Skriv ut

Det som händer i Egypten påverkar hela Mellanöstern. Så har det också varit under de senaste tre årens dramatik, när världen sett två egyptiska presidenter falla under ett folkligt tryck. Det skriver Bitte Hammargren från ett seminarium om Egypten den 5 februari.

Demonstrationer på Tahirtorget 2011. Foto: Jonathan RashadBåda gångerna satte militärledningen in den avgörande stöten. Första gången den 11 februari 2011 mot den mångårige diktatorn Hosni Mubarak. Andra gången den 3 juli 2013 mot Mohammed Mursi, från Muslimska brödraskapet som blev Egyptens förste folkvalde president året innan.

Den som höll i yxan mot Mursi – som nu är åtalad för brott som kan leda till dödsstraff – var hans egen försvarsminister, general Abd al-Fattah al-Sisi. Generalen är befordrad till fältmarskalk och lanseras som militärens kandidat i det presidentval som ska hållas i april.

Sisi kommer att bli vald, om han ställer upp. Han omges av en massiv personkult.  Militären är en tung ekonomisk maktfaktor och har samtidigt många uppbackare i ett starkt polariserat Egypten. Sekulära politiker är dåliga på att bygga upp partiorganisationer och mobilisera väljare. I stället ställde de sig bakom Sisis kupp mot Mursi. Smekmånaden med militären har avklingat för många. Men i ett hårdnande klimat håller de skeptiska ofta inne med vad de tycker.

Medierna, båda statliga och privatägda, är följsamma mot militären. Fältmarskalk Sisi målas upp som nationens räddare eller som den virile man som kan skydda Egypten mot utländsk inblandning, eller ”utländska händer”.

Fältmarskalk Sisi får kraftfullt ekonomiskt och politiskt stöd av Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten, men relationerna till USA är mer ansträngda. Obama utmålas som en Mursi-kramare i vulgärpropagandan.

Saudiarabien, en islamisk-sunnitisk stat, vill inte se en islamistisk republik växa fram i arabvärldens folkrikaste land, allra minst efter allmänna val. Därför var Muslimska brödraskapets seger via valurnorna ett hot för det saudiska kungahuset. Mursi sköt sig emellertid i foten genom att ägna sig åt ideologi och gynna sina egna, i stället för att driva en politik som förbättrade läget för Egyptens fattiga och medelklass.

Men om han hade blivit framgångsrik som president hade han blivit ett hot, både mot den egyptiska militärens dominans i det som kallas för ”djupa staten” och mot det saudiska kungahusets legitimitet.

Muslimska brödraskapet terroristförklarades i vintras. Inga hållbara bevis har dock presenterats för att ”bröderna” skulle ha legat bakom det bombdåd mot en polisstation som låg till grund för regeringsbeslutet.

– Det var ett politiserat beslut att terroristförklara Brödraskapet, påpekade Egyptenkännaren Islam Habib, som var en av paneldeltagarna när ABF Stockholm och Palmecentret den 5 februari arrangerade ett seminarium under rubriken Vad händer i Egypten?

Det pågår nu en klappjakt på muslimbröder. Cirka 11 000 sitter i rannsakningshäkten, enligt människorättsaktivister. Men ingen vet exakt hur många de är.

I rådande rättsröta vet de häktades advokater och familjer i många fall inte var de gripna sitter. Ingen i militären eller säkerhetstjänsten har ställts till svars för över 1 400 människors död sedan blodbadet mot ”brödernas” sittdemonstration i Kairo den 14 augusti.

Genom en ny författning har i stället militären och domarkåren fått ökad immunitet. Den som kritiserar domstolarna riskerar gripande eller utreseförbud. Det sistnämnda har drabbat flera respekterade personer.

Tre år efter 25-januari-revolutionen som fällde Hosni Mubarak – vilket omöjliggjorde för sonen Gamal Mubarak att bli näste president – har Egypten blivit rädslans republik. För folksamlingar på mer än tio personer krävs tillstånd. Flera av revolutionens sekulära hjältar sitter fängslade, somliga ironiskt nog dömda till fängelse för att ha protesterat mot de nya hårda anti-protestlagarna.

Egypten räknas av Committee to Protect Journalists som världens tredje farligaste land för journalister.

– Journalister blir gripna, hotade, utsatta för fysiskt våld. Det pågår en förtalskampanj mot dem som försöker berätta båda sidor av händelseutvecklingen, säger Shahira Amin, en känd egyptisk journalist som hoppat av statstelevisionen.

Men trots allt den polariseringen som råder i Egypten tror inte Malin Kärre, fram till förra året Sveriges ambassadör i Kairo, att situationen kan urarta så pass att det leder till inbördeskrig.

– Jag tror på den positiva kraften hos den egyptiska ungdomen, säger Malin Kärre efter sina fem år i Kairo.

Text: Bitte Hammargren

 

Publiceringsdatum: 2014-02-17

Till toppen av sidan