Skriv ut

- Problemen med mänskliga rättigheter i vårt land är både många och välkända. Det har skett en relativ förbättring men respekten för mänskliga rättigheter skiftar när politiska förändringar inträffar. Det säger den turkiska människorättsjuristen Sehnaz Turan i en intervju i samband med en heldagskonferens om Turkiet som Palmecentret anordnat.

Sehnaz Turan kommer från den turkiska juristorganisationen Foundation for Society and Legal Studies, Tohav, och sedan 2004 har hon arbetat tillsammans med Palmecentret i projekt med fokus på yttrandefrihet och tortyr.

Sehnaz är jurist, det är svårt att ta miste på det. Hennes svar på mina frågor är hela tiden korta och sakliga, informativa men aldrig onödigt långa. Därmed inte sagt att samtalet oss emellan är tråkigt. Tvärtom är Sehnaz en ovanligt spännande person. Hon arbetar för Tohav, en organisation bestående av ungefär 120 jurister. De arbetar för mänskliga rättigheter med Istanbul som bas.

Under 1990-talet skedde många förbättringar. Turkiets allt närmare kontakter med EU har också påverkat situationen positivt. En av de stora vinsterna, menar Sehnaz, har varit att det civila samhällets organisationer nu tillåts verka mer fritt.

De militärkupper som tidigare präglat politiken hade i det närmsta tystat det civila samhället och 1990-talet blev ett återuppvaknande. Idag växer det civila samhället och Turkiets rättighetsrörelser blir allt fler och större, men det är en organisering som möter motstånd.

– Även om vi kan arbeta friare idag möter vi starkt motstånd. Det civila samhällets organisationer arbetar med känsliga frågor. Vi arbetar med mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. Men med det följer trakasserier och förföljelser. Det är en konsekvens av bristen på yttrandefrihet, säger Sehnaz.

Enligt ansvarig handläggaren för Turkiet på Palmecentret, Nivin Yosef, är just det som Sehnaz pekar på ett moment 22.

– En frihet införs men kan snabbt komma att inskränkas av en annan lag som träder i kraft. Med en reviderad associationslag från 2002 möjliggjorde ett större handlingsutrymme för civila organisationer. Även nolltoleransen mot tortyr som infördes i samma veva ansågs förenkla MR-organisationers arbete, som Tohavs. Men lagar av motsatt effekt har också införts, såsom strafflagsartikeln 301 från den nya brottsbalken som ger ökat utrymme att åtala mot att ha ”förolämpat mot turkiskheten”.

– Även den omdebatterade antiterrorlagen är kontroversiell och anses tillsammans med artikel 301 begränsa yttrandefriheten särskilt för organisationer som arbetar med känsliga frågor, såsom mänskliga rättigheter i Turkiet.

Ett annat problem för rättighetsrörelserna i Turkiet är själva organisationerna. Bristen på interndemokrati och demokratiska rutiner är ett återkommande problem, förklarar Sehnaz. Bristen på interndemokrati hör i sin tur samman med det som Sehnaz pekar ut som det stora problemet för Turkiets rättighetsrörelser:

– Vi kan inte idag säga att hela befolkningen är involverad eller engagerad i kampen för mänskliga rättigheter. Ett av civila samhällets största problem är att engagera folk i vårt arbete. Vi måste hitta vägar att nå ut till fler.

Nivin Yosef fyller i att det är just det som är en utmaning för civila organisationer i Turkiet.

– Det ena är interndemokrati och en generell kapacitetsutveckling av organisationerna som måste till, och det är just det som en del av Palmecentrets arbete i Turkiet ska syfta till. Vi anser att det är ett sätt att arbeta långsiktigt och hållbart. Men den andra utmaningen är just att uppmuntra medborgare att engagera sig i lokala organisationer. Tyvärr finns inte en tradition av aktiva medborgare i Turkiet, och det handlar om ett arbete som får gå sakta fram helt enkelt. Det händer inte över en natt.

I dagens Turkiet är det betydligt fler rättighetsrörelser verksamma i städerna än på landsbygden. På landsbygden är myndigheterna ofta mer konservativa och rättighetsfrågor svårare att driva, konstaterar Sehnaz. Därmed är också brotten mot mänskliga rättigheter vanligare på landsbygden.

Det är emellertid långt ifrån enbart en fråga om stad och landsbygd. Turkiets religiösa och etniska minoriteter drabbas hårt. Kurderna, som utgör någonstans mellan tjugo och tjugofem procent av Turkiets befolkning, är en av de grupper om drabbas allra hårdast och vars situation delvis förvärrats på senare år.

– Kurdernas situation är en av de frågor vi måste prata mer om, säger Sehnaz, och som vi måste kunna prata fritt om. Det är samtidigt en av de frågor som det är svårast att tala om i Turkiet.

Under hela vårt samtal kommer vi tillbaka till bristen på yttrandefrihet och svårigheterna att jobba med mänskliga rättigheter när yttrandefriheten är en av de rättigheter som konstant kränks. När jag frågar Sehnaz om framtiden och om hur hon gör för att orka fortsätta suckar hon och ler ett litet leende.

– Det är svårt och tufft att arbeta med mänskliga rättigheter i Turkiet under en lång tid. Man blir trött. När jag tänker mig fem eller tio år framåt i tiden så hoppas jag att problemen i vårt land är färre och mindre, så att vårt arbete är lite lättare att utföra.

– Samtidigt tror jag inte att jag kan jobba med något annat nu. Att jag började arbeta med mänskliga rättigheter var en naturlig följd av att bli jurist. Jag hade klienter vars mänskliga rättigheter hade kränks. De blev fler och fler tills jag till sist uteslutande arbetade med mänskliga rättigheter. Det var inte från början ett aktivt val, utan bara något som föll sig naturligt.

Sehnaz säger det sista som det mest självklara och logiska i världen. Att arbeta för mänskliga rättigheter när de förtrycks är något som faller sig naturligt för henne. Hon har förstås rätt. Det är logiskt, och om det vore lika naturligt för alla som det är för Sehnaz Turan så skulle världen vara en bättre plats.

Text: Catharina Ullström

Publiceringsdatum: 2009-02-10

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...