Skriv ut

- Pakistan är och har varit en instabil stat och nation ända från tiden för sin tillblivelse för 60 år sedan den 14 augusti 1947. Det sade professor Isthiaqh Ahmed vid en föreläsning om landet som ordnades av Center for Asian and Pacific Studies, CAPS, vid Stockholms universitet.

CAPS som i stort sett varje onsdag eftermiddag arrangerar en intressant öppen föreläsning om någon del av Asien eller Stilla havsområdet, hade valt att sätta Pakistan under luppen. Pakistan som idag har 158 miljoner invånare blev självständigt efter avkolonialiseringen från Storbritannien dagen före Indien, men fortsatt som en del av det brittiska samväldet. Pakistan har haft en stor produktion av bomull och jute, men tidigare låg det mesta av beredningsindustrin i Indien.

En övervägande majoritet av befolkningen är muslimer. Landet har under sin självständighet genomgått en islamisering och varvat perioder av militärstyre med bristfälliga demokratier. Östra Pakistan – friliggande bakom Indien – kom under namnet Bangladesh att brytas ur och utropades som en egen stat från 23 mars 1971.

Pakistan som ligger i skärningslinjerna mellan Syd- och Centralasien har starkt påverkats av relationerna till och förhållandena i grannstaterna Iran i väster, Afghanistan i norr, Kina i nordost och Indien i öster. Mellan Indien och Pakistan ligger Kashmir och båda länderna har gjort anspråk på området under hela självständighetstiden. Redan 1948 hamnade länderna i krig med varandra rörande Kashmir. Efter kriget tog Indien kontrollen över två tredjedelar av regionen, och Pakistan en tredjedel och fick därtill ta emot åtta miljoner flyktingar. Våld, terrorism, religiös fundamentalism, inbördeskrig och ett permanent kristillstånd har sedan dess präglat regionen.

I mitten av maj i år drabbades Pakistans största stad Karachi av våldsamma upplopp och blodsutgjutelser som krävde mer än 40 dödsoffer. Den utlösande orsaken var att president Pervez Musfarrah i mitten av mars avskedat domaren Iftikar Muhammad Chaudry som pekat på maktmissbruk och brister i landets rättssäkerhet. Därefter har en regimkritisk rörelse samlats kring Chaudry.

Upproret i Karachi kan också ses som en direkt avspegling av den svåra situationen i landet med brister i demokratin, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, stor fattigdom och minst tre miljoner flyktingar från Afghanistan, något som i sin tur verkat som en grogrund för religiös fundamentalism och extremism.

– Pakistan måste komma bort från en överbetoning av ideologi och religiös fundamentalism för att kunna börja ta itu med sina stora problem. Ekonomisk utveckling är en nödvändig förutsättning för att det ska kunna ske, sammanfattade Isthiaqh Ahmed.

Pakistan är präglat av sitt koloniala arv, inte minst genom de något godtyckliga gränsdragningarna.

– Det muslimska nationalstatsprojektet led redan från början av otydligheter, sa Isthiaqh Ahmed.

Pakistan har aldrig fått chansen

Landet har egentligen aldrig fått någon chans att stabilisera sig. Från början påverkades förhållandena av konflikten med Indien om Kashmirprovinsens status vilket lett till krig mellan länderna 1948, 1965 och 1971.

Senare har situationen i Afghanistan satt mycket djupa spår i det södra grannlandet som tvingats ta emot stora flyktingskaror, något som bidragit till att befästa fattigdomen och instabiliteten samt spridningen av islamsk fundamentalism i området.

Avgörande händelser var dels Sovjetunionens ockupation och krig mot Afghanistan 1979 – 1988 och dels USAs krig mot terrorismen efter 11 september 2001. I enlighet med den amerikanska uttolkningen av FN-stadgans paragraf 51 inleddes militära attacker i Afghanistan i oktober 2001 i ”självförsvar” och syftet var att få bort talibanerna från makten vilka skyddat Al-Qaida samt erbjudit dem en fristat.

Pakistan har ställt upp som allierad till USA i kriget mot terrorismen och som tack för detta fått stora ekonomiska bidrag. Därefter har landet försökt gå en skör balansgång mellan världens numera enda supermakt och talibanerna på andra sidan gränsen.

