Skriv ut

- Av världens 200 miljoner migranter är, enligt FNs flyktingorgan UNHCR, bara nio miljoner flyktingar. De övriga emigrerar i jakt på sysselsättning, nya marknader, utbildning och familjeförsörjning. Den bild av svältande flyktingar i torra tältläger som TV förmedlar är i själva verket en väldigt liten del av världens migration.

Det konstaterade Lisa Pelling, migrationsforskare, vid ett seminarium om migration i Afrika på SSU Västra Götalands Afrikakonferens.

Tillsammans med före detta bistånds- och migrationsminister Jan O Karlsson, som nyligen avslutat sitt jobb som ordförande för The Global Commission on International Migration, slog Lisa Pelling hål på flera myter om migrationen. Ett 50-tal ungdomar från SSU-distrikt från hela landet fick höra att något givetvis måste göras för flyktingar i Darfur, men att den mur som EU satt upp mot Afrika i längden kanske är ett större problem.

– Varje dag försöker människor från Afrika ta sig till Europa på läckande flottar, överfulla båtar eller gömda i lastutrymmet på fraktfartyg. De gör inte denna dyra och farliga resa för att de är på flykt, utan för att arbetslösheten är enorm, lönerna låga, möjligheterna till utbildning små och levnadsvillkoren dåliga i deras hemländer. I Europa finns en efterfrågan på arbetskraft och i vissa fall även skolor där de kan få utbildning, berättade hon.

Lisa Pelling och Jan O Karlsson sade att 40 procent av världens migranter finns i fattigare länder i Afrika, Asien och Latinamerika. De flesta av dem emigrerar i närområdet och en minoritet försöker ta sig till Europa eller USA. Varje år kommer det en halv miljon emigranter utan tillstånd till Europa, en spottstyver av världens 200 emigranter.

– Tittar man på FNs utvecklingsorgan UNDPs statistik över utvecklingsnivån i världens länder hamnar 28 afrikanska stater bland de 31 länder i världen som är minst utvecklade i världen. Så länge människor förvägras att leva med rimliga livsvillkor kommer trycket av emigranter som vill ta sig till Europa inte att minska, sade Lisa Pelling.

– Bilden av emigranterna har också förändrats de sista åren. Det är inte längre män som söker arbeten i andra länder, utan kvinnor till en stor majoritet. Män får oftast arbeten i organisationsvänliga yrkesområden som gruvindustrin, byggsektorn eller jordbruket. De har i alla fall en liten chans att tillsammans försvara sina rättigheter. Kvinnorna får oftast jobb som hemhjälp i privata hem, utan chans till organisering. De utnyttjas hämningslöst. När det gäller migrationen från Afrika är trenden extra tydlig. Det rör sig om allt fler kvinnor, från framför allt den informella sektorn, traffickingen ökar och de emigrerar till fler länder än tidigare, fortsatte hon.

Hon talade också om en trend som känns igen från tidigare, ”brain drain”, eller det faktum att fattiga länder töms på välutbildade människor som söker sig till länder där det finns både jobb och en möjlighet till ett drägligare liv. I takt med att migrationen ökat har också den mängd pengar som migranterna skickar hem till sina anhöriga, så kallade remitteringar, ökat. Förra året rörde det sig om totalt 250 miljoner dollar i hela världen.

För flera länder har remitteringar blivit en stor inkomstkälla. I Eritrea, där en tredjedel av befolkningen bor utomlands, har regeringen bett utlandseritreanerna om att skicka hem två procent av sina inkomster varje månad. I Filippinerna utbildas kvinnor till sjuksköterskor för att man vet att det är ett yrke som efterfrågas utomlands och därmed ger mer pengar att skicka hem, berättade Lisa Pellning.

