Skriv ut

– Kritiken mot Sydafrikas sätt att hantera hiv/aids-epidemin har varit stark från länder i hela världen och besvikelsen över att fattigdomen och våldet mot kvinnor fortsätter är stor. Men när man vågar tala om saker finns en möjlighet att ändra på dem – jag tror att situationen i till exempel norra och västra Afrika, där man fortfarande förnekar spridningen av hiv-viruset är ännu värre. När kunskaperna om hur man ska skydda sig inte finns sprids viruset ohämmat.

Det säger Thoko Matshe som är Palmecentrets ansvariga i Afrika. Sen hösten 2005 samordnar hon 25 program i nio olika länder på den Afrikanska kontinenten och hon är därför nästan alltid på resande fot. Hon är stationerad i Johannesburg i Sydafrika, kommer från Zimbabwe och har arbetat för jämställdhet och kvinnors rättigheter i många år.

– Palmecentrets arbete i Afrika har sen apartheid avskaffades framför allt handlat om att bygga demokratiska strukturer och att stödja fackligt arbete. Men alla program har mer och mer kommit att handla om hiv/aids och om hur smittspridningen kan begränsas.

Sydafrikas president Tabo Mbeki har kritiserats hårt för att han var långsam att erkänna sambandet mellan hiv-viruset och aids, vilket försenade arbetet att stoppa smittan. Idag är över 26% av landets sexuellt aktiva befolkning smittad. På den internationella aidskonferensen i Toronto i augusti 2006 chockade Sydafrikas hälsominister världen genom att i landets monter rekommendera hiv-positiva personer att äta potatis och citroner för att hålla sig friska.

– Bromsmediciner är inte gratis, bara subventionerade, och majoriteten av de smittade är mycket fattiga. De föredrar naturligtvis att odla potatis om de tror att det håller dem friska – det är mycket billigare, berättar Thoko Matshe.

Men arbetet mot hiv/aids är mer utvecklat än så i Sydafrika, understryker Thoko. Organisationen ”Treatment Action Campaign” drog regeringen inför rätta för att smittade skulle få tillgång till bromsmediciner, och TAC vann målet.

– Staten har accepterat domen och förbundit sig att arbeta förebyggande och att göra bromsmediciner tillgängliga. Men regeringen gör långt ifrån så mycket som den borde.

Zumas svek

Att många förnekar faran blev alltför tydligt när förutvarande vicepresidenten Jacob Zuma stod åtalad för att ha våldtagit en hiv-positiv ung kvinna. Bland annat hävdade han att han skyddat sig mot hiv-viruset genom att duscha efter samlaget.

Thoko Matshe säger med förtvivlan i rösten att när en känd aidsaktivist säger något sådant blir det oerhört svårt att övertyga männen om nödvändigheten av att använda kondom.

– Glädjen hos Zumas supporters när han friades var obegriplig. Om anhängarna verkligen förstod att det är ett dödligt virus skulle de naturligtvis ha reagerat annorlunda. Nu var det bara ett fåtal aktivister som protesterade – de flesta ryckte på axlarna. Det är avskyvärt att en person som varit en förebild kan ha makt att knuffa tillbaka informationsarbetet med minst fyra år. Men jag är inte uppgiven – jag är bara arg.

Thoko Matshe har arbetat för kvinnors rättigheter i många år och hon tycker att arbetet kring hiv/aids visar att de politiska ledarna i Sydafrika inte förstått på djupet vad jämställdhet är. Att ändra attityder är nog bland det svåraste som finns, säger hon.

– Vi försöker fortfarande förverkliga en ökad representation av kvinnor i lokala och nationella politiska församlingar. Vi måste fortfarande slåss för vår rätt trots att orättvisorna är helt uppenbara.

Men Thoko menar ändå att Sydafrika har kommit mycket längre än många andra länder och att landet ses som en förebild av många.

– Trots allt har regeringen och medborgarna haft modet att ändra vissa saker och diskutera svåra frågor.

I Sydafrika samarbetar Palmecentret bland annat med organisationen ETU, Education and Training Unit, sedan 1992. I början handlade arbetet om demokrati- och valutbildningar, men arbetet med hiv/aids har tagit allt större plats. Regeringen har fördelat medel så att kommuner över hela landet ska kunna öppna mottagningar, ”Aids Councils”, för smittade. ETU verkar i nästan alla Sydafrikas provinser och hjälper till att bygga upp mottagningarna och utbildar personalen både i frågor om vård och i hur man når ut med förebyggande information. ETU har hittills hjälpt uppemot 200 mottagningar att utveckla lokala strategier och att utveckla vård i hemmen.

