Skriv ut

Finlands förre president Martti Ahtisaari (1994-2000), 71 år, tilldelas årets Nobels fredspris för sina insatser som internationell medlare. Ahtisaari har varit nominerad sedan år 2000.

Varför får han priset nu och inte tidigare, frågade sig Finlands största tidning Helsingin Sanomat nyligen på ledarsidan och försökte själv ge ett svar. En orsak kan vara kritiken i Norge som delar ut priset , att det under senare år allt oftare tilldelats personer för insatser utanför det egentliga fredsområdet.

En annan orsak kan vara att Ahtisaaris medlingsinsatser i Kosovo – som avslutades utan slutresultat för knappt ett år sedan – nu har mognat fram som en viktig merit. Kosovos internationellt övervakade självständighet efter den egna självständighetsförklaringen 17 februari i år följer i stor utsträckning Ahtisaaris tidigare rekommendationer.

Enligt Helsingin Sanomat har det knappast varit till Ahtisaaris nackdel att Ryssland vid sidan av Serbien skarpast motsatt sig Kosovos självständighet. Tidningen tycker sig se en antirysk och tidigare antisovjetisk tendens i den norska Nobelkommitténs val av pristagare.

Priset till Ahtisaari kan betraktas som ett positivt erkännande av hans samlade insatser som internationell fredsmedlare.

Martti Ahtisaari utbildades till folkskollärare, men verkade bara ett år i det yrket i Finland. Därefter blev han biståndsarbetere utomlands och inledde så småningom en imponerande diplomatisk gärning, som ställde krav på språkkunskaper, utifrån en ganska begränsad utbildningsbakgrund.

Utöver uppdraget som FNs generalsekreterares  specielle envoyé i Kosovoförhandlingarna 2005-2008 upptar Ahtisaaris tidigare uppdragslista en rad svåra missioner. Ahtisaari har uppenbarligen en särskild talang som medlare, med sitt lugna och chosefria sätt, utan behov att lyfta fram sig själv som person och påstås börja sina kontakter med parterna med frågan – Vill ni ha fred eller vill ni vinna kriget?

Ahtisaari deltog i fredsprocessen 2005 mellan indonesiska regeringen och frihetsrörelsen i Aceh som ledde till ett fredsavtal efter ett tre decennier långt krig där.

Dessförinnan var han personlig representant för OSSE i Centralasien 2003-2004 och FNs särskilt utsända representant på Afrikas horn 2003-2005. 2003 var han ordförande i en oberoende säkerhetspanel som utsetts av FN och dessförinnan inspektor avseende IRAs vapenöverlämnande i Nordirland.

Under tiden som Finlands president hade han FNs uppdrag att mäkla fred i Serbien försommaren 1999 vilket genomfördes med ett framgångsrikt slutresultat. 1992-93 var han under bosniska kriget ordförande för Bosnien-Hercegovina arbetsgruppen av Internationella konferensen om forna Jugoslavien.

Ahtisaari ledde FN-operationen i Namibia 1989-1990 och var biträdande generalsekreterare i FN med ansvar för administrationen i Namibia 1991. Ännu tidigare hade han en lång rad internationella uppdrag, oftast för Finlands utrikesministerium, i Pakistan, Tanzania och Namibia. I det sistnämnda landet är han särskilt populär för sina insatser och har fått en skola i huvudstaden uppkallad efter sig.

Martti Ahtisaari innehar ett stort antal prestigefyllda internationella styrelseuppdrag. Vidare har han ett eget institut för Crisis Management, CMI, i Helsingfors som ”bygger broar för hållbar fred”, dvs stödjer hans omfattande gärningar internationellt och som medlare.

President

Ahtisaari valdes till Finlands president i februari 1994 som aktad internationell aktör, men också som socialdemokratisk kandidat i ett läge då finska folket under det tidiga 90-talets ekonomiska kris visade en utpräglad trötthet med etablerade politiker. Detta gjorde i praktiken erfarna politiker som socialdemokraten Kalevi Sorsa och centerpartisten Paavo Väyrynen omöjliga som kandidater.

Presidentperioden kröntes med att Finland samtidigt med Sverige och Österrike blev medlemsland i EU 1995. Medlemskapet hade för övrigt förberetts av en arbetsgrupp i finska utrikesministeriet med Ahtisaari som dess ordförande under en period då han var ministeriets statssekreterare (motsvarande kabinettsekreterare i Sverige). Som president stödde han liksom företrädaren Mauno Koivisto ett stärkande av parlamentarismen på bekostnad av presidentmakten särskilt inom inrikespolitiken.

Ett erkännande av Finland

Finland upplever i dagarna sin nittioförsta självständighetsdag den 6 december. Det självständiga Finland har en hård historia bakom sig med inbördeskrig och två, egentligen tre krig, om även kriget i Lappland hösten 1944 räknas in, bakom sig. Landet har tvingats gå en balansgång på smal lina gentemot den mäktige grannen i öster Sovjetunionen/Ryssland, som Finland förlorat två krig till. Finland har skött sin utrikespolitik strålande och på ett sätt som väckt berättigad beundran utomlands.

Ett nationellt erkännande är mot den bakgrunden viktigare för Finland än för äldre nationer, såsom Sverige. Som hittills ende finske författare tilldelades Frans Emil Sillanpää Nobels litteraturpris tio dagar efter utbrottet av Vinterkriget 1939.

1956 var avgångne presidenten J.K. Paasikivi kandidat till fredspriset för sin briljanta grannskapspolitik gentemot Sovjetunionen, som kröntes med att Porkalabasen samma år återlämnades till Finland utan några krav på motprestationer. Fredspriset delades inte ut det året på grund av Suezkrisen och upproret i Ungern, och strax efter avled Paasikivi.

1975 förslogs Paasikivis efterträdare som president Urho Kekkonen till fredspriset för sina insatser för att få till stånd och framgångsrikt genomföra den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors samma år. Konferensen antog det berömda Helsingforsdokumentet och fastställde ”slutgiltigt” Europas gränser efter andra världskriget.

Enligt Helsingin Sanomat förlorade Kekkonen omröstningen mot Andrej Sacharov med 3-2 i norska Nobelkommittén. Från Sveriges sida gjordes insatser för att stödja Kekkonens kandidatur till priset av framför allt statsministrarna Thorbjörn Fälldin och Olof Palme och av min far, Kekkonens nära personliga vän, dåvarande landshövdingen Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.

Enligt uppfattningar i Finland förstod man sig inte på Kekkonen i Norge. Kekkonens förslag om en gränsfredszon i norr mellan Finland och Norge och en kärnvapenfri zon i Norden tolkades som att han gick ”Sovjetunionens ärenden”. Detta var i sak felaktigt. Kekkonens motiv beskrivs utförligt i Juhani Suomis åtta biografiska verk över den förre presidenten som tyvärr utgivits endast på finska.

Med det välförtjänta fredspriset till Ahtisaari kan också Finland sägas ha fått återupprättelse. Ahtisaari går inte till historien som någon av de största presidenterna.

Därtill hade han för dålig kontakt med den politiska verkligheten i Finland efter många års frånvaro i utlandet. Men för sin internationella gärning är han nu historisk som den finländare någonsin som nått det största erkännandet genom att tilldelas Nobels fredspris  2008 och som delas ut i Oslo på Nobeldagen 10 december.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-12-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...