Skriv ut

I två decennier har ett av världens mest brutala krig pågått i norra Uganda, i princip utan ansträngningar från omvärlden att ingripa. 10,000-tals civila har dött, runt 30,000 - till stor del barn - har rövats bort av gerillan Herrens motståndsarmé (LRA) för att sedan användas som barnsoldater i kriget mot den ugandiska regeringen. Från en period av lugn med lovande förhandlingar har situationen nu på kort tid utvecklats till värre än på flera år.

Efter att LRA:s ledare Joseph Kony ännu en gång vägrat underteckna ett fredsavtal har Ugandas regering inlett en stor militär operation mot rebellerna. Uppbackade av USA, och i militärt samarbete med DR Kongo, Rwanda och Södra Sudan påbörjades i december en gränsöverskridande militär offensiv för att ”bomba Kony till förhandlingsbordet”.

Oroande regionalisering av konflikten

Som så många gånger tidigare svarade rebellerna på militärattackerna i form av vedergällningar på civila. Den ugandiske gerillan LRA, som har spridit sig till södra Sudan, Centralafrikanska republiken (CAR) och DR Kongo, uppskattas på mindre än en månad nu ha dödat över 1000 civila, kidnappat runt 500 människor och försatt cirka 100,000 personer på flykt. FN-organet UNHCR vittnar i Kongo om hela byar som plundrats och bränts ner och hundratals människor som blivit våldtagna och ihjälhuggna med machetes.

De senaste årens regionalisering av konflikten har inte bara inneburit större lidande för människor i omkringliggande länder. Själva strukturen i LRA-gerillan antas även ha förändrats som en följd. Vad som tidigare var en extremt hierarkisk gerilla styrd av Joseph Kony och bestående av i huvudsak bortrövade människor från norra Uganda, sägs idag bestå av ett flertal miliser med såväl bortrövade barn från flera länder, som utbrytarfraktioner från andra gerillor i regionen. Något som naturligtvis försvårar en militär såväl som förhandlingslösning på konflikten.

Militära lösningar och omvärldens svek

President Museveni har de senaste 15 åren i princip åtnjutit omvärldens oreserverade stöd. IMF och Världsbanksinvesteringar, samarbete med USA i kriget mot terrorismen och stora biståndsprogram har lett till en allmänt minskad fattigdom i landet – och belåtenhet bland givare.

Hur Museveni samtidigt har lyckats sälja på världssamfundet en bild av att ha skapat ”stabilitet” i landet parallellt med att han undanlåtit att finna en lösning på kriget mot LRA, är dock svårt att förstå. Liken från tusentals människor, otaliga tortyr- och övergreppshistorier från bortrövade barn och massiva tvångsförflyttningar av den egna armén borde ha lett till starka reaktioner från omvärlden; om inte annat i form av engagemang i konflikten.

Den ugandiska regeringen själv har länge betraktat konflikten med LRA som ett avlägset problem. Halvhjärtade militära offensiver, passivitet och stundtals rent sabotage av fredsinitiativ har hela tiden präglat regeringens hållning mot kriget i norr.

Samtidigt har kriget under åren fört med sig stora flyktingströmmar då folk tvingats fly i rädsla för LRAs räder. Som ett svar på detta har den ugandiska regeringen upprättat så kallade ”skyddade läger” i norr, dit människor kunnat ta till flykt. Lägren har sagts utgöra ett försvar mot LRA, och stundtals har tiotusentals människor även tvångsförflyttats dit av regeringen själv, med motiveringen att man lättare kunnat skydda mot gerillans attacker. I realiteten har lägren dock förvandlat en redan fattig befolkning till fångar i gigantiska inhägnader, som ofta lidit brist på humanitära förnödenheter såväl som militärt skydd. Under vissa perioder i mitten av 2000-talet uppgav biståndsorganisationer att runt 1000 personer i veckan dog av undernäring och sjukdomar i lägren.

Regeringens dolda dagordning

Att en gerillagrupp tillåts terrorisera och röva bort människor i två decennier, att civila tvångsförflyttas för att sen inte ges skydd, och att en hel folkgrupp – Acholis – kultur i princip kan tillåtas utrotas, är svårt att förklara om man inte ser till konfliktens politiska dimensioner.

Samtidigt har omvärlden alltför länge just accepterat president Musevenis förklaring att kriget endast handlar om en galen rebelledare som plundrar och dödar utan bakomliggande motiv. Krigets fortlevnad förklaras ständigt med LRA:s ovilja till förhandlingar samt svårigheterna i att militärt besegra en gerilla som till stora delar består av barn, och som rör sig obehindrat i bushen mellan flera länder.

