Skriv ut

- Under hösten 2007 rapporterades om en successiv nedgång i våldet över hela Irak. Många ansåg att det berodde på USAs intensiva militära insatser i början av året. Amerikanarna tog äran av att äntligen ha fått stopp på det sekteristiska våldet i Bagdad. Det skriver Laura Macdissi i sin nyutkomna bok ”700 dagar i Bagdad” (Ordfront 2009, 284 sidor).

Macdissi som är journalist, med bakgrund i Libanon men bosatt i Sverige, arbetade för FN i Bagdad mellan 2005 och 2007 och har nära följt utvecklingen i Irak även därefter. Boken presenterades på ett seminarium nyligen som anordnades av ABF Stockholm, Utbildningsradion och Palmecentret.

Laura Macdissi har en annan bedömning av orsaken.

– Det var en kombination av regeringskoalitionens militära insats, sunniternas nya engagemang mot al-Qaida och al-Sadrs (som är det styrande, Iranstödda SCIPIs, Supreme Council for Islamic Revolution in Iraqs militära gren) självpåtagna eldupphör som ledde till en nedgång av våldet. Alla var medvetna om att det kunde slå om när som helst, och fortsätter.

–  Det relativa lugnet resulterade inte i några framgångar på politikens område. Det blev tydligt under 2008. Konfliktens kärnfrågor som Kirkuks status, revideringen av konstitutionen, försoningen med sunniterna, oljelagen, federalismen, fördelning av resurser och makt kvarstod. Någon genuin vilja att ta itu med dessa frågor fanns inte heller.

Amerikansk närvaro

Laura Macdissi menar för sin del att den amerikanska närvaron i USA ännu skulle behövas under tre år.

–  Debatten i USA och Irak har nära sex år efter USA:s invasion handlat om hur den amerikanska militära operationen ska avvecklas. Regeringen och nationalförsamlingen i Bagdad har under hösten 2008 godkänt det militäravtal som stadgar att de amerikanska militärstyrkornas närvaro avslutas 2011 (medan Bush var kvar som president, artikelförfattarens anm.). Nuri al-Malikis regering ville att amerikanarna skulle ge sig av mycket snabbare. Barack Obama har lovat dra bort USA-trupperna från Irak 16 månader efter sitt tillträde.

–  Allt vad vi har att utgå från är att Saddamregimen är borta, och att det efter fem kaotiska år nu råder ett bräckligt uppehåll i gatuvåldet…Ett amerikanskt tillbakadragande ska inte ske utan att USA har lyckats växla in de kostsamma säkerhetsvinsterna i politiska uppgörelser och nationell försoning…Ett förhastat tillbakadragande som misslyckas skulle inte bara leda till kollaps i en redan fragmenterad stat, utan riskera att hela Mellanöstern sjunker ner i våld och instabilitet. Ett sådant fiasko skulle bara ytterligare belasta USA:s brottsregister i regionen, enligt Macdissi.

Man kan ha olika uppfattningar om greppet i boken att varva analyser och bedömningar av situationen i Irak med en ingående redovisning av författarens privatliv under tiden i Bagdad.  Den mycket läsvärda boken innehåller många fakta och klarlägganden om varför det gått snett i Irak sedan krigsutbrottet i mars 2003.

FNs olja-mot-mat-program under sanktionerna efter Kuwaitkriget 1991 utvecklade enligt författarinnan ett helt nytt korrupt system av pengar under bordet. De redovisade intäkterna räckte inte till vare sig mat eller medicin.

Kvinnoförtryck

Kvinnoförtrycket ökar. I Irak är 65 procent av befolkningen kvinnor genom den snedvridna könsfördelning som krigen lämnat efter sig. Med den amerikanska ockupationen följde ett genusbaserat våld som yttrade sig i dödshot, kidnappningar, våldtäkter, hedersmord, tortyr och halshuggningar.

Mer än 100 000 irakiska kvinnor och män och närmare 4 000 amerikaner har fått sätta livet till från krigsutbrottet. Under Saddam var Irak en diktatur, men den lilla säkerhet som fanns försvann under ockupationen, och banditernas lagar styrde. Irak sjönk allt längre ned i sekteristiskt, religiöst motiverat våld. När Baathpartiet kom till makten efter statskuppen 1968 var däremot sekularismen den styrande doktrinen.

Den shiitiska befolkningsmajoriteten vann en jordskredsseger i det första parlamentsvalet i januari 2005.

Ockupationsmakten

Paul Bremer, den amerikanska ockupationens första högste ansvarige, proklamerade ett hundratal order som hade status av dekret och trädde i kraft omedelbart. De avslöjade, enligt Macdissi, att ockupationsmaktens avsikt var att kolonisera Irak ekonomiskt och institutionellt.

En order förbjöd att irakiska företag gynnades framför utländska när det gällde rekonstruktionsbyggen i landet. Amerikanska företag som Halliburton och Bechel hade rätt att köpa vilket företag som helst och sedan skicka hem hela vinsten. Företagen hade ingen skyldighet att anställa irakier eller att återinvestera i irakisk ekonomi. Vidare beslutade Bremer att bannlysa Baathpartiet och upphäva landets säkerhetsinstitutioner.

– Åtgärderna sårade sunniterna mest. De förespråkade Iraks enighet och för dem symboliserade militären det.

Sunniterna manade till valbojkott i parlamentsvalet i januari 2005.

– Ett beslut som kom dem att stå dyrt och som de senare ångrade. Shiiter och kurder vann stort och styrde processen. Med januarivalet blev sekterismen laglig. Paul Bremer saboterade våra möjligheter att bygga upp ett demokratiskt Irak, hävdar en bedömare.

Den nya konstitution som antogs efter en tvivelaktig folkomröstning styrdes i hög grad av amerikanarna och deras irakiska medlöpare. Konstitutionen cementerade ett sekteristiskt Irak, där särskilt sunniterna ansåg sig missgynnade. I den södra Basraregionen styrde shiiterna och i norr kurderna, till vilka områden oljetillgångarna är koncentrerade. Sunniterna tillsammans med andra folkgrupper befolkar främst centrala Irak och Bagdadområdet.

Ett kapitel i boken handlar om att ”minoriteter är våldets första offer”.

I diskussionen under seminariet ansåg Laura Macdissi att det farligaste scenariot vore om kurderna skaffade sig fullständig kontroll över Kirkuk i norr med enorma oljerikedomar och senare bryter sig ur Irak och bildar ett nytt Kurdistan eller något liknande.

En irakisk enhetsstat är det enda som kan säkra stabilitet, säkerhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i längden, enligt författarinnan. Och dit är vägen ännu mycket lång.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2009-03-18

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...