Skriv ut

Läget har inte förbättrats i den frusna Nagorno-Karabach-konflikten. Det var det enstämmiga omdömet från Palmepristagarna 1992 Arzu Abullayeva, Azerbajdzjan och Anahit Bayandour, Armenien när de talade vid ett seminarium i ABF-huset.

-Vi är mycket tacksamma över Sveriges stöd och till att Olof Palmes minnesfond gav oss Palmepriset. Det innebar för första gången att vi fick ett prestigefyllt internationellt erkännande, och det gav oss ett stort stöd och en underbar start på kontakterna och samarbetet med ert land. Därefter har vi med stor glädje återvänt till Sverige många gånger, inledde Arzu Abdullayeva. – Kriget i Nagorno-Karabach enade oss i arbetet med att försöka lösa konflikten. Vi har lärt oss att det svenska folket är fredsälskande och fredsskapande, fyllde Anahit Bayandour på med.

Under 1990-talet var Palmecentret stödorganisation till pristagarnas och deras  organisationers  arbete inom ramen för internationella Helsinki Citizens Assembly, HCA, som strävade till demokrati och bättre respekt för mänskliga rättigheter i Öst- och Centraleuropa. På senare tid har Kvinna till Kvinna övertagit rollen som svensk huvudpartner med verksamhet i södra Kaukasus, och deras områdeshandläggare Christine Bender deltog i seminariet.

Första postsovjetiska konflikten

Nagorno-Karabach-konflikten var den första etniskt baserade postsovjetiska konflikten som började redan innan Sovjetunionen upplöstes 1991.

– Innan den bröt ut tänkte vi inte ens på att vi tillhörde olika länder, utan alla tillhörde Sovjetunionen, Moskva var nära och vi deltog i förändringsarbetet under Gorbatjovs perestrojkaperiod. Men samtidigt hade vi inga fria och rättvisa val och mänskliga rättigheterna var begränsade.  Det är beklagligt att konflikten startade genom provokationer, leddes av politiker, med infiltration av KGB och media användes för nationella propagandan på vardera sidan och bidrog till att trappa upp konflikten, beskrev Abdullayeva.

Kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan i början av 1990-talet slutade med att armenisk militär drev nästan alla azerier på flykt från enklaven Nagorno-Karabach. Minst en halv miljon azeriska flyktingar har därefter bosatt sig främst i flyktingläger i Azerbajdzjan. Nagorno-Karabach ligger territoriellt som område inom Azerbajdzjan och kontrolleras numera av dess lokala armeniska befolkning och styre  och  ytterst av Armenien.

I ett tidigt skede av kriget besökte Arzu Abdullayeva Anahit Bayandour i Jerevan som hon fått kontakt med till stora risker för sitt liv och personliga säkerhet. Därefter kom Bayandour på svarsvisit till Baku. De utarbetade det civila samhällets arbetsprogram för fred och mänskliga rättigheter. Tillsammans uppsökte de kvarhållna personer i Armenien och Azerbajdzjan, samlade ihop bevis och lyckades successivt få flera tusentals av dem frisläppta. Men åtskilliga tusentals personer saknas fortfarande och har mest troligt dödats under kriget.

Arbetet för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i regionen utvecklades senare vidare under ledning av dessa ”fredsänglar” inom ramen för nationella avdelningar av Helsinki Citizens Assembly, HCA, och med internationellt erkännande och stöd.

Försämrad situation

-Situationen under de senaste tio åren har inneburit en försämring vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vi hoppades på att Micheil Sjaakasvijli som ny president i Georgien skulle vara ett positivt föredöme och stå för något nytt i hela regionen, för förändring och en mera demokratisk utveckling. Men hoppet har grusats, korruptionen består och Sjaakasvijli är inget annat än en dålig skådespelare som inte begriper sig på behovet av fria och rättvisa val. 2007 deltog vi i ett stort möte med oppositionen i Georgien, ryska säkerhetstjänsten bandade våra diskussioner, deltagare arresterades och vi fördes av säkerhetsmän till gränsen under brutala former och lämnades av där. Själv led jag av svåra smärtor ännu tre dagar senare efter den hårdhänta behandling jag utsatts för, och det här är naturligtvis inte demokrati, beskrev Adbullayeva.

-Vi har blivit besvikna på Sjaakasvijli, och utvecklingen har gått i fel riktning även i Georgien. Media används för propaganda i regimernas tjänst och det är ett stort problem. Georgien lyckades inte hitta någon bra väg att samarbeta med utbrytarregionerna Sydossetien och Abchasien, och kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut i augusti 2008. Vi tycker om ryssar, men deras myndigheter skapar problem och Ryssland utöver ett dåligt inflytande i regionen genom att handla utifrån sina egna snäva nationella intressen. Putins politik går ut på penetrering och på att förstöra. Korruptionen har vuxit inom överklassen i hela tidigare Sovjetunionen, och ledarna förhåller sig helt passiva till den. Och i våra egna länder har den politiska utvecklingen snarast försämrats jämfört med ett dåligt utgångsläge tidigare. Folk litar inte på politikerna, bedömde Bayandour.

Folk väntar sig förändringar, men dessa infrias inte, och makthavarna sopar problemen under mattan, beskrev fredskämparna.

Rundabordssamtal på Åland

-Vi kommer nu från en rundabordskonferens på Åland under värdskap av Ålands fredsinstitut med unga företrädare för civilsamhällena från alla länder i södra Kaukasus. Vi har fört våra diskussioner tillsammans och studerat hur de politiska organen och institutionerna fungerar på Åland. En målgrupp är unga politiker i våra länder som vi försöker påverka med syftet att försöka förändra den politiska kulturen. Vi vill skapa ett Demokratiskt forum som strider för rättvisa och demokrati i vår region, sa Abdullayeva.

På en fråga om hon förväntar sig att det kommande valet i oktober i Azerbajdzjan blir fritt och rättvist, svarade Abdullayeva skrattande:

-Nej, nej, nej! Vi behöver stöd från Europa, inte bara med pengar, utan också med expertis för att skapa en ny demokratisk rörelse byggd på unga människor och vi saknar  politisk makt. Jag är besviken på Minsk-gruppen inom OSSE som sysslar med Nagorno-Karabach-konflikten. Den har inte gjort några framsteg alls på många, många år. Och stormakterna agerar utifrån sina geopolitiska intressen i vår region, både Ryssland och USA, och vi behandlas som brickor i deras stormaktsspel, fortsatte Abdullayeva.

-Förändringar måste komma från civilsamhällena, och vi måste göra dessa starkare med ert stöd från organisationer som Kvinna till Kvinna och andra. Vi måste arbeta utifrån en helhetssyn och en helhetsstrategi (eng. ”comprehensive”). Vi behöver skapa utveckling och en atmosför som är acceptabel för oss alla i regionen, summerade Abdullayeva.

En slutsats som dragits vid rundabordssamtalen på Åland är att den hårt beskurna yttrandefriheten i södra Kaukasus är ett huvudproblem. Det var till och med osäkert om deltagarna efter hemkomsten ens skulle våga berätta offentligt att de deltagit i mötet. Därför måste de goda krafterna i det internationella samhället stå upp till våra vänners försvar och kräva att yttrandefriheten ska respekteras av myndigheterna i södra Kaukasus, vilket de är skyldiga att göra enligt olika internationella avtal som länderna undertecknat.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2010-06-17

Till toppen av sidan
Situationen under de senaste tio åren har inneburit en försämring vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. - Arzu Abullayeva

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...