Skriv ut

Vatten är inte bara vatten. I konflikten mellan Israel och Palestina är den även en av de mest svårlösta frågorna för att få till stånd en rättvis fred. – Vi kräver bara vad den internationella rätten uttrycker. När det finns gemensamma resurser ska de fördelas rättvist och rimligt, det är det vi ber om, förklarar Dr. Shaddad Attili, minister för den palestinska vattenmyndigheten PWA (Palestinian Water Authority).

Dr Shaddad Attili. Foto: Ekim CaglarI januari publicerade det franska parlamentets utrikesutskott en rapport om vattensituationen på den ockuperade Västbanken. Där konstaterade man att 550 000 israeliska bosättare använder mer vatten än drygt två miljoner palestinier.

– Det franska parlamentet betecknade det som ”vattenapartheid”. Det är precis vad det är, anser Shaddad Attili.

Som minister för den palestinska vattenmyndigheten låter han stundtals uppgiven under seminariet, arrangerat av Judar för Israelisk-Palestinsk fred (JIPF), Olof Palmes Internationella Center och ABF Stockholm. Det är främst den svåra vardagen och de ödesdigra konsekvenserna som skapar hopplöshet. Situationen i Gazaremsan är minst lika alarmerande som den på Västbanken.

– 80 procent av folket i Gaza lever under fattigdomsgränsen. Tänk er en mamma som just har fått barn. Vad ska hon göra? Ska hon köpa flaskvatten? Det har hon inte råd med. Barnet får smutsigt och förorenat vatten. Rapporter visar att 60-70 procent av sjukdomarna i Gaza är vattenrelaterade, påpekar Attili.

Dyr betalning för dåligt vatten

Maria Bergom-Larsson, styrelsemedlem i JIPF, berättar om sina erfarenheter från orten Jayyous på norra Västbanken. Där Bergom-Larsson bodde tilläts inte duschvatten rinna bort. Vatten återanvändes, avrunnet badvatten utnyttjades efter toalettbesök. Andra berättelser vittnar om en verklighet där bosättarnas makt och tillgång till vattnet kan ta sig drastiska uttryck. Enkla saker i vardagen kan vara skillnaden mellan akut vattenbrist och överlevnad.

– I Jayyous fick man köpa dyrt vatten från grannbyn Azzun. Men det vattnet började få en dålig smak. Det visade sig senare att det var fanns en enorm sophög i närheten, vid en israelisk bosättning. Från denna sophög sipprade det ner föroreningar, både kemiska och andra, i en brunn där Azzun fick sitt vatten, berättar Bergom-Larsson.

Andrea Bodekull, medarbetare vid svenska Amnesty som också har erfarenhet av hjälpinsatser i Palestina, skildrar en liknande situation och tillägger att det vatten som säljs inte alltid håller adekvat standard.

– I tider av vattenbrist måste palestinierna köpa sitt vatten genom privata aktörer. Det är ofta dyrt och man måste lägga stora pengar på vatten som inte alltid är av bra kvalitet. Det vatten som köps från Israel kommer från källor som palestinierna själva skulle kunna utnyttja, förklarar hon.

Likt de andra talarna uppehåller sig Bodekull vid den ojämlika fördelningen av resurserna.

– Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar omkring ungefär 100 liter vatten per dag och person. Palestinierna på Västbanken konsumerar ungefär 70 liter per dag, medan israeliska bosättare förbrukar runt 300 liter. I en del palestinska samhällen lever människor på ännu mindre än 70 liter. Tillgången till vattnet är kontrollerad av Israel, och den begränsas till en nivå som inte är tillräcklig för behoven, konstaterar Bodekull.

Ockupationsmaktens ansvar

Sara Lindblom, före detta programchef för Diakonias folkrättsprogram, menar att det är ”svårt att inte bli cynisk när man ser konsekvenserna av den politik som bedrivs”.

– Vattensituationen är så ohållbar att många palestinier antingen redan har tvingats eller riskerar att tvingas bort från sin mark. Tvångsförflyttningar är olagliga enligt internationell humanitär rätt. Det är något som kan klassas som krigsbrott. Därför har omvärlden också en skyldighet att stoppa detta. Med tvångsförflyttning menar man inte bara det fysiska förflyttandet av människor. I begreppet ingår även att man skapar en livssituation som är så ohållbar att folk tvingas flytta, påpekar Lindblom.

Hon anser att den internationella humanitära rätten, det vill säga det ramverk av lagar som gäller vid konflikter, placerar stora ansvarsområden och skyldigheter på ockupationsmakten.

– En av de viktigaste skyldigheterna som ockupationsmakten har är att ta hand om de behov som civilbefolkningen har. Det innebär att Israel är ansvarigt för bland annat palestiniernas tillgång till vatten, förklarar Lindblom.

Grundläggande fråga för fred

Vittnesmålen är skakande och ingripandena få, trots tydliga anvisningar i ansvarsfrågan. Frågan är akut, men inga synbara förbättringar sker. Detta trots att Shaddad Attili och många med honom understryker att vattenfrågan är grundläggande i konflikten mellan Palestina och Israel.

– I en färsk FN-rapport dras slutsatsen att det inte kommer att gå att leva i Gaza år 2020 om det fortsätter så här. En av de viktigaste anledningarna är vattensituationen. Vattnet påverkar hälsan, miljön och ekonomin, den är kopplad till allt som är levande, säger Attili. Vi kräver bara vad den internationella rätten uttrycker. När det finns gemensamma resurser ska de fördelas rättvist och rimligt, det är det vi ber om, fortsätter han.

Insatser i form av vattenprojekt görs. Men enligt Attili räcker det inte.

– Någon måste ingripa och det behövs mer än internationella projekt och pengar. Det räcker inte med att bygga ledningar och vattenmagasin. Människor blir glada över vattenprojekt, för det innebär en förändring. Men jag brukar uppmana dem att inte ha för höga förhoppningar när det talas om vattenprojekt, för andelen vatten är ändå densamma, förklarar han och påpekar att humanitär hjälp måste följas upp med politiskt stöd som ger Palestina förutsättningar att kräva sin rätt.

Text och foto: Ekim Caglar

Publiceringsdatum: 2012-09-03

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...