Skriv ut

Vid ett seminarium på Umeå universitet anordnat av Palmecentret, ABF Umeå och Utrikespolitiska föreningen vid universitet behandlades konflikten i Mellanöstern. Docent Michael Schulz från Göteborgs universitet inledde och påminde om en inte särkilt avlägsen tid när denna konflikt beskrevs som en kamp mellan arabvärlden och Israel.

– Palestinierna kom på sjuttiotalet fram som en part, en huvudpart i konflikten, ett väsentligt steg. 1993 fick vi Oslo-avtalet som är ett viktigt inslag i den långa processen. Då fick man israeler och palestinier att erkänn varandra – som fiender! Man kan erinra sig att de båda parterna ser konflikten som existentiell i betydelsen ”rätt att existera”. Innehållet i övrigt beskrivs annars på olika sätt. Israel ser det som säkerhetskonflikt, där det gäller deras överlevnad. Palestinierna talar om rättvisa. Man vill ha en egen stat.

Men vilka är då huvudfrågorna? Det är frågan om en palestinsk stat och frågan om vad som ska hända med de israeliska bosättarna, eftersom det internationella samfundet ser Israels närvaro som just en ockupation och av det följer att bosättningarna är olagliga. Ska dessa bort? Och vad ska man göra med flyktingarna som i två omgångar lämnade Palestina? Har de rätt att återvända? Och Jerusalem förstås, dess status samt gränserna för en framtida statsbildning.

Det hoppfulla skulle kunna sägas vara att omvärlden anser att det verkligen finns en lösning: två stater. President G Bush har ju faktiskt uttalat sig, 2001, för detta, två stater. Till och med det annars så militanta arabförbundet kom 2002 med ett förslag om en sådan lösning, Västbanken, Gaza och östra Jerusalem under palestinskt styre. Lite hoppfullt tyckte talaren det ändå vara att det internationella samfundet inte bara förespråkar en tvåstatslösning utan också talar för ett enda styre över konfliktområdet Palestina, vilket skulle innebära att Hamas på Gazaremsan och Fatah på Västbanken skulle samregera eller samarbeta, alltså skapa en myndighet och inte två. Är man med på ett sådant arrangemang så har man också erkänt Hamas som en part i konflikten, en legitim part. ”Kvartetten” (USA, Ryssland, FN och EU) anser också att Jerusalems status ska upp på agendan, vilket sas redan i Oslo-avtalet från 1993.

Fatah bör granskas

– Vad händer då i berörda områden? I Israel inväntas nyval som sker i februari och vem som vinner är en öppen fråga. Då får israelerna en möjlighet att ta ställning till frågan om en tvåstatslösning. Att det rör på sig i opinionen, visar en undersökning som nyligen publicerades, där det för fösta gången visade sig att en majoritet var för direkta förhandlingar med Hamas. Det öppnar för ett tryck underifrån, man kan få in Hamas på spelarenan liksom man efter den första intifadan i tidigt nittiotal kunde få in PLO på samma arena. Vad händer då mellan de två palestinska parterna nu då vi hör och läser om ett sammanbrott i förhandlingar i Kairo mellan de två? Svårt att säga men dock hävdar kvartetten samt Egypten med Tony Blair som förhandlare att det bara rör sig om ett tillfälligt stopp och att båda parter vill nå fram. I dag är det inte, menade Michael Schulz, Hamas som vi i första hand bör granska utan Fatah.

Denna består av disparata grupper, demokrater och icke-demokrater, unga och folk ur det gamla gardet kring Arafat. Där finns inre konflikter, vart ska Fatah gå? För Hamas del vet man i dag att man där har uttalat sig för en tvåstatslösning.

– Min åsikt, sa Schulz, är att Hamas är redo för förändringar och kommer att anstränga sig för att hitta en politisk lösning. Och att söka få den israeliska bojkotten upphävd. I Gaza råder som bekant brist på allt, mat och el inte minst. För Fatah gäller att omvärlden måste sätta press på dem (Fatah) för att få dem i dialog med Hamas. Ser man det i stort så kan man säga att det tekniskt sett finns lösningar på alla dagens konfliktfrågor.