Onekligen försvårar dessa fakta en lösning, men vad som förbises är en av de mest centrala faktorerna i konflikten – nämligen regeringens koppling till den civila Acholibefolkningen. Ända sedan Museveni kom till makten har regeringen haft en rädsla för politisk organisering bland Acholis, som skulle kunna utgöra ett hot mot regeringen med sin maktbas i södra delen av landet. LRA:s förvridna bestraffningskrig av det egna acholifolket, tillsammans med regeringens egen instängning och kontroll av människor i flyktingläger, har alltså fungerat som en extremt cynisk men mycket effektiv metod för att kuva all form av organisering bland den marginaliserade jordbruksbefolkningen i norr.

Försiktig optimism byts mot ännu ett misslyckande

Under slutet av 2005 inleddes en fredsprocess som kom att leda fram till de första direkta förhandlingarna mellan regeringen och LRA på många år. Initiativet togs av den nytillträdda regeringen i autonoma södra Sudan, en region där LRA länge haft sina baser och utgått ifrån. Under en period av två år undertecknades totalt sett fem förberedande protokoll som tillsammans med ett slutligt fredsavtal var tänkt att sätta punkt för en av de längsta konflikterna i modern tid. Många menar att förhandlingarna i Juba var det bästa hoppet på fred sedan kriget inleddes, vilket inte minst visade sig i färre attacker från LRA, och ett långsamt återvändande från flyktinglägren.

I efterhand kan samtidigt tydliga tecken på fredsprocessens brister urskiljas. Konfliktens kärna, det vill säga den politiska marginaliseringen av Acholifolket lämnades till stora delar därhän, och den ugandiska arméns egna övergrepp på civilbefolkningen i norr bortsågs ifrån. Inte heller lyckades man lösa den problematiska häktningsordern som Internationella brottmålsdomstolen utfärdat på flera av LRAs: ledare, som i praktiken kräver att dessa arresteras och skickas till Haag så fort de väljer att lägga ner sina vapen. Följaktligen dök inte den nyckfulle rebelledaren upp den 29e november för det slutgiltiga undertecknandet av ett fredsavtal.

Vägen framåt

Under åren har ett antal fredsinitiativ tagits, men de har alla havererat av olika anledningar. Vad som i dagsläget borde vara uppenbart är dock att regeringen i Uganda sedan länge har förbrukat sitt förtroende vad gäller att själv kunna lösa situationen. Om den alltmer regionaliserade konflikten ska få ett slut måste istället frågan behandlas på ett seriöst sätt av FN:s säkerhetsråd, som i dagsläget enbart valt att helt ställa sig bakom Ugandas nya militäroffensiv.

Kriget i Uganda löses inte genom att vi ger stöd till dödandet av ofrivilligt bortrövade barn som tvingats till strid. Istället bör säkerhetsrådet i samarbete med Afrikanska Unionen (AU) dra upp planerna för en omfattande fredsprocess. Omgående utplacering av FN/AU-trupper i regionen, humanitära och psykosociala program för den krigsdrabbade civilbefolkningen och framförallt en politisk lösning på marginaliseringen av Acholifolket i Uganda; för att en gång för alla lösa det förödande kriget.

Självklart måste Joseph Kony så småningom ställas till svars för sina otaliga brott mot civila. Detsamma borde också gälla regeringen. Men i dagsläget kan varken president Museveni, Kony eller brottmålsdomstolen i Haag tillåtas stå i vägen för en fredlig lösning på kriget.

Ett gammalt ugandiskt ordspråk säger att när två elefanter strider så är det gräset som lider. Om gräset i norra Uganda ska kunna växa igen så måste omvärlden omgående få upp ögonen och inse att inte bara Gaza skriker efter att det internationella samfundet tar ansvar för de folkrättsliga principer och mänskliga rättigheter man faktiskt kommit överens om.

Text: Victor Åström

———————————————————————————————

Faktaruta: Konfliktens bakgrund

Det 22 år långa kriget mellan LRA och den ugandiska regeringen är i dagsläget Afrikas längsta pågående konflikt. Kriget kan ytterst sägas härstamma från den etniska maktdelningen som länge rått i landet. LRA, lett av den notoriske Joseph Kony, uppstod som en av flera gerillagrupper i Acholiland i norr när den nuvarande regeringen genom en statskupp tog makten 1986.

Kony förlorade dock snabbt sympatier från den egna folkgruppen. En allmän krigströtthet i kombination med gerillans hänsynslösa krigsföring ledde till ett avståndstagande från LRA:s alltmer svårförståeliga kamp. Detta ledde i sin tur till att gerillan vände vapnen mot den egna befolkningen som ansågs behövas straffas och skrämmas till lydnad. Plundringar av byar, avrättningar och våldtäkter av misstänkta ”förrädare” och bortrövanden av 10,000-tals framförallt unga pojkar och flickor har mer och mer präglat kriget.

Publiceringsdatum: 2009-01-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...