Skriv ut

Utan väl fungerande politiska partier kan man aldrig uppnå ett hållbart flerpartisystem. Men den svagaste länken i de politiska systemen i Afrika är just de politiska partierna. Det förklarade Torsten Nilsson, journalist och före detta ambassadråd vid UD, som tillsammans med den namibiska oppositionspolitikern Nora Schimming-Chase och statsvetaren Karolina Hulterström diskuterade utmaningar och möjligheter för Afrikas politiska partier under Palmecentrets inspirationshelg om Afrika.

– De flesta länder i Afrika har hållit allmänna val med någon form av konkurrens mellan olika partier. Men de har sällan varit fria och rättvisa. Det finns forskning som visar att det andra valet i ett land vanligtvis är bättre än det första, och att det tredje är bättre än det andra. Så långt kan man ju vara nöjd. Men har alla dessa val verkligen lett till någon förändring, har valkåren verkligen olika alternativ att välja mellan? Jag är inte så säker på det, sade Torsten Nilsson och tog utvecklingen i Tanzania som exempel på ett land där den politiska oppositionen i princip har försvunnit ur parlamentet sedan det första flerpartivalet 1995.

Ett problem är att det internationella samfundet drar sig för att stödja politiska partier eftersom det kan ses som en inblandning i den inhemska politiken, menade han. Länderna i Afrika har hållit allmänna val, de bekänner sig till demokrati, de har fått finansiellt och tekniskt stöd av utlandet – resten överlämnar man nu till väljarna.

Den största utmaningen för alla politiska partier i alla demokratier är huruvida de har möjlighet att ta över regeringsmakten eller inte, förklarade Nora Schimming-Chase som själv är parlamentsledamot och vice ordförande för Congress of Democrats, Namibias största oppositionsparti.

– I Afrika i dag behöver man bara ställa sig upp och säga att vi har ett flerpartisystem och så tänker man att allt ska ordna sig. I själva verket har vi fått regeringar som visserligen inte längre styr med vapnens hjälp men däremot med hjälp av val. Tack och lov är det inte längre modernt att ta makten genom statskupper. Däremot är det mycket enkelt att få en enpartistat på så kallad demokratisk väg. Det gäller i Tanzania och på många andra håll.

Nora Schimming-Chase har själv haft en ledande roll som valövervakare för SADC (Southern African Development Community) i Zimbabwe i båda de senaste valen och hon har också ingått i den grupp med observatörer som nyligen besökte Zambia.

– Den goda nyheten när det gäller södra Afrika är att vi tack vare SADC har de normer som behövs för att genomföra demokratiska val. Den dåliga är att alla dessa normer och standards inte är värda pappret de är skrivna på.

Inte minst i västvärlden är man ofta snabb med att bilda sig en åsikt om huruvida ett val är ”fritt och rättvist”. Men denna åsikt baseras i de flesta fall på vad Nora Schimming-Chase kallar ”valsafaris”, det vill säga utländska observatörer som under mycket kort tid besöker ett afrikanskt land och därefter kommer med en tvärsäker slutsats.

– Men ett val börjar inte på valdagen och slutar inte då resultatet offentliggörs. Och därför skickar SADC avancerade team som närvarar vid hela valprocessen, från registrering och fram till dess att resultatet offentliggörs och vid behov även efteråt.

Oppositionen saknar förutsättningar

Ett av de största hindren för verklig demokrati är att det saknas förutsättningar för oppositionen att delta i val på lika villkor som det maktbärande partiet, fortsatte hon. Ett typiskt scenario i början av en valkampanj är att de som sitter vid makten – och som knappt synts till sedan förra valet – plötsligt vaknar till liv. De deltar i vartenda tv-program, besöker varenda by – och allt sker med hjälp av statens, eller regeringens, pengar. Oppositionen däremot, som saknar såväl ekonomiska som personella resurser, får nöja sig med att bedriva valkampanj i och kring städerna.

– I vissa länder, där politiska partier åtminstone kan få partistöd, fördelas pengarna utifrån antalet röster i föregående val. Mitt parti COD fick till exempel inga pengar alls i valet 1999 eftersom vi inte hade deltagit i tidigare val.

Tv:s stora genomslagskraft har oppositionen heller ingen större nytta av, fortsatte hon. Den kontrolleras av staten i alla länder i södra Afrika, vilket innebär att regeringen själv lägger beslag på nästan all sändningstid. Bristen på resurser gör också att oppositionen många gånger saknar möjlighet att närvara i vallokalerna och senare vid rösträknandet.

– Det är därför inte ovanligt att ett enda parti – gissa vilket – får 120 procent av rösterna.

I de flesta länder i södra Afrika äger inte heller någon verifiering av valresultatet rum. Oppositionen måste acceptera resultatet eller gå till domstol, vilket COD gjorde efter valet 2004 – och vann.

