Skriv ut

Kampen mot apartheid i Sydafrika som började på 1960-talet var det största solidaritetsengagemanget som förekommit bland folkrörelserna i Sverige. Det riktade sig mot kolonialismen och samlade de flesta folkrörelser, facket, kyrkor och samfund och alla politiska partier med undantag av moderata samlingspartiet. Svenska regeringen påverkades och påverkade med Olof Palme som en ledande gestalt i agerandet mot apartheidsystemet. Palmes sista framträdande i Stockholm innan han mördades 1986 var för övrigt på Svenska folkriksdagen mot apartheid, där han medverkade tillsammans med ANC-ledaren Oliver Tambo.

– Sida har bedömt att detta var någonting unikt och därför måste dokumenteras. Pengar har avsatts till arbetet. Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala fick i uppdrag att ombesörja dokumentationen med två huvudfrågor – statens och regeringens roll i kampen samt fem folkrörelsers dokumentation av sitt engagemang. De senare var Afrikagrupperna, ISAK, Praktisk Solidaritet, kyrkorna och arbetarrörelsen, dvs hela fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Palmecentret fick deluppdraget för arbetarrörelsen och har tagit fram rapporten ”Uppdrag Solidaritet”, berättar Palmecentrets Afrikahandläggare Agneta Liljestam.

Ett avslutande arrangemang ”Solidaritet” har ordnats i april om de samlade erfarenheterna. Först ordnades en och en halv dags konferens på Sigtuna folkhögskola – som har Svenska kyrkan som huvudman – med 120 deltagare, varav ett 20-tal särskilt inbjudna representanter från Afrika. Arbetet lades upp i form av seminarier, föredragningar och grupparbeten. Därefter ordnades ett öppet möte med 400 deltagare i Norrmalmskyrkan i Stockholm med tal av Namibias premiärminister Nahas Angula och Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd, sång och framträdande av körer.

– Allt gick väl med undantag av att medias intresse var lika med noll, värderar Liljestam.

Sigtuna folkhögskola hade en viktig roll redan under det tidigaste solidaritetsarbetet genom att ta emot afrikanska stipendiater som studerande i Sverige. Palmecentret, Afrikagrupperna, Svenska kyrkan, Forum Syd, LO, LSU och FN-förbundet bjöd in deltagare bland sina medlemsgrupper.

– Utöver redovisning var syftet med arrangemanget att fungera som ett uppstartsmöte för ”modern solidaritet” med södra Afrika och att inhämta synpunkter från våra vänner i regionen i det avseendet. De länder som berörs är Sydafrika, Namibia, Mocambique, Zimbabwe och Angola, tillägger Agneta Liljestam.

– Under apartheidtiden var målet tydligare, när vi alla hade en gemensam fiende – apartheidsystemets och kolonialismens bärare – och alla visste vilket målet var. Svenska folkrörelserna hade en gemensam övervakningsgrupp inför det första fria valet i Sydafrika. Så långt var det ganska lätt, men senare har det inte varit lika klart hur vi ska arbeta.

Ny fas i solidaritetsarbetet

– Var finns dagens ungdomsrörelse hos oss? Tidigare samlades vi på torg med insamlingsbössor och banderoller. Nu lever vi i internets tidevarv och måste söka nya metoder för arbetet. Det är svårare att bygga upp samhällen än att störta despoter. Och förhållandena ändras, vilket bäst belyses med personen Robert Mugabe som tidigare var vår vän, men nu utvecklats till despot och lett Zimbabwe till en tragedi, bedömer Liljestam.

– Vilka ska vi visa solidaritet med? Företrädare för de tidigare motståndsgrupperna har blivit makthavare. Den politiska regeringsmakten har ofta inte den ekonomiska makten. Problemen är stora med korruption och svaga styresskick. Internationella fackföreningsrörelsens representanter menar att ”assymetriska förhandlingar” påtvingar fattiga länder orättvisa handelsvillkor.

– Det rör sig om en andra revolution i de afrikanska länderna efter befrielsen från apartheid och kolonialism. Nu handlar det om demokrati, fördelningsfrågor, hälsa, utbildning, jobb, fackliga rättigheter, stärkandet (”empowerment”) av kvinnor och andra MR- frågor. Kvinnor drabbas hårdast av fattigdom, förtryck, miljöförstöring och hiv-aids.

– Vi vill arbeta som folkrörelser på gräsrotsnivå, bland annat med valövervakning, för miljö och hållbar utveckling, mot korruption och se till att biståndet kommer fram. Vi är kritiska till att den nuvarande regeringen vill ta pengar av biståndsmedel och överföra dem till svenska försvarets insatsstyrkor.

– Vi har ingen orsak att känna tacksamhet mot regeringen. Vi tillvaratar våra medborgerliga rättigheter, spelar en roll som viktiga folkrörelser i arbetet för fred och försoning, kvinnors frigörelse och fattigdomsbekämpning. Inom kort kommer vi att presentera ett upprop från arrangemanget ”Solidaritet” i form av ett ”manifest”, avslutar Agneta Liljestam.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-06-29

Till toppen av sidan
Under apartheidtiden var målet tydligare, när vi alla hade en gemensam fiende – apartheidsystemets och kolonialismens bärare – och alla visste vilket målet var. - Agneta Liljestam

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...