Skriv ut



– Malmö kan beskrivas som en stor multikulturell utmaning. Ett gammal talesätt här säger att ”Malmö är en stad där man inte behöver en taxeringskalender. Gatuadressen räcker.” Idag avslöjar inte adressen bara vilken inkomst man har utan även ens etnicitet.

Det sade riksdagsledamoten Leif Jakobsson när han inledde diskussionen om bostadssegregation. Med honom på podiet fanns Roger Andersson från Uppsala universitet och Margareta Popoola från Malmö högskola.

Roger Andersson börjar med att visa en tidsaxel, från 1950 till 1994 som visar förvärvsfrekvensen hos utlandsfödda i Sverige. 1950 var 20 % fler invandrare förvärvsarbetande än svenskar. På 70-talet hade invandrarna fortfarande större förvärvsfrekvens än svenskarna, men på 90-talet har förhållandena blivit de omvända.

Andersson lägger fram två hypoteser till varför utvecklingen sett ut som den gör:

– Den första av dem oftare hörd: 1950 fanns det 200 000 invandrare i Sverige. Idag finns det en miljon. På 50-talet var de flesta invandrade nordbor och européer, medan 40% av de invandrande kom från länder utanför Europa. Förr var en stor del av invandringen arbetskraftsinvandring, medan den nu har många andra orsaker. Eftersom många invandrare idag kommer långt bortifrån kan det vara så att de har egenskaper och kunskaper som inte eftertraktas i Sverige. Den stora kulturella distansen kan skapa problem.

– Enligt den andra hypotesen står förklaringen att finna inom Sverige. Något har hänt här som gör det svårare för invandrare att få jobb. Idag är det svårare att hitta ett jobb där man kan börja direkt och där inte specialistkompetens krävs. Detta är något som inte bara drabbar invandrare utan även svenska ungdomar.

Olika boendeformer
Andersson fortsätter med att tala om begreppet segregation. Ordet har kärnbetydelsen geografisk åtskillnad. Andersson ger tre aspekter på fenomenet:

– Demografisk segregation. Segregation efter hushållstyp, exempelvis barnfamiljer och ensamstående. En stad är ofta segregerad efter hushållens form.

– Social segregation. Segregation efter inkomst och förmögenhet. Arbetarklass bor ofta i hyreshus.

– Etnisk segregation. ”Rasmässig”. Typexempel finns i USA och Sydafrika.

Förutsättningarna för segregation skapas på bostadsmarknaden. Denna är segmenterad i olika boendeformer. (Hyres- , bostads- och äganderätt.) I media finner man föreställningar om vad segregation leder till, men konsekvenserna är dåligt undersökta. Under 90-talet undersökte en av regeringen tillsatt storstadskommitté segregationsfenomenet. Slutsatsen var att social segregering leder till etnisk segregering.

Roger Andersson anser inte resultatet helt korrekt och inte uttömmande. Alltför många frågor blev aldrig ställda eller lämnades utan svar. Varför är invandrare fattiga? Fattigare än de borde vara efterförutsättningar som till exempel utbildning? Var bor välbeställda invandrare? Många invandrarkategorier följer inte det svenska mönstret att byta boendeform när de får råd. Vad finns det för hinder för invandrare att avancera bostadsmässigt i Sverige? Hur ser köerna ut? Självfallet tar det tid för invandrare att få bostad via köer eftersom de inte hunnit få någon kötid. Hur ser det ut med diskriminering från banker, mäklare och hyresvärdar?

Vad är problemet? Varav kommer denna segregation? Invandrartäta områden har inte alltid varit det. Man bör fokusera på den svenska befolkningen, säger Andersson. Folk har flyttat ut och områdena har förändrats genom tiden.

Svenskar flyttar
Det finns olika mekanismer som styr segregering:

Segregationsgenererande flyttningar. Svenskar flyttar ut och utlandsfödda flyttar in. Människor flyttar ofta för barnens skull. Kvaliteten på skolor och daghem kan vara avgörande. Turbulens bland skolpersonalen och många olika hemspråk kan vara ett problem även om en skola är bra. En ”stigmatiseringsprocess” inträder. Detta har ofta inte att göra med vad som faktiskt händer i en stadsdel utan med rykten och föreställningar, men processen har satts igång och vi har en segregerad stad.

Segregationsgenererade flyttningar föder sig själva. Alla har inte samma valfrihet att bo var de vill, t ex av ekonomiska skäl. I områden som börjar bli invandrartäta blir genomströmningen stor. Svenskar stannar kortare tid och andelen utlandsfödda ökar allt mer.

Institutionsgenererade flyttningar. Ett exempel på detta är miljonprogrammet. Det var dock inte bara höghus som byggdes utan även egnahem. Dessa var subventionerade på 70-talet vilket gjorde det lättare att få råd att bo i egnahem. Under senare år har ingen bostadspolitik funnits.

