Skriv ut

-På kvinnocentret försöker vi säga att det finns tre kriterier för när en kvinna kan gifta sig: hon måste vara minst 18, inte vara släkt med mannen och ha en utbildning. Orden kommer från Amani al-Haj, en av koordinatorerna på kvinnoföreningen Beit Sira Young Women Center.

Kvinnoföreningen Beit Sira Young Women Center. Foto: Victor ÅströmVi befinner oss i Beit Sira, en liten by ute på landsbygden med knappt tretusen invånare cirka två mil väster om staden Ramallah på Västbanken. Centret i Biet Sira är en av flera kvinnoorganisationer som Palestinian Youth Union (PYU) samarbetar med, och som sedan 2007 ingår i Palmecentrets projekt. Syftet är att stärka kvinnors position och möjlighet till inflytande i sina lokalsamhällen.

-Vi försöker hela tiden utgå från de behov som formuleras av kvinnorna som kommer till centret: matlagning, engelska, datorkunskap, traditionell dans. Vi har till och med börjat med körskoleklasser! förklarar föreståndaren Hatije Wawai och skrattar.

Det lilla centret ligger i mitten av byn och vi guidas runt av fem kvinnor som alla är verksamma inom organisationen. Det är spartanskt men välordnat. På väggarna hänger fotografier från centrets aktiviteter och teckningar från barnen som är där med sina mammor. I ett av rummen sitter en grupp kvinnor och har seminarium om självförsörjning. När vi öppnar dörren till ett annat rum tittar ett 20-tal flickor upp från sina böcker. Vi hejar men får inte störa, det är nästan knäpptyst inne i rummet:

-De är väldigt upptagna med att förbereda sig inför morgondagens engelskaprov, säger Hatije.

Ökat intresse för centret

Under besöket på Beit Siracentret blir det påtagligt vilka eldsjälar de cirka tio kvinnorna som driver organisationen är. Koordinatorn Hatije Wawai som visar oss runt är karismatisk och energisk. Orden flödar i ett och Zarifeh Malki från PYO som är med oss får gång på gång avbryta henne så att min kollega Aida Koni ska hinna tolka från arabiska.

– Du borde få betala en shekel för varje gång du pratar sådär fort, säger Zarifeh för att försöka lugna ner henne.

– Herregud vill du ruinera mig, replikerar Hatije snabbt.

Att kvinnorna på Beit Sira Women Center är entusiastiska och stolta över vad de åstadkommit är samtidigt inte svårt att förstå. Från början när verksamheten inleddes var det få som kom till centret. Skepsisen, särskilt från männen i byn, var påtaglig och kvinnorna på organisationen fick jobba hårt för att bli respekterade. Idag kommer runt 300-400 kvinnor och barn till centret för att delta i aktiviteterna, varje månad.

-Varje dag ser jag nya ansikten inne på centret, säger Hatije. Kvinnor som dessutom kommer från kringliggande byar. Det betyder att ryktet om organisationen sprider sig och fler vill ta del av vår verksamhet.

Centret en viktig knutpunkt i byn

Det är inte bara kvinnor från andra byar som börjat engagera sig i verksamheten, även den äldre generationen har på senare tid börjat visa intresse. Jumana Abdelkerim är styrelseledamot på centret och hon är liksom de andra klädd i traditionell Abayaklänning, hennes är svart med silverstjärnor på. Hon berättar om när en väninnas mamma en dag kom ner till kontoret för att lära sig använda dator. Sonen i familjen har emigrerat till USA och kostnaderna för att ha telefonkontakt är alltför höga. Från att aldrig ha använt en dator deltar mamman nu i datorklasserna, hon chattar på veckobasis med sin son och frågar hela tiden när centret ska skaffa en webbkamera.

-Hennes väninnor brukar reta henne och frågar när hon ska köpa en sån där iPhone, skrattar Jumana Abdelkerim.

Kvinnocentret i Beith Seira har idag blivit något av en kärna i byn. De löpande kostnaderna för kontoret finansieras numera av kommunen och förfrågningar från mindre organisationer och föreningar om samarbete kommer ofta. Kritiken från männen i byn har tystnat:

-Just nu håller vi på att förbereda oss för fullt inför Ramadan och Eid-Al-Fitr (den avslutande festen, red.) säger Hatije. Vi vill visa männen att vi är seriösa och kan föra vidare de traditioner som vi har, men att traditionerna utvecklas och att det är vi som driver utvecklingen nu.

