner efter USA och Frankrike och står för knappt 10 procent av handelsutbytet. Målet för 2009 är 100 mdr USD, vilket sannolikt skulle göra Kina till Afrikas största handelspartner.

• Kina importerar mer än 25 procent av sin olja från afrikanska länder. Angola står för hälften, bland övriga leverantörer finns Sudan, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea och Nigeria.

• Kinesiska företags totala direktinvesteringar i Afrika är sannolikt mindre än 5 mdr USD (= mindre än en fjärdedel av USA:s).

• Mer än 800 kinesiska företag beräknas vara verksamma i Afrika och minst 100.000 kineser beräknas arbeta i Afrika.

• Kinas bistånd till Afrika beräknas till omkring 1 miljard USD per år. (= ca 4 procent av det totala biståndet till Afrika.)

• Kina deltar med 840 personer i sju fredsbevarande FN-uppdrag i Afrika.

Löften vid toppmötet i Beijing 4-5 november 2006

Kina utlovade bland annat följande för treårsperioden 2007-2009:

• 3 miljarder USD i förmånliga krediter,
• 2 miljarder USD i exportkrediter till kinesiska företag,
• fördubbling av biståndet,
• en fond på 5 miljarder USD för kinesiska företags investeringar i Afrika,
• utökad tullfrihet för afrikansk export
• ökad utbildning av afrikaner i Kina (- från 10.000 till 15.000).
• fördubbling av antalet stipendier för universitetsstudier i Kina (från 2000 till 4000).
• byggande av 30 sjukhus och 100 skolor på landsbygden
• gåvobistånd på 37,5 milj USD för bekämpning av malaria.

Publiceringsdatum: 2007-06-14

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...