Kritik av EUs migrationspolitik

Flera forskare och The Global Commision on International Migration menar att brain drain inte behöver vara av ondo om man skapar incitament för människor att återvända hem eller flytta till ett annat land med sina nyvunna kunskaper. Jan O Karlsson anser att de länder som tar emot emigranter kan göra en överenskommelse med de länder varifrån migranterna flyttar. Regeringarna i de senare länderna tar sitt ansvar och skapar möjligheter till utbildning och sysselsättning medan mottagarländerna lovar att ta emot yrkesutbildade människor.

Trots att han pekade på de fattigare ländernas ansvar var den tidigare ministern inte mild i sin kritik av EUs restriktiva migrationspolitik.

– Det finns tre vanföreställningar om migration. För det första att det handlar om någon form av exodus. Förra året gjorde media en stor grej av att det kom 900 migranter samma dag till Kanarieöarna och målade upp det som att det rörde som om en enorm utvandring från Afrika till Europa. Vi är 250 miljoner invånare i EU. Om Tysklands arbetsmarknadspolitik misslyckas får det långt mycket större konsekvenser än om det kommer ett par hundra emigranter under en och samma dag till Europa. Förra året kom det 650 000 legala invandrare till Spanien för att jobba, men i det fallet talade man inte om någon exodus.

Den andra myten som Jan O Karlsson nämnde handlar om migrationen som ett hot. Under ett möte med Malmös dåvarande kommunstyrelseordförande Ilma Reepalu konstaterade de båda två bekymrat att hälften av Malmös befolkningen snart skulle vara födda utomlands. Strax därpå reste han till till Toronto, i Kanada, där borgmästaren stolt kunde berätta att i hans stad var hälften av invånarna födda utomlands. Han presenterade det som en stor succé.

– Man väljer själv om man vill se migration som ett hot eller en möjlighet, säger Jan O Karlsson.

Den tredje myten handlar om Spaniens inträde i dåvarande Europeiska Gemenskapen (EG, idag EU). Då var Tysklands och Frankrikes regeringar oroliga för att hungriga spanjorer skulle välla över Pyrenéerna och ta alla jobb. Det visade sig i efterhand att nettorörelsen mellan Spanien och EG gick från EG till Spanien, och inte tvärtom, som man befarat.

– Ytterligare ett exempel är när kvinnorna skulle släppas in på arbetsmarknaden i Sverige. Då trodde motståndarna att alla män skulle förlora sina jobb. Det rörde sig om en miljon kvinnor, men vi fick inte en miljon arbetslösa män. Alla fick jobb. Misstaget som folk gör är att titta på arbetslösheten som ett nollsummespel. Det är fel.

Bakom Jan O Karlsson och Lisa Pelling hängde den sista bilden i en power pointpresentation; en svart man som med drömmande blick hänger på det sex meter höga taggtrådsbeklädda stängslet som skiljer Marocko och Spanien åt i nordvästra Afrika. Det spelar ingen roll hur höga stängsel eller hur väl bevakad gränsen än är folk kommer att fortsätta att försöka ta sig till Europa.

– Vi europeer inser inte att utan alla emigranter så hade vi haft en befolkning som minskade idag. Vår befolkning blir allt äldre och dessa människor behövs. De är till nytta för oss och de är till nytta för de länder de lämnar där deras familjer är kvar, men vad gör vi för dem, som verkligen gör grovjobbet? frågade Jan O Karlsson.

Svaret är dystert. Europa bygger murar och begränsar deras möjligheter att komma hit, vilket ökar riskerna. Enligt det europeiska nätverket United har, sedan 1993, närmare 9 000 människor mist livet för att ta sig över Medelhavet från Afrika till Europa. Mörkertalet är naturligtvis mycket större. Och de som kommer fram tvingas till en papperslös tillvaro utan de sociala skyddsnät och rättigheter som alla vi andra har, avslutade han.

Text: Erik Halkjaer

Publiceringsdatum: 2007-05-21

Till toppen av sidan
Man väljer själv om man vill se migration som ett hot eller en möjlighet. - Jan O Karlsson

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...