Skriv ut

Fantastiskt att leva i historiskt omvälvande dagar. Ett nytt sekels stora demokratiseringsvåg sveper över Nordafrika. Det är en mäktig manifestation av att människors längtan efter frihet till slut kommer att segra. Men situationen ger också vittnesbörd om hur länge en diktatur kan hålla sig kvar vid makten och vilken roll den som står bredvid kan spela.

Förtrycket i Nordafrika och Mellanöstern har ofta skett i den så kallade stabilitetens namn. Flera är de despoter som har hållit sina länder i järngrepp – Egyptens Mubarak, Tunisiens Ben Ali, Libyens Khadaffi, Marockos kungahus, Algeriets Bouteflika, Saudiarabiens elit och många, många fler – samtidigt som USA och EU inte bara blundat för förtrycket utan även understött det.

En av de främsta orsakerna som angetts har varit vikten av stabilitet i regionen. Denna stabilitet har varit omvärldens ursäkt för att inte skarpt kritisera, eller agera mot, diktatorernas tortyr, decennierlånga undantagstillstånd, förtryck av kvinnor och riggade val. ”Om stabiliteten i regionen bryts, riskerar kaos, migration, våld och extremism att breda ut sig” har varit det underliggande hotet från diktaturernas propaganda. Följt av frågan ”Och det vill ni väl inte?”

Bakom finns realpolitiska intressen. Jakt på olja och andra naturresurser. Kontroll över Suezkanalen. Stabilitet i grannskapet. Generösa kontrakt för EU och USA, på bekostnad av människorna och demokratin. Också rejäla gåvor till toppolitiker har gjort sitt. Lyxsemestrar till franska ministrar, för att nämna ett aktuellt exempel.

Vad som nu händer i regionen är därför hoppingivande. Människorna vill ta makten över sina samhällen och därmed över sina egna liv. Mångas engagemang grundas i en längtan att få säga sin mening utan risk för fängelse och att få samlas och organisera sig utan att hemsökas av säkerhetspolisen. Helt enkelt att få leva i frihet.

På grund av Europas tysta stöd till regionens diktatorer, står EU inte alltid högt i kurs hos folket. Men det är heller inte hela bilden. Många oppositionella inspireras av demokratins form i Europa. Både när det gäller de mänskliga rättigheternas politiska och sociala dimensioner.

EU bildades främst för sina egna medlemsländers intresse, men måste enligt alla grundlagars grundlag behandla sin nästa så som man själv vill bli behandlad. EU har därför ett ansvar att agera för demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern. Sverige kan, och måste, ta på sig ledartröjan. Vår avsaknad av kolonialistiskt förflutet i Afrika kombinerat med vårt historiska engagemang för frihet åt förtryckta folk, kan ge Sverige stor trovärdighet för att stärka demokratidemonstranterna. Men då gäller det att vi – Sverige – agerar.

Hittills har Carl Bildt agerat sparsamt och när han tagit till orda har det låtit mycket märkligt. I samband med att EU:s utrikesministrar sågs för att diskutera oroligheterna i Libyen sa Bildt: ”Det handlar inte om att stödja den ena sidan eller den andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Denna inställning är lika feg som farlig. Feg för att den tvekar inför vad som är självklart: att stödja dem som kräver demokrati gentemot de sittande diktatorerna.  Farlig för att den riskerar späda på den redan EU-skeptiska opinionen i regionen och därmed stärka de krafter som istället vill distansera oppositionen inte bara från Europa utan även från demokratiska värden.

Också världssamfundet måste genom FN pröva vilka folkrättsliga verktyg som står till buds. Kan ett land som sätter in attackflyg mot sitt eget folk anses kunna skydda det? Hur kan Internationella brottmålsdomstolen komma till användning för att pröva regionens diktatorers brott?

Det kommer en dag då vi kommer att se tillbaka på dessa historiska dagar och fråga vad vi själva gjorde. Min mening är att det finns få neutrala platser från vilka ett förtryck kan beskådas. Antingen är man en del av det eller så kämpar man emot. Eller som Aung San Suu Kyi säger: använd din frihet för att kämpa för min.

Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Texten har varit publicerad i AiP den 28 februari 2011.

Publiceringsdatum: 2011-02-28

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...