Skriv ut

Spänningen har ökat i konflikten mellan Eritrea och Etiopien och öppet krig hotar åter. De två länderna utkämpade 1998-2000 ett av mycket få mellanstatliga krig under de senaste decennierna. I dag tvistar man om gränsdragningarna efter fredsavtalet, men grundkonflikten är mer komplicerad än så. Det framkom vid ett seminarium i Stockholm i januari.

– Det är närmast förolämpande när regeringarna i Etiopien och Eritrea beskriver kriget som en gränskonflikt. De säger så inför omvärlden, men när man följer hur de beskriver frågan internt så ser man att det inte stämmer. Hade det varit en gränskonflikt hade den gått att lösa redan 1998, någon månad efter utbrottet, sade historikern Tekeste Negash vid Högskolan i Dalarna vid seminariet, som arrangerats av riksdagsmannen Joe Frans (s) i samarbete med Palmecentret, Broderskapsrörelsen och ABF.

Tekeste Negash anser istället att ländernas syfte med kriget var att påverka det politiska klimatet i motståndarlandet så det blev mer vänskapligt inställt.

– Kriget är inte slut. Parterna är inte trötta på krig. Enda sättet att skilja dem åt är att behålla fredsstyrkan i området, sade han.

Bertil Egerö, som representerar organisationen Eritreagrupperna i Sverige, höll inte med. Han ansåg att gränsfrågan är avgörande – ”den går bara att resonera bort i akademiska sammanhang”, sade han.

– Det är en partsinlaga om man anser att det nu kan ske en förutsättningslös diskussion om konflikten. Det finns ett internationellt fastställt dokument om hur gränsen ska dras. Nu återstår bara att genomföra det på marken. Det borde vara självklart i internationell verksamhet att internationella rättsfrågor som denna löses, sade han.

Bertil Egerö anser att omvärlden nu måste visa Eritrea att den bryr sig. Under kampen för självständighet fick de eritreanska strävanden föga stöd.

– Det ledde eritreanerna in i föreställningen att man aldrig kan lita på omvärlden. Om inte FN genomdriver fredsavtalet, får man ytterligare bekräftelser på detta. Då är det helt förutsägbart att de beter sig som de gör och säger åt FN-styrkorna, som inte åstadkommit särskilt mycket mer än att ta för sig av landets flickor och lite annat, att det är dags att dra, sade han.

Han konstaterade också att Eritrea tidigare, i diskussionen om kontrollen över några öar i Röda havet, har visat att man fogar sig i internationella beslut.

– Alla vet hur svårt det är att påverka den eritreanska regimen. Den går inte att påverka med bara ord. Först när gränskonflikten är löst kan man kräva att de ska samtala, sade Bertil Egerö från Eritreagrupperna.

Tekeste Negash ansåg att invändningarna Bertil Egerö kommit med var märkliga.

– Sedan i augusti 1998 har den eritreanska regeringen sagt att huvudfrågan i konflikten inte är gränsdragningen. När man nu med briljanta resonemang förklarar att det handlar om gränser och inte om något annat, då har jag som historiker svårt att hänga med, sade han.

Rezene Tesfazion, riksdagsman (s), konstaterade att en humanitär katastrof hotar inte minst Eritrea.

– Men man får inte bortse från det ansvar den eritreanska regeringen har för detta. Den utvisade redan 1997 de flesta humanitära organisationer. Eritrea har i dag en instängd regering som inte kommunicerar. Folket får betala för en förlängning av konflikten. Ledarna har lust att kriga – men ungdomarna har det inte, sade han

Vapenbröder blev fiender

Eritrea var en del av Etiopien fram till 1991, då landet förklarade sig självständigt efter att den eritreanska separatiströrelsens armé sida vid sida med en gerillarörelse från Tigre-provinsen i norra Etiopien hade störtat Etiopiens vänsterdiktatur. Gerillan från Tigre-provinsen tog makten i Etiopien – och har i stort sett behållit den sedan dess, liksom den eritreanska gerillan i praktiken har kvar makten i Eritrea.

De tidigare bundsförvanterna blev snart konkurrenter. Spänningen ökade under 1990-talet och fullt kriget bröt ut i maj 1998. FN engagerade sig tidigt. Efter två år, 70 000 döda och flera hundra tusen svårt drabbade på andra sätt nåddes ett fredsavtal i Alger – utan att någon segrade. Genom avtalet inrättades FN-styrkan UNMEE och en FN-anknuten gränskommission som fick mandat att dra gränsen mellan de två länderna. Båda förband sig att följa kommissionens utslag.

