Skriv ut

I skolor i Syriens grannländer försöker syriska flyktingbarn glömma kriget och i stället lära sig läsa, skriva och räkna. Men hur undervisar man barn som flytt undan våld och bomber? Nidal är en av de lärare som brottas med den svåra uppgiften.

– De har sovit med ljudet av beskjutning i öronen, inte vetat om de kommer att vakna upp nästa morgon, om de kommer att hitta sina hus jämnade med marken. Det är svårt att hantera, berättar Nidal Jojack Muhammad.

Tillsammans med ett 20-tal andra lärare har hon gått en vidareutbildning för syriska lärare som genomförs av Syrian Women’s Network – som får stöd av Palmecentret – i samarbete med den syriska organisationen The Hurras Network.

– Det är ett större ansvar att undervisa barn under krig. Jag lärde ut innan kriget började, men nu är mitt uppdrag ett annat. Det räcker inte längre att bara vara lärare.

Nidal arbetar i en nystartad skola i turkiska Gaziantep, belägen bara några mil från gränsen till Syrien. Hit har många av de tusentals människor som lämnade syriska Kobane flytt sedan extremistgruppen IS attackerade staden.

– Deras minnen är så mörka. Det avspeglas i allt de gör, säger Nidal.

När eleverna i hennes klass ska rita väljer de alltid svart. När de ska skriva hittar de ofta inte ord för att beskriva annat än det som blivit deras vardag: att äta, och sova. Fantasin och kreativiteten har försvunnit med striderna och delar av våldet från hemlandet har flyttat med in i klassrummen i form av bråk och bristande tillit mellan eleverna, berättar Nidal.

– Även om de nu är i Turkiet befinner de sig fortfarande mentalt i Syrien. Jag försöker ta ur dem ur kriget några timmar om dagen. Det är ingen lätt uppgift.

Nidal har arbetat som lärare i över tolv år, men barnens traumatiska minnen och de uttryck de tar sig är svåra även för henne att hantera.

– Jag har också lämnat Syrien. Som kriget påverkar dem, påverkar det också mig. Det är en utmaning att hjälpa någon att bearbeta något som också jag bär på. Vidareutbildningen lärde mig hur jag kan hjälpa mig själv för att också kunna hjälpa barnen.

Att undervisa ger henne också styrka, berättar hon. För Nidal har arbetet som lärare blivit ett sätt att hantera livet i exil.

Foto: Lina Malers

– Jag lever i ett annat land än mitt eget. Men jag känner att jag har någonting viktigt att göra nu. Att ha det här ansvaret får mig att känna mig mindre som en flykting.

Nidal kommer ursprungligen från den kurdiska staden Afrin i norra Syrien. För elva månader sedan lämnade hon sitt hem. I barnen ser Nidal bitar av det land hon och så många andra förlorat.

– När mina elever sjöng sånger om Syrien i går började jag gråta. Tänk att de fortfarande minns något av Syrien, det betyder att det fortfarande finns kvar.

Hon ser det som sin uppgift att få barnen att förstå hur de kan vara till nytta för landet, den dag de väl kan återvända. För många av hennes elever sträcker sig framtidsplanerna inte längre än till att en dag med vapen i hand få kontrollera någon av Syriens många vägspärrar.

– Det viktigaste jag kan lära de här barnen är att deras liv inte är slut. Att det finns något bättre än döden som väntar dem om de arbetar, om de studerar.

Får inte de unga syrier som flytt landet undervisning är inte bara deras egen framtid förlorad, utan också landets, säger Nidal:

– Mer än fem generationer har påverkats av det här kriget. De är framtiden. Syrien kommer att byggas av deras händer, deras tankar. Vi måste göra allt vi kan för att göra dem redo för det.

Stöd Syriens lärare

Vill du läsa mer om insamlingen kan du göra det här. Vill du bidra med en gåva kan du göra det här.

Publiceringsdatum: 2015-04-30

Till toppen av sidan
Deras minnen är så mörka. Det avspeglas i allt de gör.
– Nidal Jojack Muhammad

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...