Skriv ut

En konflikt som aldrig tycks ta slut och ett lidande som knappt går att beskriva. Men hur hanterar man en vardag full av förtryck? – Jag har varit där i två, snart tre år. Första året var jag entusiastisk, under det andra året fick jag mer struktur och under det tredje året känner jag mig känslomässigt sliten, berättar Svjetlana Duric, handläggare vid Olof Palmes Internationella Center i Jerusalem/Ramallah, inför ett femtiotal åhörare på ABF-huset i Stockholm.

svjetlana_semfeb.jpgHon är noggrann med att påpeka att Palestina är vackert och fascinerande. På en skärm rullar bilder på gröna landskap förbi. Trots det är det nästan en självklarhet att samtalet snart handlar om de svårigheter som det palestinska folket lever under.

Ett normaliserat förtryck

På en karta markeras de israeliska bosättningarna ut. Denna del kallas ”havet”, som flyter in på ett palestinskt territorium som blivit alltmer fragmenterat. Otaliga palestinier måste passera ”havet” för att åka till jobbet, handla eller hälsa på släktingar, men för att komma förbi krävs det kontroller vid så kallade checkpoints. Här kan passerande få vänta i åtskilliga timmar. Enligt Svjetlana Duric är kontrollerna till och från Gaza värst.

– Man passerar en gränskontroll på den israeliska sidan. När man går i korridoren där är man den ensammaste människan i världen. Det är som ett ingenmansland, berättar Duric.

En färd på två kilometer kan ta två timmar. Vardagen kan vara påfrestande. Palestiniernas tålamod är inte alltid lätt att förstå.

– I början reagerade jag starkt och funderade över att israeliska soldater och palestinier nästan ignorerade varandra vid checkpoints. Det är inte bra, för man tycker att det är normalt. Men det är inte normalt och det är ett farligt sätt att se på saken menar Duric.

Vid sidan av denna vardag, där den flera meter höga muren är en ständig påminnelse om konflikten, finns också risken för direkt våld. Svjetlana Duric anser att hennes egna erfarenheter från krigen på Balkan har varit en förutsättning för att inte känna rädsla under hotfulla förhållanden. Samtidigt tar arbetet på krafterna.

– Jag har varit där i två, snart tre år. Första året var jag entusiastisk, under det andra året fick jag mer struktur och under det tredje året känner jag mig känslomässigt sliten, berättar hon.

En vardag som få känner till

Att leva och verka i Palestina innebär också att man upplever aspekter av samhället som sällan når tidningarnas rubriker. Detta trots att konflikten är en av världens mest regelbundet omrapporterade. Exempelvis nämns beduinernas situation knappt ens i palestinska medier. Duric tycker även att många fängslade palestinier glöms bort.

– Det finns många Mandela där, många som inte uppmärksammas.

Rapporteringen är även knapphändig rörande de 700 000 palestinska olivträd som sedan 1967 har huggits ner av Israel. Men kanske är den viktigaste aspekten som ofta förbises att israeler och palestinier också kämpar sida vid sida.

– Unga palestinier deltar i fredliga demonstrationer för att starta fredsprocesser och många unga israeler demonstrerar tillsammans med dem. Nedim, en palestinier jag har träffat, berättar att han aldrig hade trott att han skulle ha en judisk israel som vän. Det har han nu, de har träffats på en demonstration, berättar hon.

Duric anser att det israeliska samhället är under stor förändring. Före detta israeliska värnpliktiga som har tjänstgjort i konfliktområden bär på djupa sår som ibland leder till drogmissbruk, asocialt beteende och våld inom familjer.

– Det är också på grund av ockupationen, påpekar Duric.

Trots problemen krävs det att ännu fler israeler reagerar.

– Men det finns en rädsla för att kallas för förrädare och självhatare, fortsätter hon.

Hoppfullt trots allt

Efter alla intryck, positiva som negativa, är Svjetlana Duric ändå försiktigt optimistisk inför framtiden, inte minst tack vare sociala medier som bryter de ungas isolering.

– Det finns en yngre generation som kan bekämpa ockupationen fredligt och parallellt kämpa för demokrati. Det finns en ny generation som kommunicerar med omvärlden. Det är positivt. Palmecentret arbetar tillsammans med dem för att skapa ett nytt ledarskap – ett demokratiskt ledarskap. I den meningen är jag optimist. Och det finns inte en enda ockupation som har varat för evigt. Alla måste upphöra, avslutar Duric.

Text och bild: EKIM CAGLAR

Publiceringsdatum: 2012-02-07

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...