– Det är ju inte bara de sjuka som påverkas, de flesta vårdas i hemmet och det berör hela familjen. De flesta sjuka är i medelåldern – det innebär att gamla måste ta hand om barnen och att den arbetande och samhällsbärande generationen försvinner. Med dem försvinner yrkeskunskap och demokratiska strukturer, kommenterar Thoko.

Ännu värre i Västafrika

Det är få andra afrikanska länder som tagit itu med hiv/aids-frågan och som öppet diskuterar prevention, behandling och medicinering.

– I norra och västra Afrika är regeringar och organisationer fortfarande i ett förnekelsestadium – ofta friseras statistiken. I Västafrika menar man att smittan är försumbar – men realiteten är säker en helt annan, säger Thoko.

– Det är vanligt med månggifte i Västafrika, muslimska män kan ha fyra fruar. Det räcker att en man är hiv-positiv för att fyra kvinnor och tolv eller fler barn ska riskera att smittas. Smittan kan spridas oerhört snabbt – det är en potentiellt explosiv situation.

Många organisationer har arbetat med ABC-konceptet för att stoppa smittspridningen. A står för ”Abstain” (avstå), B betyder ”Be Faithful” (var trogen) och C ”Condom”. Idén är att man ska skydda sig genom att vara avhållsam eller trogen – annars ska man använda kondom.

– Men detta koncept skyddar inte kvinnor. Dels är det mycket vanligt att kvinnor utsätts för sexuellt våld, dels kan inte en trogen kvinna skydda sig mot att maken är otrogen. Faktum är att många kvinnor misshandlats av sina män när de bett dem använda kondom.

Mikrobicider ger hopp

– Mitt hopp står nu till mikrobicider, det är en salva som kvinnor kan föra in i vaginan och som skyddar mot smittan, utan att mannen märker det. Forskningen har kommit så långt att det snart kommer att finnas att köpa. Jag är också glad att allt mer kraft läggs på förebyggande verksamhet – det var ett stort ämne på konferensen i Toronto. Naturligtvis måste arbetet med bromsmediciner och vård fortsätta, men smittspridningen måste stoppas.

Det civila samhället har en mycket viktig roll att spela i Afrika, både för att arbeta mot hiv och för att stärka demokratin, menar Thoko Matshe.

– De är i hög utsträckning regeringarnas och medborgarnas samvete. Även regeringar som vill folkets bästa inspireras om det civila samhället finns där och driver på. Den främsta rollen är förstås att vara ”vakthundar”, att påpeka brister och protestera mot övergrepp.

– En del regeringar ser det civila samhället som sin fiende, andra är ambivalenta och tolererar aktivister så länge de inte utmanar dem. I länder som Sydafrika, Moçambique, Tanzania och Kenya är det civila samhället accepterat och kan bidra till samhällsutvecklingen.

Hon menar att Sydafrika och Namibia har sin styrka i en väl genomarbetad, modern och radikal konstitution. Det gemensamma arbetet med konstitutionen som gjordes efter frigörelsen skapar en politisk vilja, ett mål, och är något att hålla sig till när man försöker bygga upp ett demokratiskt samhälle.

– I diktaturer tappar ledarna snabbt bort sina ideal och de blir mer intresserade av att skapa egna fördelar. I mitt hemland Zimbabwe lades inte mycket energi ner på konstitutionen och demokratin förblev skakig – det gick lätt att lägga in ändringar och vattna ur den och idag ser vi hur förödande det varit.

– I Sydafrika utvecklas människor och kulturen – allt går framåt! Jag blir mycket sorgsen när jag jämför med Zimbabwe. Det blir allt tydligare att för mig att hela landet utvecklas om kulturen får frodas. Omvärlden fokuserar ofta på dem som är fängslade av diktatorer. Jag har blivit medveten om att det är inte bara dessa människors röster som tystnar – alla människors kreativitet kvävs och hela samhället stagnerar.

Förenklad Afrikabild

När Thoko Matshe reser i Europa och andra världsdelar får hon en tydlig uppfattning om synen på Afrika:

– Afrika ses om ett enda land och inte som en kontinent. Man ser inte vidden och variationen hos människor, åsikter och attityder. Oftast är det negativa bilder som lyfts fram. Men det är förstås de negativa sakerna som gör att det går att samla in pengar, lägger hon till.

Thoko Matshe konstaterar också att en stor del av biståndspengarna aldrig når Afrika:

– Alltför många talar med kluven tunga. Stora summor sägs vikas för bistånd till Afrika, men mycket av pengarna stannar kvar i givarländerna. De betalas inte ut, eller så går de till exempel till inhemska konsulter. Och alltför mycket av pengarna försvinner i korruption.

Text: Anki Wood

Publiceringsdatum: 2006-09-07

Till toppen av sidan
Det är ju inte bara de sjuka som påverkas, de flesta vårdas i hemmet och det berör hela familjen. - Thoko Matshe

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...