När kommissionen kom med sitt utslag innebar det att Etiopien skulle lämna gränsstaden Badme, som erövrats i kriget, till Eritrea. Hittills har Etiopien vägrat göra det. Eritrea har dragit in FN-styrkornas tillstånd att flyga helikopter i det område som ska övervakas och dessutom på senare tid vägrat västländernas representanter i FN-styrkan att stanna kvar i området.

Båda ländernas regeringar begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna. I Eritrea har situationen länge varit rent diktatorisk, medan det tidvis rått ett öppnare klimat i Etiopien. Under det senaste året har dock den etiopiska regeringen fängslat och även dödat oppositionella.

Etiopien har särskilt ansvar

Anna Brandt, chef för UD:s Afrikaenhet,  konstaterade att den svenska regeringen anser att Etiopien har ett särskilt ansvar för att ta första steget mot en lösning, eftersom landet vägrat genomföra gränskommissionens utslag.

– Även om man skulle acceptera hypotesen att gränstvisten inte är det underliggande skälet till konflikten, så är den en hämsko på relationen mellan länderna. Den måste lösas. Etiopien har haft förbehåll, men måste nu acceptera gränskommissionens beslut. Samtidigt måste Eritrea också vara konstruktivt och inte isolera sig från omvärlden, sade hon.

Men dessutom måste andra frågor lösas, som handelsrelationerna mellan länderna och Etiopiens tillträde till havet, sade hon. Efter Eritreas självständighet har Etiopien inte längre kvar någon hamn. Etiopien vill, vilket framgick på seminariet då röster närstående sitt ursprungsland tog till orda, få till stånd förhandlingar om en rad frågor, t ex hamnfrågan, innan man genomför utrymningarna av de områden gränskommissionen sagt att man ska lämna. Anna Brandt sade att det var fel av Etiopien att kräva dialog innan man gått med på demarkering av gränsen.

– Men sedan måste man föra en dialog till exempel om handelsfrågor, sade hon.

Viljan att försonas har dock hittills varit begränsad.

– Ibland verkar det som att omvärlden vill fred mer än ledarna för dessa länder. Omvärlden kan inte skapa fred åt parterna. Det måste de göra själva. När omvärlden, till exempel FN och USA, försökt så har de inte blivit mottagna i (Eritreas huvudstad Asmara), sade hon.

Sverige har föreslagit att Algervittnena (de stater som utsetts att övervaka fredsavtalet från 2000) ska träffas igen – det har inte skett på länge och de skulle kunna ha en roll för att trappa ner konflikten.

Sveriges ambassadör till Eritrea, Bengt Sparre, gav en bild av stämningsläget i Eritrea, som han nyligen återkommit ifrån. Han konstaterade att problemet inte är att omvärlden inte bryr sig, utan att ledarna i de två länderna inte bryr sig om att lösa konflikten.

– Det här är början på en exodus. Alla som har pengar försöker få hustru och barn ut ur landet. Myndigheterna ser det ske med öppna ögon – och tar bra betalt, sade han.

Han skildrade ett samhälle mobiliserat för konflikt. Alla unga eritreaner kallas in till samhällstjänst som inleds i ett stort läger. Vissa får sedan göra militärtjänst, andra civil tjänst. I princip ska samhällstjänsten vara i två år, men detta har utsträckts.

– Alla som börjat efter 1998 är fortfarande kvar i tjänst. Det är nu 300 000 personer som skulle ha avslutat sin tjänst men är kvar, sade han.

Han konstaterade att när man talar med representanter för de två länderna så säger man på båda sidor att inget går att lösa förrän gränskonflikten är löst. Men samtidigt är konflikten en grund för att hålla ledarna kvar vid makten.

– Kanske finns det behov av att byta ledare i länderna, men det är inte vår sak att bedöma, sade han.

Däremot konstaterade han att stämningen i Eritrea hade förändrats.

– Befolkningen är mycket mer öppet kritiska idag – även om kritiken bara kommer fram mellan fyra ögon. Det är påtagligt hur trycket har ökat i Eritrea, sade han.

– Jag hoppas att det inte händer som det är stor risk för när ledare använder befolkning för egna syften, sade han.

En person med eritreansk bakgrund i publiken reagerade mot detta och frågade Bengt Sparre hur han trodde att han skulle kunna bygga en bra relation till Eritreas regering när han förespråkar ett regimskifte.

– Den frågan tyder på att man hört men inte förstått vad jag sade. Jag sade inte alls det, utan gjorde bara en beskrivning av läget i landet, sade Bengt Sparre.

Donald Boström, journalist och fotograf med decenniers erfarenhet från Eritrea, sade att situationen i Eritrea i dag är förödande.