Fortfarande pågår de allierades krig mot talibanerna i södra Afghanistan. Dessutom har en ISAF-styrka på FN-mandat med 37 000 soldater, däribland svenska, satts in i norra Afghanistan för att upprätthålla fred och säkerhet enligt FN-stadgan.

I sin föreläsning beskrev Isthiaqh Ahmed det självständiga Pakistans historia i olika perioder:

1947 – 1958 ”Vicekonungadöme”, ineffektiv parlamentarism, det första kriget med Indien och början till att bygga upp en egen försvarskapacitet som västallierad.

1958 – 1969 Auktoritär ”utvecklingsism”, ökad centralisering av makten och det andra kriget med Indien. Pakistanska folkpartiet, PPP med Zultihar Ali Bhutto som partiledare bildades 1967.

1969 – 1971 Inbördeskrig, nytt krig med Indien och upplösning av Pakistan. Bangladesh blev en egen nation. Utlösande faktorn var oviljan att släppa fram Mujibar Rahman som premiärminister. Rahman var ledare för Awamiförbundet som förespråkade självständighet för Östpakistan. Östra delen av landet drog in betydande exportinkomster som till största delen förbrukades i Västpakistan.

1971 – 1977 Radikal förändring med president Bhuttos islamska socialism.

1977 – 1988 Fundamentalism som en reaktion och religiöst nationsbyggande. Jihadism efter april 1978 och det kommunistiska maktövertagandet i Afghanistan.

1988 – 1999 Återkomst av ”vicekonungadömet”. I november 1988 vann Bhuttos dotter Benazir Bhutto som övertagit ledningen av PPP det allmänna valet och kom till makten. I augusti 1990 tvingades hon avgå efter anklagelser om korruption och maktmissbruk, och misslyckande med att upprätthålla lag och ordning. Från oktober 1993 till november

1996 blev Benazir Bhutto åter premiärminister efter en valseger, men tvingades på nytt avgå på grund av landets ekonomiska problem.

1999 – I oktober 1999 genomfördes en militärkupp som förde Pervez Musharraf till makten. Pakistan isolerades politiskt och fördes till randen av ekonomiskt sammanbrott. Landets högsta domstol krävde ett återinförande av civilt styre inom tre år. ”11 september” kom emellan, och ökade USAs stöd till Musharraf. Han föregrep utvecklingen och segrade som president i en tvivelaktig folkomröstning. Det presidenttrogna partiet PML-Q vann sedan parlamentsvalet i oktober 2002. Det militära inflytandet garanteras genom ett nyinrättat nationellt säkerhetsråd.

Relationerna till Kina beskrev Ahmed som ”stabila och goda”.

Kan Pakistan bli en normal demokrati?

En begränsad frihet tillåts för pressen och vissa ekonomiska reformer har satts igång. Den politiska friheten är samtidigt starkt beskuren och fackliga rättigheter har satts på undantag. Den islamska politiska oppositionen anser att den nuvarande regimen saknar mod att sätta sig emot utländska påtryckningar.

I maj 1998 genomförde Indien fyra kärnvapenprov, följt av fem pakistanska prov. Det bevisade att ickespridningsregimen, NPT, inte längre höll, med en begränsning av kärnvapen till de fem ursprungliga innehavarländerna enligt NPT-fördraget, som Indien och Pakistan inte undertecknat.

Vetenskapsmannen Abdul Qadeer Khan som lärt sig kärnvapenteknologin i Nederländerna är ”de pakistanska kärnvapnens fader” och var ännu till år 2001 presidentens specielle rådgivare rörande strategiska program. Khan anses också vara den person som i profitsyfte sålt kärnvapenteknologi till Libyen och Nordkorea, och som möjligen även haft iranska kontakter.

På en fråga om Pakistan kan vara berett att ge upp sina egna kärnvapen och ansluta sig till NPT-fördraget som icke-kärnvapenstat svarade Isthiaqh Ahmed.

– Jag ser ingen chans till att Pakistan och Indien skulle komma att ge upp sina kärnvapen.

Han avslutade med att säga att Pakistan borde bli en mera civil stat med en normal demokrati och ett fungerande civilsamhälle.

– Och för att kunna bli det krävs ekonomisk utveckling och en resning från fattigdomen, upprepade Isthiaqh Ahmed.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2007-05-24

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...