Skriv ut

Sverige har all anledning att dra ut på det formella erkännandet av Palestina. Det för att hålla diskussionen vid liv och få fler länder att ta steget till ett erkännande, skriver Palmecentrets Isabel Lundin i Dagens Arena.

Som första EU-land kommer Sverige att erkänna Palestina. Precis som regeringen hoppas jag att fler länder ska följa efter. Och det börjar redan få avsedd effekt.

I måndags röstade det brittiska parlamentet för ett erkännande. Under debatten hänvisades flera gånger till det svenska beslutet. Nu finns det en poäng för den svenska regeringen att dra ut på det formella erkännandet, just för att hålla diskussionen vid liv.

För beslutet har utan tvekan väckt en diskussion. Regeringen har kritiserats både från internationellt håll och här i Sverige.

Kritiken grundar sig främst i den hållning som USA framfört, nämligen att erkännanden bör komma som ett resultat av förhandlingar mellan Israel och Palestina. Med det resonemanget ges ockupationsmakten Israel i praktiken rätten att avgöra om Sverige och andra länder ska kunna erkänna det ockuperade Palestina. Och därmed avgöra palestiniernas öde och framtid. En magstark logik.

I Sverige har kritiken handlat en del om vilken praxis som erkännandet sätter. Det har framhållits att Sverige inte heller har erkänt Taiwan, Västsahara eller Kurdistan. Men om erkännandet av Palestina faktiskt kan vara ett steg mot en hållbar fred, är det i mina ögon orimligt att fastna i en sådan diskussion. Om vi kan bidra till fred är det vår skyldighet att göra det.

Att Palestina inte har kontroll över sitt eget territorium är en effekt av ockupationen. De ges inte kontroll. IMF och Världsbanken har förklarat Palestina som redo att axla ansvaret som en självständig stat innebär.

Fredssamtalen har strandat och ockupationen fortsätter. Under tiden har Israel godkänt nya bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. När EU första gången 1980 fördömde bosättningarna fanns 20 000 bosättare. I dag är de över 600 000 och utgör en provokation mot folkrätten och ett hot mot Israels långsiktiga säkerhet.

Nya strategier måste prövas och det kräver politiskt mod. Omvärldens vägledande frågeställning måste vara: Hur kan vi i största möjliga mån bidra till fred?

Sverige sticker ut hakan och skapar irritation inom EU-kollektivet. Men den obekvämhet som uppstår i mötesrum måste vägas mot ockupationens våld och konfliktens konsekvenser. Förtrycket pågår varje dag.

Förutom omröstningen i Storbritannien har det även förekommit tecken på att Frankrike och Italien rör sig mot ett erkännande. Och diskussionen förs med all säkerhet i fler länder.

Sveriges erkännande kan nu komma att ske snabbt. Risken är att frågan därefter halkar ned på dagordningen.

Ett möjligheternas fönster har öppnats. Stefan Löfven gör klokt i att utnyttja tiden fram till erkännandet. Här finns en chans att föra en tvåstatslösning närmare. Det förtjänar både israeler som palestinier.

Text: Isabel Lundin, handläggare för Palestina på Olof Palmes Internationella Center

Artikeln är även publicerad i Dagens Arena.

Läs även utrikesminister Margot Wallströms tal om Sveriges erkännande vid The Cairo Conference on Palestine – Reconstructing Gaza.

Publiceringsdatum: 2014-10-20

Till toppen av sidan
Omvärldens vägledande frågeställning måste vara: Hur kan vi i största möjliga mån bidra till fred?

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...