– Rätten beordrade omräkning men mitt i räknandet kom regeringens särskilda insatsstyrka och beordrade att omräkningen skulle avbrytas. Och sedan dess har vi inte haft råd att gå vidare.

Att uppnå majoritet är svårt, för att inte säga omöjligt, för oppositionen i de flesta länder och detta får till följd att demokratierna aldrig kan fördjupas, förklarade hon.

– Västmakterna är så måna om att vi ska ha demokrati och fred. Ni kan hjälpa oss genom att skapa rättvisare förutsättningar istället!

Ett sätt är att ge stöd till politiska partier, vilket de skandinaviska länderna börjat med på senare år och vilket Nora Schimming-Chase ser som ett mycket viktigt steg mot verklig demokrat.

Ett annat är att länderna i södra Afrika började följa de rekommendationer som de själva kommit överens om och skrivit under inom ramen för SADC, poängterade Nora Schimming-Chase. Absolut nödvändigt är en mer rättvis fördelning av resurserna och rättvis tillgång till medierna. Dessutom måste rutinerna ändras så att val äger rum under en dag och rösträkningen sker samma natt på samma plats.

– Vi måste hjälpa alla partier att bedriva valkampanj över hela landet, vi måste utbilda våra partimedlemmar och se till att de närvarar vid röstningen, rösträkningen och vid verifieringen. I stället för att lägga ner enorma summor på utländsk närvaro bör vi ge pengarna till afrikanska institutioner och till politiska partier. På sätt kommer förutsättningarna att bli mer jämlika och då finns också en verklig chans till flerpartisystem.

Arv från tiden som enpartistat

Enligt Karolina Hulterström från statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, finns det en direkt koppling mellan ett dominant statsbärande parti och en svag opposition. De dominanta partierna är ofta ett arv från tiden som enpartistat, även om det finns undantag. Ett sådant är ANC i Sydafrika som vann ett flerpartival och därefter lyckats konsolidera sin mycket starka maktposition.

Att ett parti blir så dominant beror till stor del på att ett parti som tidigare var det enda tillåtna, har haft möjlighet att utveckla en organisatorisk kapacitet på ett helt annat sätt än andra partier. Det hänger också samman med tillgången till de statliga resurserna, som till exempel kontrollen över medier, valprocessen och över de ekonomiska resurserna.

Oppositionella partier dras å andra sidan ofta med stora problem, fortsatte hon. Det mest uppenbara problemet är bristen på resurser. Och i de fall där staten ger finansiellt stöd till politiska partier går merparten av pengarna till regeringspartiet.

– Bristen på resurser påverkar också oppositionens möjligheter att organisera sig på nationell nivå. Det maktbärande partiet är ofta det enda som har kapacitet till detta, delvis eftersom gränsen mellan parti och stat ofta är så otydlig. Eftersom det kostar mycket pengar att decentralisera är de flesta partier också starkt centraliserade.

Ett annat problem för många partier är beroendet av partiledaren. När denne av någon anledning byts ut är det ofta dödsstöten för hela partiet, berättade Karolina Hulterström.

– Partierna har också ofta problem att hantera maktförlust. I valkampanjer deltar många partier men ytterst få kommer att finnas med i nästa val om de inte når någon framgång. De är också ofta dåliga på att ta tillvara olika intressen hos befolkningen.

Från publiken kom påpekandet att det finns flera positiva exempel på demokratisk utveckling i Afrika, framför allt i Västafrika. Och vid presidentvalet i Liberia nyligen vann Ellen Sirleaf-Johnson – den första kvinna att vinna ett val i att afrikanskt land.

Enligt Nora Schimming-Chase är valet i Liberia kanske det bästa som hänt Afrika under de senaste 20 åren.

– En stor brist i Afrika är att kvinnors kompetens ofta förbises. Ellen Sirleaf-Johnson behöver allt stöd hon kan få, inom loppet av ett par månader har hon löst problem som presidenter i andra afrikanska länder har ägnat år åt att INTE lösa.

En annan fråga handlade om de olika krav som ställs på demokratier i Afrika och i västvärlden. Hur ska man lösa detta, så att också Afrika kan bli demokratiskt på riktigt? Och dessutom – vad ska man göra åt det faktum att man i Afrika ofta röstar utifrån etnicitet och på ”starka män”, snarare än på politiska partiprogram?

– Demokratisering är en process, sade Karolina Hulterström, och därför är även små steg på vägen av stor vikt. Vi vet också att demokratisk utveckling i ett land påverkar demokratiseringen i grannländerna positivt. Jag tror också att det är bäst att ge stöd åt institutioner, kanske snarare än till partier.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2006-05-18

Till toppen av sidan
Vi måste hjälpa alla partier att bedriva valkampanj över hela landet, vi måste utbilda våra partimedlemmar och se till att de närvarar vid röstningen, rösträkningen och vid verifieringen. - Nora Schimming-Chase

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...