Skriv ut

- Det hela började "under jorden" efter klassisk modell för en revolution. Det styrande partiet klarade inte längre av att styra länderna, ekonomin, inrikes förhållandena etc. Det var inte möjligt med demokrati i de bägge sovjetstaterna, och det styrande partiet använde sig av KGB för att upprätthålla kontrollen, sade Arzu Abdullayeva från Helsinki Citizens Assembly, HCA, i azeriska Baku, som tilldelades Olof Palme-priset för år 1992 för sina insatser som fredsmäklare på medborgarplanet, vid ett seminarium som Palmecentret ordnade i Stockholm.

– Situationen var mer gynnsam i de baltiska länderna som gränsar till Östersjön, medan Armenien, Azerbajdzjan och Georgien längre bort påverkas av grannländerna Iran, Turkiet och Ryssland som alla har intressen av grannskapsinflytande i området

Etniska konflikter började framträda mer öppet i forna Sovjetunionen under tiden närmast före unionens upplösning. Konflikterna låg mera under ytan under föregående faser av sovjetdiktaturen, men blev på nytt mer tydliga vid uppluckringen av det totalitära styret då Michail Gorbatjov kommit till makten från 1985.

Ett krig bröt ut mellan Armenien och Azerbajdzjan rörande kontrollen av enklaven Nagorno-Karabach. Området ligger inom Azerbajdzjan, men kontrolleras nu helt av krigets segrare Armenien.

Nagorno-Karabachs azeriska befolkning tvingades på flykt till Azerbajdzjan. Eldupphör uppnåddes 1994 och utväxling av fångar har skett, men i övrigt har inga påtagliga framsteg kunnat göras senare i fredsarbetet. Ett decennielångt status quo-tillstånd kan sägas råda. Konflikten anses tillhöra en av många ”glömda konflikter” i världen bland annat i brist på uppmärksamhet i den internationella pressen.

Kaukasisk demokrati

– En del av oss azerier förde en tidig dialog med georgier utifrån målen om kaukasisk demokrati och ”det kaukasiska huset/hemmet” (ett av Michail Gorbatjovs paradbegrepp under sin tid vid makten var ”det europeiska huset/hemmet”, artikelförfattarens anmärkning). Det ledde till att vi bildade en folkfront i Azerbajdzjan, som man också gjorde i de baltiska länderna. I Sovjetunionen fanns ingen pluralism, bara ett parti – kommunistpartiet. Kreml upplevde den nya situationen som farlig och konflikten eskalerade. Men vi ska inte heller glömma bort att utbildningssystemet var avancerat i Sovjetunionen, och tillhörde de bästa i världen, redogjorde Abdullayeva.

– Nagorno-Karabach är ett bergsland med nu nästan helt armenisk befolkning som hyser tankar om autonomi. Det råder inte de rätta förutsättningarna för utveckling, och karabach-armenierna intar en fientlig attityd mot den azeriska befolkningen. 700 000 azerier är flyktingar från Nagorno-Karabach och bor nu i andra delar av Azerbajdzjan. Azerbajdzjan har 8 miljoner invånare, och Armenien 3 miljoner, fortsatte Abdullayeva.

– Det är inte min åsikt att Ryssland stödde armenierna mer än azerierna under kriget, men naturligtvis fanns sovjetiska vapen på bägge sidorna. Ryssland hade intresse att hålla kontroll över balansen av styrkorna och att förlänga kriget (”härska genom att söndra”). Mer än 5 000 personer dog på bägge sidor i kriget, bedömde Abdullayeva.

– Vi startade Helsinki Citizens Assembly 1992 i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan – i Nagorno-Karabach något senare – efter ett HCA-möte i Bratislava, där vi träffats. Det var det enda gränsöverskridande nätverket mellan länderna som arbetade för fred. Vi letade upp krigsfångar, och lyckades få mer än 500 av dem frigivna och utväxlade. Tyvärr saknas fortfarande personer sedan kriget som inte återfunnits, tillade Abdullayeva.

Ålandsmodellen presenteras som lösning

– I maj 1995 presenterade en svensk-tysk-delegation ”Ålandsmodellen” som exempel på konfliktlösning. Det är en fantastisk modell, men tyvärr är inte Armenien, Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach samma sak som Sverige, Finland och Åland. Våra civila samhällen är svaga, och våra myndigheter saknar intresse av att utveckla dessa. T ex skulle vi behöva mer av ”fredsjournalistik”, avrundade Arzu Abdullayeva.

