Skriv ut

Inte enbart Anna Politkovskaja, utan totalt 31 journalister och mediachefer, har fått sätta livet till under i stort sett Vladimir Putins decennium som premiärminister och president i Ryssland. Detta framkom vid ett seminarium om Ryssland, pressfriheten och mänskliga rättigheterna som Barents pressnätverk och Palmecentret genomförde i Haparanda i början av april.

Seminariet som var enigt om att fördöma morden på och förföljelserna av ryska journalister ordnades inom ramen för Barents pressnätverks årliga internationella möte, som ägt rum sedan 1995 och denna gång i Sverige. Seminariet samlade 150 deltagare, varav de flesta var ryska, finska, norska och svenska journalister.

Under seminariet visades Bibliotek och byarkiv i Tromsø kommunes och Troms Journalistlags nya utställning ”Døde penner” med en skärm av bakgrundsinformation för var och en av de dödade journalisterna. Mord, beställda mord, mystiska eller arrangerade trafikolyckor har genomgående varit dödsorsakerna. För endast ett fåtal av morden har förövarna lyckats gripas. Morden har varit spridda över stora delar av Ryssland. Moskva, Tjetjenien och Kolahalvön förefaller enligt utställningen ha varit speciellt farliga områden för journalister att verka i.

Finska och Norska journalistförbundens närvarande representanter lovade på stående fot fortsatt starkt stöd till sina ryska kolleger. Detsamma torde också bli fallet med Svenska journalistförbundet som denna gång inte hade någon officiell företrädare på plats, utan mest journalister från etermedia och bara ett fåtal skrivande medlemmar.

Det senare förhållandet speglar sig i svenska pressen. Frilansjournalisten Kenneth Mikko demonstrerade det med en Google-sökning, som visade att de större tidningarna i Luleå, Umeå och Stockholm under flera år på senare tid endast nämnt Barents tillsammans cirka 50 gånger, samtidigt som den norska och finska pressen gjort det åtskilliga gånger oftare.

– Samverkan av goda krafter är en bra början mot yttrandefrihet som kränks. Däremot är det svårt att få opinionen att förstå värdet av press- och meddelarfrihet. Politiker är beredda att inskränka denna, framhävde Sveriges Radios chef Kerstin Brunnberg som medverkade i diskussionen.

– Media ägs inte sällan av staten och då kan en chefredaktör bli en censurchef. Han är i händerna på den som betalar, ansåg ryske Anatoly Tsygankov, ordförande för Karelska journalistförbundet.

Självcensur och censur

Elena Larinova, rysk samordnare sedan många år i Barents pressnätverk och journalist på en dagstidning i Murmansk fyllde på.

– I Ryssland finns både självcensur och censur utifrån. Självcensuren är den farligaste. Den smyger sig på. Den kommer från makthavarna.

Svetlana Pasti, filosofie doktor i journalistik vid Tammerfors universitet, men ursprungligen från Murmansk, presenterade en avhandling som hon skrivit om pressen i Ryssland (The Changing Profession of a Journalist in Russia. Tammerfors universitet, 2007). Pasti delade in ryska pressen i tre tidsperioder: sovjettiden, efter kalla kriget och tredje generationen på 2000-talet.

– En avgörande vändpunkt kom med Gorbatjovs glasnost (öppenhet) 1985. 90-talet präglades av privatisering, kapitalism, många journalister kom från ”elitfamiljer” och journalistiken hade en auktoritär tradition, men en ny politisk frihet. Dagens yngre journalister avviker från de äldre därför att de inte godkänner censur, kritiserar våld och inte vill vara propagandister. Men samtidigt bygger journalistiken på pengar och innehållet handlar mycket om show business. Journalistyrket är lågt värdesatt i Ryssland. Det förekommer korruption bland journalister. Man vill inte heller ha ”journalistforskning”. Journalister förföljs och censuren växer, sammanfattade Svetlana Pasti utifrån sin avhandling.

Nadezhda Azhgikhina, sekreterare i Ryska journalistförbundet menade att ryska journalister i allmänhet är mycket modiga.

– Men många menar att det inte är värt att ta strid på ”barrikaderna”, och det tjänar de makthavande oligarkerna på. Det har blivit farligare att kritisera makthavare i Moskva. Redaktionslokaler tillhöriga obekväma media har stängts, och fortsatt utgivning förbjudits. Våra etiska lagar är sämre än era. Det saknas fortfarande frihet och en fri diskussion om demokratiska principer i Ryssland.

Azhgikhina tackade de norska kolleger som framställt utställningen ”Døde penner”, och menade att det var viktigt för ryska journalister att bibehålla en dialog och samarbete med kolleger utomlands.

– Journalistiken i Sverige, Finland och Norge är modellexempel för oss, och därför är Barents Pressnätverk viktigt. Risken i Ryssland är att det är den bra journalistiken som dör. Ryska journalistförbundet vill särskilt ordna seminarier för våra medlemmar i Moskva, Murmansk och norra Kaukasus om etiska principer och andra viktiga frågor, avslutade Nadezhda Azhgikhina.

Presstillståndet ingen intern rysk angelägenhet

I diskussionen om pressituationen i Ryssland som leddes av journalisten och Rysslandskännaren Malcolm Dixelius framhölls att det som händer på pressområdet i landet inte är ”interna angelägenheter”. Ryssland är med i flera internationella organisationer och har skrivit under ett antal bindande internationella avtal som förpliktigar till pressfrihet och som därför ger utlänningar rätt att kritisera inskränkningar och brister i sådana friheter.

Ryssland är med i Förenta Nationerna och dess säkerhetsråd som permanent medlem, i Organisationen för säkerhet och samarbete, OSSE, sedan dess start och i Europarådet sedan 1996. Därigenom är Ryssland bundet att bland annat följa:

– FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948;

– Helsingforsdokumentets korg om de mänskliga rättigheterna från 1975;

– OSSEs Parisstadga från 1990 som förpliktigar deltagarländerna att leva upp till demokrati och mänskliga rättigheter;

samt Europarådets rättighetskonvention, som också är mycket tydlig i sina förpliktigande föreskrifter om demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive pressfrihet.

Europarådets stats- och regeringschefer har år 2005 givit rådet en inriktning av verksamheten att vara en kraftsamling för mänskliga rättigheter, demokrati och rättstatlighet. Sverige som blir ordförandeland i Europarådet från 7 maj har ett speciellt ansvar att bevaka utvecklingen på dessa områden, och särskilt i Ryssland, vilket senare svenske socialdemokratiske ledamoten i Europarådet Björn von Sydow påtalat i en artikel ”Europarådet bör syna Ryssland” (Svenska Dagbladet 2008-04-16).

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-04-22

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...