Skriv ut

För en tid sedan deltog jag i en solidaritetskonferens i Sydafrika. ANC som den ledande frihetsrörelsen mot apartheid ville samla sina gamla partners och tacka för den hjälp man fick. Sverige, svensk arbetarrörelsen och Olof Palme fick en särskilt framskjuten plats.

Samma budskap förmedlades också till dem som förra helgen samlades i Stockholm då Palmecenter firade sitt 20 års jubileum. Vårt stöd till kampen mot apartheid var betydelsefullt och mycket uppskattat.

Ur långvarigt samarbete och stöd växer personlig vänskap mellan de inblandade. Det har många av oss fått uppleva. I Sydafrika lyfter man gärna fram vänskapen mellan Olof Palme och Oliver Tambo som länge var ordförande i ANC. Med sin varma och ödmjuka personalighet vann Oliver Tambo allas hjärtan samtidigt som han var en knivskarp motståndare till det vidriga rasåtskillnadssystemet.

Oliver Tambo vistades i Sverige i februari 1990 när han fick beskedet att Nelson Mandela frigivits efter 28 år på Robin Island. Mandela valde att redan efter ett par veckor i frihet åka till Sverige för att här möta sin ordförande. Jag var som biståndsminister en av värdarna för deras möte och för Mandelas besök. Det var fantastisk och historiskt att få uppleva dessa möten och dessa hjältar i kampen mot apartheid.

Ingvar Carlsson berättar ofta hur Nelson Mandela under det veckolånga besöket 1990 på sitt vänliga sätt tackade alla som då var på ANCs sida, men samtidigt inskärpte han att än viktigare var att komma ihåg vilka som varit med i kampen mot apartheid hela tiden. För mig känns det angeläget att denna nutidshstoria inte faller i glömska vilket gärna de som inte tog ställning för frihetskämparna gärna vill.

Ett uttryck för ANCs stora förtroende för sina svenska vänner visades sig när de första demokratiska valen skulle organiseras 1994. Eftersom den stora majoriteten aldrig nånsin hade deltagit i ett allmänt val krävdes det ett ordentlig förberedelsearbete med valutbildning. Denna uppgift ville ANC att Palmecenter och svenska socialdemokrater skulle sköta. En fristående organisation för valutbildning skapades som bl a utbildade 77000 valarbetare. Valet avlöpte väl liksom alla de sydafrikanska valen därefter. Jag tror många minns bilden på den då 76-årige Nelson Mandela, lycklig med sin valsedel i handen som förstagångsväljare!

Nu är det inte så enkelt att ett samhälle kan omdanas över en natt bara för att ett förtryckarsystem försvinner och demokrati införs. Förändringar tar tid. De första åren inser de flesta detta och det är ändå så mycket som blir bättre eftersom all rasdiskriminering blir olaglig och representanter för majoriteten är de som styr landet.

Att de mänskliga rättigheterna idag respekteras är förstås en avgörande förändring för dagens sydafrikaner. Men många lever fortfarande i utsatthet och fattigdom. För att få råd med reformer satsade ANC som styrande parti på ekonomisk tillväxt. Resultatet har blivit ett stort gap mellan de många sydafrikaner som kunde ta för sig och bli rika och de som blev kvar i fattigdom. Sådant skapar spänningar. Dödsskjutningarna av demonstrerande gruvarbetare i Marikana tidigare i år är ett otäckt uttryck för detta.

Sydafrika av idag har kommit så att landet inte behöver statligt bistånd för sin utveckling. Däremot är det angeläget att statligt bistånd underlättar för samarbetet mellan folkrörelser i Sverige och i Sydafrika, inte minst för att de sydafrikaner som är fattiga på inflytande ska kunna organisera sig. Sydafrika har ett levande civilsamhälle med många olika föreningar och rörelser. För att demokratin ska hållas levande är det väsentligt att människor tar gemensamt ansvar och organiserar sig. Där kan svenska erfarenheter ha ett positivt värde. Dessutom fullföljer vi då det goda samarbetet som svenskar och sydafrikaner har haft i många decennier.

Lena Hjelm-Wallén
Ordförande i Olof Palmes Internationella Center

Publiceringsdatum: 2012-11-26

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...