– Samhällstjänsten är förhatlig. De får arbeta gratis i 4-5-6 år. Situationen mal ner detta land, sade han.

Boström var skarpt kritisk till Sveriges hållning, inte minst det omfattande biståndet till Etiopien.

– Eritrea uppfattar det som att Sverige stöder Etiopien, sade han.

Han menade också att man i Eritrea i dag anser att man inte har någon (diplomatisk) relation till Sverige.

– Nu måste kontakterna byggas upp och man måste vara så förutsättningslös att man i Eritrea inte känner att det finns någon dold agenda, sade han utan att klargöra ifall han syftade på att ambassadör Bengt Sparre också arbetat för att den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak ska friges ur sin politiska fångenskap i Eritrea.

Bengt Sparre invände genast att det Donald Boström efterlyste är precis vad som också görs.

– Vi har lagt ett paketförslag på hur relationerna kan förbättras, sade han.

Två diktaturer krigar

En ung man, som sade att han har sina rötter i Eritrea, var glad att seminariet gav alla svenskar med rötterna i Etiopien och Eritrea möjlighet att diskutera i lugn och ro. Men han var samtidigt besviken på mycket av det som sades.

– Ni vill få Sverige att ta ställning för endera parten. Varför skylla på Sverige och européerna när vi inte kan städa vår egen gård? Vi gav våra ledare oinskränkt makt 1991 och det visade sig att de inte var vänner utan strategiska fiender.

Han ansåg också att den eritreanska regeringen undviker svåra frågor.

– Den vill inte lyfta fram bakomliggande frågor – men vi har också vårt ansvar för att lösa problemen, sade han.

Abebe, som för 28 år sedan flydde från Etiopien till Sverige, konstaterade att det är två diktaturer som krigar, inte två folk. När han nyligen återvände till sitt hemland för första gången på nästan tre decennier så noterade han att de flesta ansåg att den verkliga grundfrågan i konflikten inte är gränsen – utan hamnfrågan, tillgången till havet.

En sverige-eritrean instämde till stor del när han konstaterade att han och många med honom kämpat i 40 år för sitt lands frihet – men fått diktatur och misär, med flagranta brott mot mänskliga rättigheter, demokrati och folkrätt.

Flera röster var som Donald Boström kritiska mot hur det svenska biståndet i regionen hanteras. Sverige har en lång tradition av bistånd till Etiopien, som i 50 år varit ett av de länder som fått allra mest stöd. Sverige har inget statligt utvecklingssamarbete med Eritrea, utan ger endast katastrofhjälp eller stöd till projekt drivna av frivilligorganisationer. Det är en situation som delvis uppstått genom att Sverige dragit in biståndet på grund av bristande demokrati i Eritrea, men också genom att Eritrea motsatt sig samarbetet.

Bertil Egerö konstaterade att Sverige inte har något förtroendekapital i Eritrea. Etiopien har fått bistånd genom alla år av kejsardöme och diktatur, men biståndet till Eritrea efter självständigheten 1991 blev aldrig stort och kantades alltid av frågetecken, sade han.

– Om det är så som jag har uppgifter om att det skulle kunna vara, att man försöker bygga upp samhället i Eritrea och satsa på att förbättra infrastruktur och annat, skulle då Sverige kunna ge stöd till detta? frågade han.

Bertil Sparre kommenterade detta genom att peka på de försämringar i enskilda organisationers möjligheter att verka som den eritreanska regeringen på senare tid infört och på beslutet att sparka ut den amerikanske biståndsmyndigheten USAID. Detta har, noterade han, skapat problem som måste tas med i beräkningen.

Anna Brandt från UD konstaterade att hon inte accepterade att stå till svars för hur Sverige agerade under 1950-, 1960- eller ens 1980-talet. Hon slog fast att alla länder som Sverige har utvecklingssamarbete med även i dag i olika grad har brister vad gäller demokrati och liknande.

– Men för samarbete krävs ett minimum av demokrati, mänskliga rättigheter, fungerande ekonomisk politik och program för fattigdomsbekämpning. Detta har funnits i Etiopien, även om det blivit sämre på senare tid och lett till att vi omformulerat samarbetet. Men i Eritrea finns inte ens dessa grundförutsättningar, något som jag verkligen beklagar, sade hon.

Text: Lars Truedson

Publiceringsdatum: 2006-02-03

Till toppen av sidan
Ibland verkar det som att omvärlden vill fred mer än ledarna för dessa länder. Omvärlden kan inte skapa fred åt parterna. - Anna Brandt

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...