Under vårt samtal överröstas vi flera gånger av seminariedeltagarna i rummet intill, de är högljudda och livliga. En av kvinnorna på vårt möte reser sig upp för att gå och säga åt dem, men blir stoppad av föreståndaren:

-Låt dem skrika, det betyder ju att de är engagerade, säger Hatije.

Utstötta barn får stöd

I anslutning till kvinnocentret har man också startat ett daghem för barn som anses ha ”särskilda behov”. Amani al-Haj är psykologistuderande och koordinator på daghemmet, och hon berättar för oss om de utmaningar hon upplever i sitt arbete:

-När kvinnocentret öppnade blev det uppenbart att en del mammor lämnade sina ungar hemma, de ville inte ta med barnen till centret. Vi försökte förstå varför och insåg efter ett tag att det var för att de inte ansågs ”normala”.

Vad det handlade om var barn med olika former av utvecklingsstörningar, autism och mentala handikapp. Och som på grund av föräldrarnas okunskap låstes in hemma, för att mammorna skämdes och trodde sig ha gjort något fel.

-Men problemen är inte bara okunskap, det handlar också om osunda traditioner, säger Amani al-Haj samtidigt som hon visar oss runt på daghemmet.

På den fattiga och många gånger konservativa landsbygden är det viktigt att kvinnor gifts bort så tidigt som möjligt, och traditionen säger att det helst ska ske med en nära släkting. I normalfallet ska flickorna giftas bort redan i 13-15-årsåldern, och helst få barn så snart som möjligt. Förutom att det ofta leder till komplikationer, och sjukdomar hos barnet om maken är en nära släkting, så gör det också att kvinnorna redan i tidig ålder blir bundna till hemmet, utan utbildning.

-Men nu har vi börjat rucka på det. På kvinnocentret försöker vi säga att det finns tre kriterier för när en kvinna kan gifta sig: hon måste vara minst 18, inte vara släkt med mannen, och ha en utbildning. Och det verkar faktiskt som att vi sakta börjar få upp åldern för när kvinnan förväntas gifta sig, säger Amani.

Droppar i havet, eller en ovärderlig skillnad?

De positiva förändringarna till trots är det svårt att inte känna en viss förtvivlan över situationen för de barn som vi möter på daghemmet. Flera av de är i dåligt skick och mer än folkskygga. De plastbollar och leksaker som ligger på golvet är antagligen långtifrån den stimulans och vård som de skulle behöva. Förutom ett par mammor som hjälper till ibland är Amani ensam i sitt arbete, som dessutom sker vid sidan av studier. I dagsläget har hon möjlighet att ta emot 8-10 barn åt gången, uppskattningsvis finns runt 100 barn och ungdomar med mentala handikapp i byn.

Att Amanis insats på daghemmet är ovärderlig går samtidigt inte att ta miste på. När barnen kom till centret för något år sen kunde de knappt äta själva och hade nästan ingen erfarenhet från världen utanför.

-Idag vet de precis hur de ska göra för att bre en smörgås i köket, och jag är noga med att alla diskar efter sig, säger Amani al-Haj.

Solen står högt när vi kommer ut på gården vid daghemmet, det är brännande hett. Barnen gungar och är nyfikna, men för blyga för att komma fram. En liten flicka med lila klänning och tofsar i håret har suttit med ansiktet gömt i händerna ända sen vi kom, men nu börjar hon titta upp mellan fingrarna.

Vi börjar gå mot bilen, men innan vi lämnar kvinnorna i Beit Sira frågar vi vad de själva anser mest värdefullt med kvinnocentrets verksamhet.

-Centret gör en skillnad för de kvinnor och barn som kommer hit, säger Hatije. De får möjlighet att träffas, engagera sig. Det gör att livet inte enbart handlar om att ta hand om hemmet och barnen längre. De blir en del av utvecklingen.

Text och foto: Victor Åström

Publiceringsdatum: 2010-06-22

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...