Skriv ut

Centralasien är fem postsovjetiska länder i det inre av Asiens landmassa, alla ganska okända och alla i olika grad auktoritärt styrda. På senare tid har de förekommit allt oftare i nyheterna. – Det finns ett växande intresse för dessa länder, men det är kopplat till en dyster utveckling med kriget i grannlandet Afghanistan och den växande repressionen i vissa av länderna, sade Torgny Hinnemo, analytiker vid Utrikesdepartementet, under ett seminarium i Stockholm i september.

I närmare ett halvt sekel har de fem centralasiatiska staterna varit anmärkningsvärt politiskt stabila. Ända sedan 1960-talet, då de fortfarande var sovjetiska delrepubliker, har de styrts av auktoritära ledare med förankring i samhällets klanstrukturer. Några av länderna bytte ledare i samband med Sovjetunionens fall, men i de flesta fall fortsatte bara den lokale kommunistledaren som auktoritär president.

Svante Cornell från Uppsala universitet konstaterade att alla fem länderna – Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan – är små, svaga stater med starka makter omkring sig som aldrig egentligen sökte självständigheten. Länderna har konstlade gränser, dragna på sovjettiden med enklaver och dåliga interna kommunikationer. Den bördiga Ferganadalen, med en sjättedel av hela Centralasiens befolkning, är delad på tre stater och flera länder har ingen farbar landväg i vintertid mellan olika delar.

Svante Cornell förklarade vid seminariet, som organiserats av OSSE-rådet och Palmecentret med flera organisationer, att staterna blivit så svaga på grund av att sovjetledningen redan på 1960-talet gjorde överenskommelser med klanerna och i praktiken lät dem styra länderna. Efter självständigheten skapades en ny balans, utom i Tadzjikistan där krig istället bröt ut. I övrigt har inte omvärlden noterat de fem staterna i större omfattning.

Åtminstone inte innan USA och dess allierade inledde kriget för att störta talibanerna i Afghanistan. Inte bara Ryssland, utan även USA skaffade baser i området, de största i Uzbekistan. I våras spred sig de ”färgade revolutionerna” från Georgien och Ukraina till Kirgizistan. En härskande klan byttes mot en annan, kanske med mer demokratiskt sinnelag, kanske inte.

– Den avsatte presidenten Akajev var den mildaste fursten i Centralasien, den ende som inte gjort karriär under sovjettiden, sade Christian Kamill från den svenska OSSE-representationen i Wien.

Presidenterna har svag kontakt med befolkningen och staterna har ingen historisk legitimitet. För att bygga upp nationerna, använder de skapade myter. Uzbekistans president Karimov har frammanat en pseudouzbekisk hjälte i form av den historiske erövraren Timur Lenk.

– Det är en indirekt personkult, en förtäckt kult av president Karimov själv. I Turkmenistan ser vi däremot en oförblommerad personkult kring president Saparmurat Nijazov, sade journalisten Disa Håstad.

Bland de fem staterna är Uzbekistan nyckeln, ett folkrikt och oroligt land. Kazakstan är till ytan störst av länderna. Tadzjikistan är minst och fattigast och återhämtar sig fortfarande efter inbördeskriget på 1990-talet. Kirgizistan har nyligen bytt regim. Och Turkmenistan i väster är en bisarr diktatur där presidenten i strävan att rensa ut ryskt inflytande har förbjudit konstarterna opera och balett och försatt utbildningssystemet i förfall inte minst eftersom så mycket tid ägnas åt att studera presidentens skrifter, varav en anses ha samma status som bibeln och koranen.

Våldsamheter i Uzbekistan

Spänningen i regionen ökade kraftigt när våldsamheter bröt ut i Uzbekistan i våras. Frilansjournalisten Elin Jönsson berättade på seminariet med bilder och ljudillustrationer om det oroliga läget och inte minst om massmorden i staden Andijan i den uzbekistanska delen av Ferganadalen i våras. Hon berättade om den obstinata stämningen i huvudstaden Tasjkent innan oroligheterna – och om den tysta fruktan som lade sig över staden efter oroligheterna i Andijan, där flera hundra personer dödades.

