Skriv ut

Ingen kan seriöst tvivla på att Afrikanska Nationalkongressen (ANC) i lokalvalen den 1 mars fick ett fortsatt kraftfullt mandat att utveckla och förvalta landet av ”mjölk och honung”. Trots att frustration och otålighet före valet på sina håll tog sig uttryck i handgripliga protester lyckades ANC vinna 66 procent av rösterna - ett överraskande framgångsrikt resultat.

Bra mycket bättre än väntat alltså, och dessutom en ökning i förhållande till lokalvalen år 2000 då partiet ”endast” vann 60 procent.

Den kritiska siffran blev i stället valdeltagandet men inte heller där slog domedagsprofetiorna in; valdeltagandet stannade på 48,40 procent vilket kan jämföras med 48,02 i lokalvalen år 2000. Den i och för sig inte särskilt höga siffran bör bedömas utifrån vad den jämförs med, och även om valdeltagandet blev extremt lågt i förhållande till exempelvis svenska förhållanden så blev det hyggligt i jämförelse med andra afrikanska länder.

Ändå måste ANC:s seger räknas som en storslam, och tidningen Business Day skrev i en något självkritisk eftervalsanalys att ”Vi ska aldrig underskatta makten av egenskaps- och identitetspolitik i Sydafrika. För många människor förblir ANC ett uttryck för deras sätt att leva, på samma vis som religionen eller för den delen ett fotbollslag kan vara en del av en identitet. För dessa väljare är vrede gentemot regeringspartiet inte nog för att rösta på ett annat parti, hellre stannar de hemma”.

Svag opposition

Tidningen fortsatte sedan lätt yrvaket att konstatera att ”detta också är ett uttryck för oppositionens misslyckande att göra några inbrytningar att tala om.”

Men det största oppositionspartiet Demokratiska Alliansen (DA) lyckades trots allt få knappt 15 procent av rösterna samt efter långdragna förhandlingar – och bräckligt underlag – den åtrådda borgmästarposten i Kapstaden.

Det zulubaserade Inkatha Freedom Party (IFP) tappade stort och är nu nere knappt åtta procent, och det förhållandevis nybildade Independent Democrats (ID) med den färgstarka Patricia de Lille i spetsen fick ihop två procent av rösterna i Kapprovinsen och knep därmed vågmästarrollen i Kapstaden.

– Faktum är att jag är mest besviken på hur oppositionen hanterar sin uppgift och sin roll i det demokratiska Sydafrika, säger författaren och journalisten William Gumede.

– Det finns potentiella väljare där ute att plocka om de spelar sina kort rätt och taktiken från DA och dess ledare Tony Leon att hacka på allt ANC gör är uppenbarligen inte framgångsrikt. Det går att vara politisk ”vakthund” ändå, fortsätter han.

William Gumede – som sedan han i april förra året kom ut med bästsäljaren ”Thabo Mbeki and the battle of the soul för the ANC” räknas som en av landets mer intressanta politiska bedömare – har själv förflutet inom ANC och har bland annat arbetat för fackföreningsrörelsen COSATU, det sydafrikanska LO.

Även ANC:aren Stanley Hote, som är SAP Söderköpings kontaktperson i partistödsprojektet med ANC i Uitenhage invid hamnstaden Port Elizabeth, understryker oppositionens roll även om han, föga oväntat, inte ser något alternativ till ANC i Sydafrika i dag.

– Det är oerhört viktigt med en seriös opposition, men ärligt talat kan jag inte se att de i dag har några genomförbara förslag till att minska arbetslösheten och fattigdomen samt öka utbildningsnivån. I stället letar de bara efter fel i ANC:s förslag, säger han.

Stanley Hote ger ett eftertänksamt intryck och väljer noga sina ord när han kopplar bakåt i Sydafrikas korta demokratiska historia:

-Den gamla apartheidregimen var genomkorrumperad men få visste om det eftersom det inte fanns någon öppenhet. Nuvarande regimen är tvärtom tydlig och öppen med de korruptionsproblem som finns.

När det gäller korruption så är det huvudsakligen på kommun- och provinsnivå som problemen finns. Och de är inte små – ändå är det inom regeringen som den hittills mest omtalade förmodade korruptionsskandalen ägt rum.

Jacob Zuma

När landets vicepresident Jacob Zuma sparkades av president Thabo Mbeki i juni förra året efter att Zumas finansielle rådgivare i domstol fällts för korruption uppfattades det internationellt som en tydlig och rejäl signal att korruption inte tolereras i Sydafrika på några villkor. Däremot väckte handlingen ont blod inom landet. Zuma, som tillhör ANC:s vänsterflygel, lyckades snabbt mobilisera starkt stöd från partiets vänstergrupper som COSATU, kommunistpartiet och ungdomsförbundet. Splittringen var total, och många som i tysthet varit missnöjda med Thabo Mbekis sätt att toppstyra partiet började alltmer öppet kritisera presidenten. Inte ens när Zuma själv åtalades för korruption vek stödet, snarare tvärtom.

Men sedan kom anklagelsen – och åtalet – om våldtäkt.

Enligt åtalet ska Zuma den 2 november förra året ha bjudit den 31-åriga kvinnan till sitt hem i Johannesburg och erbjudit henne att stanna över natten. När kvinnan somnat i gästrummet uppges Zuma ha kommit in och sagt att han ville ge henne massage. När hon nekade våldtog han henne.