– Den största knuten är frågan om rätten för palestinier utomlands att återvända, det är kärnan. Här borde förhandlarna gå klokt tillväga och först ta itu med de enklare frågorna, nog så vidlyftiga dock, och spara frågan om flyktingarnas återvändande tills vidare. Kanske kan man ta upp den till behandling om tio, femton år. Slutorden blev att det paradoxalt nog finns en uppfattning hos det internationella samfundet samt konfliktens parter, i varje fall bland vissa palestinier, att en lösning är möjlig, tekniskt sett . Men nu är läget låst, våldet ökar därför att folk blir alltmer rädda, en ond cirkel. Dock, i ett längre perspektiv har det i alla tagits en hel del spännande steg, slutade Michael Schulz, Göteborgs universitet.

Förslag inte från gräsrötterna

– Ett grundläggande fel tycks finnas i alla fredsförslag och -förhandlingar, nämligen att förslagen inte är folkligt förankrade, de kommer från eliter. Det gäller i Mellanöstern och det gällde på Balkan, påpekade Svjetlana Duric, som är bosnienserbiska och arbetar som samordnare inom Mellanösternprogrammet, Palmecentret.

Hon jämförde Balkan med Palestina. I det första fallet varade krigen i fem år, i sammanhanget kort tid. Människor från skilda läger kunde, om de ville, umgås, träffas. Detta fann hon vara omöjligt på Västbanken, det finns inga naturliga arenor. I olika projekt har man sökt sammanföra palestinier och judar, så och i vårt land. Det går bra under själva mötena men sedan är det stopp. Det händer ingenting. Erfarenheterna förs inte vidare.

– På båda sidor undviker man, tvärtom, att upplysa om de träffar man varit med om. Palestinier träffar annars inte den andra sidans människor med undantag för israeliska soldater, som ofta uppträder brutalt. Israelers kontakt med palestinier sker genom dåd, utförda av självmordsbombare. Båda sidor uppfattar sig som offer, sådan är självbilden. Man anklagar den andra sidan för att inte förstå ens problem.

I samtal med båda parter fann Svjetlana att inget av de många fredsavtal som slutits var förankrade bland vanligt folk, på gräsrotsnivå. Sådana avtal förbereds i ”hemliga kretsar” och presenteras sedan för allmänheten och då finns det åtskilliga som inte vill acceptera dem.

Svjetlana har också upptäckt under sitt arbete på Balkan och Palestina att det finns många fredsexperter i västvärlden. Alla vet precis vad som bör göras, alla har sina lösningar och tänker sig att dom har rätt. En vanlig metod är att låta folk från skilda sidor komma samman och umgås, samtala. Men det finns ingen plan för det hela, man ställer inte frågan vad det är tänkt att man ska åstadkomma. Det hela tycks vara en verksamhet som är till för den arrangerade organisationen, menade Svjetlana lätt ironiskt. Ingen frågar vad som händer med dessa erfarenheter, det dör ut. Dom går inte till sina media av skilda skäl.

I Israel dog fredsrörelsen med mordet på Rabbin 1995 och rörelsen är nu alldeles marginaliserad. Och i Palestina har opinionen radikaliserats med Hamas och muren och annat som t ex 630 check-points på Västbanken. (Och det underlättar förstås inte möjligheterna till förståelse och dialog, min anm). Svjetlanas skildring av dessa check-points funktion i dag visade på en för palestinierna mardrömslik vardag. Vi har, sa hon vidare, dialogprojekt därnere men det händer ingenting.

Arrangerade äktenskap

– Vi har som antytts många grupper på Västbanken som träffar israeler, påpekade Svjetlana. Problemet är dock att de senare har överläge, de kommer till dessa möten väl förberedda och säger till palestinierna att de måste göra så eller så och dessa hamnar då i ett underläge. Därtill kommer att israelerna vill tala om det ”palestinska problemet”, det är för dem palestinierna som är problemet, inte Israel. Och palestinierna hamnar i försvarsposition och blir arga. Israelerna vill inte diskutera sitt lands styre. De menar att de är godkända i världen som en demokrati, det räcker.

Somliga israeler uppfattar palestinier som ett folk som bara förstår våld.

– I våra direktiv för arbetet med projekt i Mellanöstern står det att vi ska ”arbeta för fred” men så kan man inte säga till israeler. De förstår inte innebörden i begreppet ”fred”. De är demokratiska och fredliga, det är den andra sidan som, än en gång, är problemet.