– Alla medier utifrån tystades. Internet blockerades. Telelinjerna bröt. Jag började arbeta för en oberoende nyhetsbyrå. Vi fotograferades och följdes överallt av säkerhetspoliser. Vi blev filmade och ibland knuffade poliserna bort mig när jag intervjuade, sade hon.

Hon reste utan tillstånd till Andijan en vecka efter massakern.

– Det var tomt och tyst på gatorna på kvällarna. Människor samlades på gårdarna och diskuterade vad som hänt. Civilgardet gick runt och sa att man inte fick prata om vad som hänt, sade hon.

Trots rädslan intervjuade hon många personer och de gav en samstämmig bild av oroligheterna: det handlade om protester mot den ekonomiska situationen, lön som inte betalas, pension som hålls inne. Däremot handlade det inte om någon islamistisk rörelse, som regimen påstått.

Hon besökte också ett läger för flyktingar från Andijan på andra sidan gränsen inne i Kirgizistan. Där mötte hon personer som flytt den uzbekiska regimens repression mot vittnen till massakern. Uzbekisk säkerhetstjänst var i lägret och försökte tvinga tillbaka flyktingarna samtidigt som kirgizistanska politiker demonstrerade och hotade flyktingarna. De ville bli av med dem eftersom de såg dem som en krigsrisk mot den mäktigare grannen.

– Alla som vågade tala med mig, trots att de skakade av rädsla, sade att de gjorde det för att jag skulle berätta för omvärlden. ”Ni måste lyssna till oss, inte bara till presidenten”, sade de, berättade Elin Jönsson.

Den uzbekistanska journalisten Alisher Sidikov, som i flera år varit BBC:s korrespondent i landet och bevakat alla stora rättegångar mot regimkritiker, talade om de rättegångar som inom kort ska inledas mot de inblandade i upproret i Andijan. Han gjorde några förutsägelser: det kommer att talas om de åtalade som religiösa extremister, trots att de är vanliga muslimer. Ingen kommer att frikännas, utan alla får långa fängelsestraff. Domarna kommer att baseras på erkännanden som åstadkommits genom tortyr. Några kommer att ta tillbaka sina erkännanden. Dessa kommer att dömas hårdare.

Han konstaterade att massakern hade kunnat undvikas, men regimen valde att ta till hårdhandskarna..

– Det var ett meddelande till alla som stöder en ”färgad revolution” även i Uzbekistan om att regimen inte tvekar i sin reaktion, sade han.

Han konstaterade lugnt att många liv krävts – men inget förändrats.

Reaktionen i omvärlden har varit noll och intet. Inga sanktioner, inga påtryckningar från EU, FN, USA. Tvärtom har president Karimov satt press på Väst genom att säga upp USAs största militärbas i landet. Men en sak är klar: det finns 400 flyktingar som kan vittna inför Internationella brottmålsdomstolen, sade han.

Religionen fick ökad betydelse

Alla de fem staterna har till övervägande del muslimsk befolkning. Religionen var länge undertryckt, men fick ett uppsving i och med kontakter med Afghanistan under den sovjetiska invasionen.

– Den sekulära rationella modell vi kallar modern är komprometterad i Centralasien. Samtidigt är den religiösa basen utarmad. Det lämnar fältet öppet för missionerande, sade professor Bo Utas.

Den missionerande muslimska rörelsen Hizb-ut-Tahir är representerad i alla de fem länderna. Det är en undflyende och mystisk rörelse som inte ens experterna på seminariet vågade uttala sig helt säkert om. Svante Cornell sade att den omväxlande beskrivs som en fredlig muslimsk rörelse och en organisation med terroristanknytning.

– Min egen syn är att Hizb-ut-Tahir i grunden är en militant, intolerant och starkt antisemitisk organisation som inte har som syfte att skapa ett demokratiskt samhälle. Därför är den förbjuden, bland annat i Tyskland, sade han.

Torgny Hinnemo, analytiker vid Utrikesdepartementet, konstaterade att han träffat några representanter för rörelsen.

– Det är trångsynta människor. Kirgizistans nuvarande president sade till mig innan han fick makten att ”problemet är att vi inte vet vad det är för rörelse”. Vi vet till exempel inte hur tätt knutna Hizb-rörelserna i de olika länderna är. I Europa är rörelsen klart antisemitisk. När jag talade med kirgizistanska representanter för Hizb-ut-Tahir så tog de avstånd från det.