En seminariedeltagare sade att Armenien som nation upplever sig instängt av omkringliggande muslimska länder, och att man måste beakta den historiska situationen med folkmordet på kanske så många som en och en halv miljoner armenier 1914-1915.

– Ja, det är en historisk erfarenhet och ett historiskt folkmord. Baku hade också en stor grekisk befolkning som under tragiska förhållanden tvingades lämna staden efter första världskriget, svarade Abdullayeva.

Conny Fredriksson frågade om socialdemokratin kan bli en tongivande kraft i Sydkaukasus.

– Inte nu, möjligen kan socialdemokratin senare bli en kraft i fredsarbetet och för demokratiska förändringar. S-partierna har gjort ställningstaganden som inte varit bra, sade Abdullayeva, som själv tillhört, men senare uteslutits ur Azerbajdzjans socialdemokratiska parti.

Motsatta stormaktsintressen

På en fråga om stormaktsintressena i regionen svarade Abdullayeva:

– USA är främst intresserat av oljan. Iran har stora oljetillgångar, och även Azerbajdzjan vars tillgångar ännu inte börjat utvinnas. Ryssland är inte bara intresserat i Nagorno-Karabach, utan i hela regionen. Azerbajdzjan har en ansträngd relation till Ryssland. Armenien är ”allierad” med Ryssland. Georgien har förstört sin relation till Ryssland. Ryssland och Iran är allierade, men Ryssland vill undvika konflikter. USA försöker attackera Irans fundamentalistiska styre och vill bygga baser nära Iran. Chansen är minimal att Armenien upplåter baser till USA på grund av sitt nära samarbete med Ryssland. Georgien med sin nya politiska modell vill komma ifrån inflytandet och kontrollen från Ryssland. Landet har närmat sig USA, genomfört gemensamma militära övningar och kan tänkas upplåta militära baser till amerikanarna.

Arzu Abdullayeva kom till Stockholm från en rundabordskonferens på Åland, där ett 25-tal personer från Sydkaukasus under fem dagar diskuterade konfliktlösning på hemmaplan utifrån det exempel Ålandsmodellen utgör för autonomi och demilitarisering.

– Militariseringen med 70 000 armeniska soldater och 100 000 azeriska soldater utgör en fortsatt risk de närmaste 5-10 åren för militärens inblandning i politiken och instabilitet, menade Ruben H. Mehrabyan, militär expert vid Armenian Center for Political and Military Studies.

Nagorno-Karabach idag

– Eldupphöret fungerar väl i Nagorno-Karabach, och det dagliga livet utvecklas fortlöpande. Kvar finns bara ett hundratal familjer med azerier, varav de flesta lever i blandäktenskap. Det finns inte längre några kvarhållna krigsfångar. Totalt har Nagorno-Karabach idag 160 000 invånare. Vårt samhälle demokratiseras. Vi har ett valt parlament och ett proportionellt valsystem med 33 folkvalda representanter, en regering med 12 ledamöter, en vald president samt oavhängiga domstols- och åklagarväsen. Åtta partier ställde upp i senaste valet för en månad sedan från gamla kommunistpartiet, som stöds av äldre människor, till liberala partier. En tvåpartiregering av liberaler och socialister bildar regering. Vi har en TV-kanal som kontrolleras av regeringen, och en oberoende demokratisk tidning. Den socio-ekonomiska situationen har gradvis förbättrats. Vi har produktion av jordbruksvaror, byggmaterial, viss industri och service. Den officiella arbetslösheten är 7-8 %, i praktiken är den 30 %, berättade Karen Ohanjanyan från HCA i Nagorno-Karabach, och avslutade:

– Minskgruppen (den enhet inom OSSE som handlägger Nagorno-Karabach-konflikten) har idag ett tredelat ryskt, amerikanskt och franskt ordförandeskap. Vid ett Camp David-möte diskuterades att göra Nagorno-Karabach till ett oberoende land, men idén föll senare. Det verkar inte finnas några nya fräscha idéer inom Minskgruppen. Under Putins utrikespolitik visar Ryssland rädsla för extern inblandning utifrån från väst. En fredsplan har lagts fram av oberoende European Crisis Group. Här kan du ta del av hela rapporten Nagorno-Karabakh: A Plan for Peace.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2005-10-16

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...