Zuma, som var vän till kvinnans nu framlidne far, nekar till anklagelsen. Han tillstår att de hade samlag men säger att båda var med på det. Kvinnan hävdar å sin sida att hon blev rädd och ”paralyserad” av hela situationen.

Enligt kvinnan uppfattade hon den 63-årige Jacob Zuma närmast som en fadersfigur.

För ovanlighetens skull har kvinnan inte namngetts i de sydafrikanska medierna men det är känt att hon är öppet hiv-positiv och anti-aidsaktivist.

I takt med att mer och mer blev känt kring den påstådda våldtäkten har Jacob Zuma tappat stöd. Cosatu och Kommunistpartiet avvaktar under tystnad domen, medan ANC:s ungdomsförbund fortsätter – om än något mindre högljutt – att stödja honom.

Hans numera ivrigaste tillskyndare är en grupp som kallar sig ”Jacob Zumas vänner”. Många av ”vännerna” återfinns i hans hemprovins KwazuluNatal, och de är bergfast övertygade om att hela våldtäkten är en komplott – ytterst iscensatt av Thabo Mbeki själv.

Varje dag rättegången pågått i Johannesburgs tingsrätt har ”vännerna” stått i hundratal utanför domstolsbyggnaden och skrikit ut sitt stöd för Zuma.  Dessutom har de vrålat okvädningsord till den 31-åriga kvinnan när hon anlänt till domstolen och den råa, obehagliga tonen har väckt avsky och vrede inom stora grupper, inte minst kvinnoorganisationer, i Sydafrika. Lägg därtill att kvinnan utsatts för extremt tuff behandling av Jacob Zumas advokat. Våldtäktsrättegångar är per definition obehagliga, men många sydafrikaner frågar sig i dag om det exempelvis är nödvändigt att som 31-åringen för rätten behöva redogöra för hela sin sexuella historia genom livet.

Ytterligare en aspekt i fallet är att båda parter har sagt att ingen kondom användes och många ställer sig tveksamma till att en person, Jacob Zuma,  som under sin vicepresidenttid var ordförande för den nationella aidskommittén kan ge sig till att ha oskyddat sex med en kvinna som är öppet hiv-positiv och anti-aidsaktivist – om båda var med på det.

Om Zuma fälls riskerar han upp till 15 års fängelse. I juli i år börjar korruptionsmålet, och det väntas pågå ända in i november.

Efterträdare till Mbeki

-2005 var ett fruktansvärt år för ANC när Zuma-affärerna briserade. De har avsatt djupa sår i partiet. Mbeki själv har medgett att 2005 var den värsta tid han varit med om under hela sitt politiska liv, säger William Gumede som är övertygad om att Jacob Zumas politiska karriär definitivt är över, hur det än slutligen går i rättegångarna. Visserligen har Zuma formellt fortfarande kvar posten som vicepresident i ANC men så länge rättsprocesserna mot honom pågår arbetar han i princip inte partipolitiskt i ANC:s namn.

Men med detta annus horribillis bakom sig torde väl det värsta vara över för ANC. Ändå väntas 2006 bli nog så påfrestande även i fortsättningen eftersom frågan om vem som ska efterträda Thabo Mbeki rycker allt närmare.

Först efter nästa nationella val 2009 kommer Thabo Mbeki att träda tillbaka från presidentposten. Men två år innan dess håller ANC partikongress och den som då väljs till partiledare kommer av allt att döma också senare bli landets president.

William Gumede spår att ledarstriden kommer att bli ganska smutsig eller ”ugly” för att använda det engelska uttrycket.

Det verkar också Stanley Hotes bedömning vara även om han inte formulerar sig så.

Hote tillhör nämligen den – ganska stora – grupp inom ANC som anser att konstitutionen ska ändras så att presidenten kan sitt en tredje mandatperiod.

-Den tiden behövs för vår organisation, så vi i lugn och ro och i demokratisk anda kan lösa efterträdarfrågan, säger han.

Kanske en kvinna

Aspiranter saknas dock inte. William Gumede har noterat att förre ledaren för den mäktiga Gautengprovinsen, numera näringslivsmagnaten Tokyo Sexvale, så smått börjat göra politiska uttalanden. Mbekis gamle rival Cyril Ramaphosa bör inte heller räknas ut. Trycket på honom är stort även om han också har lämnat politiken till förmån för näringslivet.

Men Gumedes främsta tips är något förvånande nuvarande vicepresidenten Phumizile Mlambo-Ngcuka. Hon har aldrig tillhört ANC:s innersta kärnan och hon var starkt ifrågasatt när hon fick jobbet efter Jacob Zuma.

Dessutom har hon också haft en ”affär” – i julas flög hon tillsammans med sin familj i regeringsplanet, för skattebetalarnas pengar, till Förenade arabemiraten. Ingen riktig klarhet har bringats i vad hon gjorde där, och de sydafrikanska medierna har inte varit nådiga i sin granskning.

– Men Thabo Mbeki har faktiskt överlåtit mer och mer tunga ansvarsområden på henne, påpekar William Gumede.

– Ungefär som Mandela gjorde de sista två åren när han var president gentemot Mbeki själv.

Text: Ingrid Dahlbäck

Publiceringsdatum: 2006-03-29

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...