Per Normark, nyss hemkommen efter tre år som OSSE-ambassadör i Uzbekistan, konstaterade att makthavarna i Uzbekistan bara har ett mål: att stanna vid makten. Allt annat är förhandlingsbart, sade han. Det gjorde att det gick bra att driva projekt för miljö eller näringslivsutveckling, men så snart det började handla om politik eller mänskliga rättigheter blev det svårare. Regimens inställning skärptes allt mer efter de ”färgade revolutionerna” i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Efter massakern i Andijan blev det så gott som omöjligt att hålla kontakten med myndigheterna, berättade han.

Svante Cornell var kritisk mot en stor del av det bistånd som västländerna givit till de centralasiatiska länderna.

– Biståndet har inte fokus på att bygga starkare stater. Strukturerna har sett som för korrumperade och auktoritära. I stället har man byggt upp civilsamhällen, men det finns inga verkliga frivilligorganisationer i länderna. Istället har man byggt på organisationer vars existensberättigande är västs bistånd. När anslagen upphör försvinner också organisationerna. Det har blivit en försörjningskälla för en västorienterad medelklass, sade han.

– Jag är tveksam till om sådant bistånd ger något varaktigt resultat. Man lär ut hur man skriver projektansökningar och talar lingo. Jag ser det som en fundamental felprioritering. Vi behöver skapa statliga strukturer och stärka inte minst säkerhetssektorn, sade han.

Per Normark höll med om denna bedömning, men konstaterade att det inte var lätt: i tre år hade han försökt driva projekt i samarbete med uzbekiska myndigheter – utan särskilt mycket resultat, sade han.

Kazakstan kandiderar till ordförandeskap

Kazakstan har anspråk på att bli regional stormakt. Landet kandiderar bland annat till posten som OSSEs ordförandeland 2009, något som EU-länderna tvekar inför eftersom landets demokrati har brister och situationen har gått bakåt det senaste året med inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter.

– Förvånansvärt nog är många aktiva i frivilligorganisationer i Kazakstan positiva till tanken på ett ordförandeskap. De hoppas det ska sätta ljuset på situationen i landet, sade Leila Bokhari, analytiker vid norska Försvarets forskningsinstitut.

Den turkmenske författaren Ak Welsapar, sedan många år bosatt i Enköping, beskrev hur miljön i Centralasien förötts av den sovjetiska jordbrukspolitiken. Under parollerna ”bomullsoberoendet” och ”kornoberoendet” gjordes enorma satsningar på konstbevattnad bomullsodling i Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan medan Kazakstan odlade spannmål.

– Att odla något annat än dessa grödor var förbjudet – det klassades som antisovjetiskt, sade han.

De ständigt ökande planmålen utarmade jorden, krävde enorma mängder konstgödning och, framförallt, massor av vatten. De två floderna Amur-Darja och Sur-Darja avleddes genom enorma kanalbyggen på 1960-talet. Vattnet i floderna försvann i konstbevattningskanalerna och på bara trettio år försvann 75 procent av Aralsjön, världens fjärde största sjö. I dag är det enorma områden av saltöken där det tidigare var en sjö. Länderna är fast i bomullsberoendet fortfarande. Bomullen är den viktigaste exportprodukten och Ak Welsapar konstaterar att regimerna fortfarande höjer planmålen som på den sovjetiska tiden. Det får konsekvenser, inte bara för den närmaste omgivningen.

– En miljon ton saltdamm, bemängt med pesticider, transporteras med vinden från Aralsjöns sjöbotten varje år. Man har hittat dammet på Grönland, i Vitryssland, i Norge. Jag är övertygad om att Sverige drabbas också, sade han.

Gunilla Björklund, som arbetat mycket med frågor kring Aralsjöns förstörelse, frågade Ak Welsapar om Turkmenistans planer på en Gyllene sjö, en enorm konstgjord sjö mitt i öknen som ska lagra vatten för att undvika torkkatastrofer.

– Arbetet med sjön pågår sedan två år. ”Turkmenbasji” (president Niyazov) säger att det bara handlar om lite vatten, men projektet är så stort att jag tvivlar på att man nöjer sig med en så blygsam nivå, sade han.

Text: Lars Truedson

Publiceringsdatum: 2005-09-16

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...