Skriv ut

Den senaste tidens många strejker i Kina har tvingat fram små förändringar till de bättre för fabrikernas anställda. Palmecentrets Anna Sundström berättar om hur social oro ses som ett hot mot den stabilitet som, enligt kinesiska kommunistpartiet, är en förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Foto Palmecentret”Som en bro mellan arbetarna och fabriksledningen”, svarar Liau, på min fråga om hur han ser på sin roll som fackföreningsledare på skofabriken i Guandong-provinsen i södra Kina. Att han också är personalansvarig på fabriken och därmed en del av ledningen verkar han inte se som ett problem.

Jag träffar Liau under en resa i Kina. Han visar stolt runt på fabriksområdet. I tre stora lokaler sitter rader av arbetare och tillverkar skor. Allt görs för hand. Till och med logotypen målas för hand med hjälp av en schablon. Ljudnivån är öronbedövande och lukten av lim ligger tung. Användningen av hörselskydd och andningsmasker är minst sagt sporadisk.

I Kina finns uppskattningsvis 265 miljoner migrantarbetare. Termen migrantarbetare för tankarna till utländsk arbetskraft men i Kina handlar det om människor som lämnar landsbygden för att söka arbete i industristädernas fabriker. Men likt migrantarbetare i andra delar av världen står de utanför systemet på grund av hukou, en form av folkbokföring som också knyter din sociala trygghet till din hemprovins. Lämnar du provinsen lämnar du också din möjlighet till sjukvård, skola och omsorg.

I den fabrik vi besöker anses arbetsvillkoren vara goda. Arbetarna får betalt per producerad enhet men det finns en miniminivå och en normal lön ligger på mellan 2000 och 3000 yuan (ungefär detsamma i svenska kronor) i månaden. De arbetar mellan åtta till tio timmar om dagen, 22 dagar i månaden. Det finns tillgång till en hälsoklinik på området. Arbetsgivarna är enligt lag skyldiga att tillhandhålla sjukvård för migrantarbetare men det är långtifrån alla som gör. Bredvid kliniken finns ett rum med vad som nästan ser ut som en spelmaskin men som visar sig vara en videoinspelningsenhet. Där kan föräldrar spela in videohälsningar och skicka till sina barn som ofta på grund av hukou bor kvar i hembyn hos sina mor- och farföräldrar.

Så här ser det inte ut i alla fabriker. Vi besöker en organisation som arbetar med att dokumentera arbetsskador och hjälpa drabbade arbetare. Någon tillförlitlig statistik för arbetsplatsolyckor finns inte men uppskattningsvis skadas i Kina varje år en miljon arbetare och cirka 80 000 avlider. Utifrån en skala från ett till tio graderas skadan, och kompensationen baseras på lönen och skadans grad.

Hu som förlorade sin hand för drygt fyra år sedan fick efter en långdragen process 120 000 yuan. Men ofta uteblir ersättningen eftersom arbetsgivaren vägrar att betala. Särskilda arbetareorganisationer, så kallade Workers’ NGO:s, kan då hjälpa till att driva rätten till ersättning till domstol. Om du känner till dina rättigheter och vet vart du ska vända dig vill säga. De flesta blir utan ersättning.

”Varför vände du dig inte till den lokala fackföreningen?” frågar jag Hong Mei som 2008 krossade stora delar av sin vänstra underarm i en vävmaskin. ”Jag räknade inte med att kunna få någon hjälp från dem” blir hennes svar. Den enda tillåtna fackföreningen All China Federation Trade Union (ACFTU) är en del av partiapparaten och företrädarna utses av partiet. Fackföreningen saknar helt legitimitet hos arbetarna. I bästa fall fungerar fackföreningsledaren just som en bro mellan arbetsgivaren och arbetarna. Ofta finns ingen lokal fackklubb och kontakten med fackföreningen är obefintlig.

Samtidigt finns små tecken på förändring. Främst i Guandong-provinsen. Fler och fler kollektivavtalsförhandlingar äger rum och på flera fabriker har arbetarna själva utsett representanter som ska vara deras ombud i förhandlingar med arbetsgivaren. Förändringarna har kommit som ett svar på den senaste tidens många strejker. Uppskattningsvis äger 30 000 strejker och andra större protestyttringar rum i Kina varje år. Social oro ses som ett hot mot den stabilitet som, enligt kinesiska kommunistpartiet, är en förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Att en resa på tusen mil börjar med ett enda steg, är ett välkänt kinesiskt ordspråk. Kanske bevittnar vi just nu det första steget. Elektronikproducenten Foxconn, som bland annat producerar iPhone, verkar ha tröttnat på strejker som orsakat produktionsstopp och de negativa skriverier som följt efter att arbetare i protest mot hårda arbetsvillkor tagit sina liv. Företagsledningen har lovat att fria val ska äga rum i alla deras fabriker senast i juli 2013. Kinesiska arbetare ges därmed för första gången en möjlighet att på demokratisk väg utse sina fackliga företrädare.

Optimisterna ser detta som en väg att förbättra arbetarnas villkor och påverka ACFTU. Att liksom en trojansk häst förändra organisationen inifrån. Men vägen är lång. Ingen av de mer än 40 arbetare jag träffar har förtroende för organisationen.

Min resa går vidare till Peking. Där pågår Folkkongressen. I sitt öppningstal lovade avgående premiärministern Wen Jiabao att folk ska få det bättre i Kina. Tre decennier av tillväxt har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom men klyftan mellan rika och fattiga är i dag en av de största i världen och en källa till ökad social oro. Ska nuvarande premiärministern Xi Jinping lyckas uppfylla sin partikamrats löfte är högre löner och bättre arbetsvillkor bara början och en facklig organisation som åtnjuter arbetarnas förtroende och respekt en önskvärd konsekvens.

TEXT OCH FOTO: Anna Sundström

Anna Sundström är chef för enhet Syd på Palmecentret där bland annat den Kina-relaterade verksamheten ingår.

Krönikan är även publicerad på Dagens Arena

 

Faktaruta

Enligt den kinesiska konstitutionen råder ”organisationsfrihet”, men i verkligheten är civilsamhället hårt kontrollerat. Den enda fackliga organisation som tillåts att arbeta öppet är All China Federation of Trade Unions, ACFTU. Ledningen för ACFTU utses i realiteten av det kinesiska kommunistpartiet.Kina har en bra arbetsrättslig lagstiftning, men problemet är att den ofta inte efterlevs. Ett antal så kallade Workers’ NGO:s arbetar genom att ge juridisk hjälp och utbildning om arbetares rättigheter för att förbättra lagens tillämpning, minska antalet arbetsskador och förbättra arbetsmiljön. Vissa av dem försöker påverka ACFTU. Flera av organisationerna begränsas i sin verksamhet av hårt tryck från myndigheterna. Palmecentret samarbetar på olika sätt med ett antal Workers’ NGO:s.

Sedan slutet av 1970-talet har Kina haft en genomsnittlig tillväxt på tio procent per år. 300-400 miljoner fattiga har lyfts ur fattigdom. Omkring 150 miljoner beräknas alltjämt vara fattiga och inkomstskillnaderna växer. År 2030 (en del hävdar tidigare än så) beräknas Kina gå om USA och bli världens största ekonomi. Redan i dag är Kina världens största exportland.

Kinas nya president Xi Jinping utsågs, med endast en röst emot, av de 3 000 delegaterna på den nationella folkkongressen den 14 mars i år.

 

Publiceringsdatum: 2013-04-15

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...