– Vi har nu beslutat att lägga om kursen. Vi ska koncentrera oss på det palestinska samhället i stället. Där finns en hel del att göra, man har ingen demokratisk tradition, det bryts mot de mänskliga rättigheterna och Fatah påminner faktiskt om de gamla kommunistiska partierna i Östeuropa. Man förstår inte att saker och ting förändras i samhället, de är emot förändringar. –

– Vi jobbar, fortsätter Svjetlana, och söker etablera en demokratisk, dialogisk kultur. Det är idéer som inte bara kommit från oss på centret. Svjetlana pekar med kraft på betydelsen av media, att bearbeta mediafolket, där sprids annars fördomar.

Svjetlana får så uppmaningen att nämna lite om det Palmecenter som finns i Ramallah.

– Vi jobbar lokalt, mycket lokalt. Vi försöker nå den största gruppen, som är ungdomarna. De är marginaliserade lika mycket som landets kvinnor. Det är ett konservativt samhälle, ett klansamhälle och de äldre bestämmer. Vi försöker stötta kvinnorna ekonomiskt så att de får en bättre ställning i sin familj och kan kräva lite fler rättigheter. Vi arbetar också med grupper som har speciella behov, barn, till exempel och som detta samhälle inte vill veta av. Det finns arrangerade äktenskap.

– Ockupationen har skapat isolerade delar, Västbanken är styckad och folk riskerar att bli isolerade. Vi har ett projekt i en by med fyra tusen innevånare och nittio procent av dem har aldrig lämnat byn. Vi jobbar också med att stärka lokalt ledarskap som inte är knutet till klanen. Och vi jobbar också, bör sägas, i Gaza. Där behöver folk något som man inte ofta talar on, nämligen psykisk hjälp. De är så hårt drabbade, slutade Svjetlana Duric.

Modernisering – utan demokrati

Det talas ibland om kulturkollisioner. Om sådana mellan den muslimska världen och västerlandet/kristenheten uppehöll sig docenten i idéhistoria, Umeå, Mohammad Fazlhashemi. Han kunde genast konstatera att denna konfrontation inte är så gammal. Tvärtom var det så att man i den muslimska världen från adertonhundratalets mitt gjorde sig en positiv bild av Europa, dock bara fram till nittonhundratjugotalet. Vad man uppskattade Europa för var politiska rättigheter och modernisering. Några länder reformerade sin författning, sålunda inrättades ett parlament i Persien 1906 och två år senare i det osmanska riket. Det persiska försöket omintetgjordes emellertid av en reaktion som stöddes av den ryska tsarens trupper. Och detta blev ett mönster, utländska intressen motarbetade de progressiva reformförsöken, inte minst västmakterna gjorde så.

Under mellankrigstiden minskade intresset för den ”västerländska civilisationen”. Man hade ju inte minst lagt märke till hur britter och andra kolonialmakter behandlade människorna i sina kolonier och protektorat. Vad som växte fram från tjugotalets början var modernisering men utan demokrati. Tvärtom, det kom fram härskare som Ataturk i Turkiet, Shahen i Persien, den afghanske monarken, vilken 1926 avskaffade emiratet. Dessa drog sig inte för att bruka våld mot dem som motsatte sig reformer i modern riktning. Islam lyftes fram som ett hinder för moderniseringen av dessa länder.

Med tiden växte det fram islamistiska grupper som bekämpade allt som förknippades med västvärlden. Bland annat betraktade man begrepp som humanism och demokrati som rent hyckleri eftersom väst i sin politik visade upp ett annat ansikte. Ett exempel som talaren påminde oss om var kuppen i Iran 1953 när den demokratiskt valde premiärministern M Mossadeq störtades med stöd av CIA och brittiska oljeintressen och med respektive staters goda minne, USA och Storbritannien. Så långt Mohammad Fazlhashemi.

Text: Per Runesson

Publiceringsdatum: 2008-11-26

Till toppen av sidan
Ett grundläggande fel tycks finnas i alla fredsförslag och -förhandlingar, nämligen att förslagen inte är folkligt förankrade, de kommer från eliter. - Svjetlana Duric

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...