Skriv ut

Namibier är ett fredsälskande folk. De slogs mot kolonialmakten Tyskland, som ställde till med folkmord och mot Sydafrika, som ockuperade landet efter första världskriget och införde apartheid. Sedan tog energin slut. - Kanske är det därför som Namibia inte är så välkänt i väst. Om vi hade hållit på och dödat varandra hade vi väl varit på tidningarnas förstasidor varenda dag, konstaterar Nora Schimming-Chase, vice ordförande för Namibias största oppositionsparti, socialdemokratiska Congress of Democrats, och på tillfälligt besök i Sverige.

För denna grand old lady inom namibisk politik (hon blev frihetskämpe som 13-åring på 50-talet, berättar hon) har omvärldens bristande intresse för hemlandet framför allt fått en ödesdiger konsekvens: demokratiseringsprocessen har gått i stå.

– Om Namibia är en demokrati? Nej. Eller det beror på hur man definierar en demokrati. Namibia uppvisar alla yttre tecken på en demokrati. Men vad vi har är en de facto enpartistat, som visserligen valts av folket men som inte nödvändigtvis reflekterar folkets egentliga vilja.

När Sydafrika efter många års strider tvingades lämna landet 1990, och det marxistiskt influerade SWAPO vann det första fria valet, var förhoppningarna många och välgrundade, berättar Nora Schimming-Chase. Nu skulle man äntligen kunna bygga upp en socialdemokratisk stat som garanterade befolkningen tillgång till hälsovård och bostäder och där landets enorma rikedomar inte bara försvann ut över gränserna. Att Namibia så sent fått sin självständighet uppfattades också till en början som en välsignelse, som en möjlighet att lära av grannländernas misstag.

– Nu efter 15 år ser vi att vi upprepar precis samma misstag som alla andra afrikanska länder. Korruptionen håller på att ta över fullständigt och utvecklingen har kvävts. Visserligen har vi inte längre apartheid baserad på hudfärg men istället har vi fått ekonomisk apartheid. För den lilla förmögna minoriteten är Namibia ett paradis men för alla andra går utvecklingen åt fel håll. Inte i något annat land i världen är klyftan mellan rika och fattiga så stor som i Namibia. Det är en skam.

Medan flera av hennes kamrater i befrielsekampen spärrades in på Robben Island i Sydafrika gick Nora Schimming-Chase i exil 1961 och tillbringade flera år i Västberlin. I samband med den första stora amnestin 1984 återvände hon till Namibia och fortsatte att jobba politiskt för SWAPO, som ledde den väpnade kampen mot Sydafrika. I samband med självständigheten blev hon landets ambassadör först i Frankrike och sedan i Tyskland.

Men i slutet av 90-talet insåg hon att de första årens framsteg var över och att regeringspartiet höll på att utveckla maktfullkomliga drag. Tillsammans med många andra prominenta politiker lämnade hon SWAPO och bildade Congress of Democrats, COD.

Demokratin vittrade sönder

– Det var tydligt att de pelare som demokratin vilade på höll på att vittra sönder. Först ändrades konstitutionen så att president Sam Nujoma skulle kunna sitta kvar en tredje period. Sedan skickade regeringen trupper till Demokratiska republiken Kongo utan parlamentets godkännande, vilket var emot konstitutionen. Vi bildade COD för att kunna rädda konstitutionen.

I valet 1999, då det nya partiet existerat i sju månader, fick de sju platser i parlamentet. I nästa val, 2004, fick de bara fem. Men det är inte bristande popularitet som ligger bakom nedgången, säger Nora Schimming-Chase som själv innehar en av de fem platserna. Istället handlar det om valfusk, och om oppositionens omöjliga uppgift att på lika villkor som det styrande SWAPO nå ut med sitt budskap till befolkningen.

– Som det är i dag har regeringspartiet tillgång till all nödvändig infrastruktur, som bilar och flygplan, vilket gör att de kan bedriva valkamp överallt i landet. Vi inom oppositionen kan kanske besöka en fjärdedel av alla valdistrikt. Och inte heller har vi möjlighet att skicka representanter till alla vallokaler eller närvara vid rösträknandet.

En bidragande orsak till att röstfusket över huvud taget kan äga rum i Namibia är att valet hålls över två dagar, trots att den röstberättigade befolkningen inte uppgår till fler än cirka 800 000. På kvällen den första valdagen flyttas valurnorna av armén och polisen, som båda kontrolleras av regeringen, och eftersom oppositionen inte är närvarande finns gott om tillfällen att manipulera valsedlarna, förklarar hon.

– Vi överklagade resultatet efter förra valet eftersom vi har bevis för att det förekom valfusk. I vissa områden där majoriteten av befolkningen är analfabeter var till exempel antalet registrerade väljare 120 procent. På ett ställe hittade vi 30 valurnor med röstsedlar som var helt genomblöta och som inte gick att räkna. På ett annat hittade vi delvis brända valsedlar som alla skulle ha gått till oppositionen.

Den rättsprocess som inleddes efter valet, och där COD vann i första instans, stoppades plötsligt av SWAPO som beordrade att omräknandet av rösterna skulle avbrytas. Bristande resurser har gjort att oppositionen inte haft råd att gå vidare.

– Hade vi fått till stånd en ordentlig omräkning av rösterna hade resultatet blivit annorlunda, den saken är säker.

”Namibia en enpartistat”

Att Nora Schimming-Chase anser att Namibia har utvecklats till en enpartistat beror på att SWAPO numera har absolut majoritet i parlamentet och alltså kan styra landet efter eget huvud. Som situationen är i dag har oppositionen ingen chans att vinna över regeringspartiet, förklarar hon – inte för att det senare är så populärt men för att all infrastruktur, alla materiella resurser och alla viktiga poster kontrolleras av SWAPO.

För oppositionen återstår att hoppas på nästa parlamentsval, som äger rum 2009. Men för att över huvud taget ha en chans måste de få stöd från utlandet, poängterar hon.

– Vi behöver finansiellt stöd och stöd till utbildning av våra medlemmar. Nästa val kommer att vara avgörande för utvecklingen i Namibia och det kommer att bli en kamp på gräsrotsnivå där vi får gå från dörr till dörr, från by till by, med vårt budskap. Och även om våra medlemmar inte förväntar sig någon lön måste vi åtminstone kunna erbjuda dem transport och lite mat.

Ett avgörande hinder för verklig demokratisering är det internationella samfundets lågt ställda krav på afrikanska länder, anser hon.

– De är glada så länge det inte är krig. De jämför Namibia med länder som Sierra Leone och konstaterar att det går bra för oss. Aldrig att de skulle komma på tanken att jämföra med Tyskland eller med Skandinavien. Och om demokratin hotas bara en liten aning i Östeuropa engagerar sig det internationella samfundet omedelbart. Det gör de inte i Afrika.

Vad hon framför allt efterlyser är en möjlighet för oppositionen att verka på samma villkor som regeringspartiet. Trots att COD redan i dag får svenskt stöd har man varit tvungen att stänga lokalkontor eftersom man varken kunnat betala hyra eller avlöna personalen.

– Vi behöver hjälp med demokratiseringsprocessen i Namibia, med att genomföra fria och rättvisa val där alla partier har samma utgångspunkt. Resten kan vi ta hand om själva.

Publiceringsdatum: 2006-05-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...