En förklaring till invandrartäthet i särskilda områden brukar vara att ”de söker sig till varandra”. Detta förklarar kluster inom områden men inte varför hela områden är segregerade. Dessa områden är ofta mycket heterogena inom sig, bara enhetliga i att de inte är svenska. Tendenser som finns är visserligen att helt nyinvandrade människor bor i kluster, men med en grupps storlek och ålder minskar klustringen. Segregation beror alltså på att svenskar lämnar områden.

Vad gör politiken? 1990- 95 gjordes riktade insatser, de s. k ”Blommanpengarna”, på 27 platser, inom sju kommuner, bl a genom insatser på skolor. Detta är den enda segregationspolitik som funnits. Bostadspolitik har enormt långsiktig verkan och mer borde göras på hög nivå, anser Roger Andersson. Blandning av bostadsformer ger blandning av folk.

Trångboddhetens konsekvenser
Margareta Popoola har undersökt en specifik del av segregationens konsekvenser, nämligen trångboddheten. Hon har studerat området Herrgården i Rosengård och när hon 1999 började studien fann hon att kunskap om trångboddhet saknades, även hos socialtjänsten.

Popoola börjar med att reda ut vad vi menar med trångboddhet och hur man mäter den. En bostadssocial utredning 1947 angav en norm, norm 1, för hur man rimligen skulle kunna bo. Då var det högst två personer per rum, kök oräknat, som gällde. Norm 2, från 1964, gav samma definition, dock utökad med att även vardagsrummet var oräknat. Så småningom har det förväntats att varje barn ska ha eget rum, och idag anses det rimligt att varje hushållsmedlem har ett eget rum.

Idag är en tredjedel av befolkningen i området Herrgården trångbodda enligt norm 2. Det är att likna vid situationen vid 60-talets början, innan miljonprogrammet kommit igång. 35 av familjerna på området är extremt trångbodda eller behöver två lägenheter för att lösa problemen.

Lösningen att ha två lägenheter har visat sig vara på både gott och ont. Ofta är familjen nöjd. De som vill ha lugn och ro kan få det i den ena lägenheten medan barnen kan leka i den andra. Detta leder till mycket stök och spring. Grannarna och socialtjänsten brukar vara mindre nöjda och i värsta fall kan vräkning bli resultatet.

Att bo trångt ger konsekvenser för de drabbade. I en extremt trångbodd lägenhet blir man tvungen att hålla en enorm organisation vid stånd. Lägenheten blir tom och allting förvaras i lådor och kassar i skåpen. Det är en organisation som är svår att leva ett normalt liv i då det ofta är väldigt svårt att hitta saker. Att klä fem barn som ska till skolan på en timme kan vara en värre strapats när alla kläder är nogsamt undanstoppade, och det händer inte sällan att barn kommer till skolan lite halvklädda.

Att leva under dessa förhållanden innebär en stor psykisk press som ofta tar sig uttryck i psykosomatiska besvär hos kvinnor och bristande koncentrationsförmåga hos män. Männen som ofta är arbetslösa har svårt att finna ro och koncentration att söka jobb. Alla i Popoolas undersökning hade försökt få en större bostad, men ingen hade lyckats. Numer kräver fastighetsägare ofta personuppgifter av sökande familjer, som visar hur många barn de har.

Barn har svårt satt göra läxan i trångbodda lägenheter. Många har ont i knän och rygg vilket kan vara en konsekvens av att sova på hårda underlag och dragiga golv. Familjer i dessa omständigheter skäms ofta för att berätta om hur de har det eftersom deras berättelser låter direkt historiska. De tror att ingen i Sverige idag har det som de. Barnen tar inte gärna hem kompisar utan träffar dem ute vilket leder till bristande social kontroll.

Akutlösningar har gjorts. I ett fall lät man en stor familj flytta in i gamla dagislokaler, men akutlösningar är dåliga på sikt.

90 % av de människor som berörs av problemen är svenska medborgare med avsikt att stanna i Sverige och leva sina liv här. De vill flytta vidare men kan inte på grund av den onda cirkel som skapas av för många barn och brist på jobb.

Egna erfarenheter
Här tar anförandena slut och frågor och diskussion tar vid. Diskussionen kommer huvudsakligen att röra sig om vilket ansvar kommunen har, varför invandrare flyttar till större städer med bostadsbrist från mindre orter där det finns både jobb och bostäder, och om hur segregationspolitik bör se ut. Några i publiken berättar om egna erfarenheter från sina bostadsområden.

En äldre kvinna i publiken undrar om det verkligen är kommunens ansvar att lösa situationen för trångbodda familjer av utländskt ursprung. ”Måste man skaffa femton barn?!”

Popoola svarar att barnen ju redan finns. Dessutom går det inte så snabbt att ändra på värderingar. Det får aldrig bli barnens fel vad föräldrarna gjort. En man ur publiken tillägger att i många länder är det den enda pensionsförsäkringen att ha många barn. Leif Jakobsson påpekar att Malmö har en stor fördel gentemot många andra orter i Sverige idag. Det är att det finns en stor ung population som kommer att kunna klara äldreomsorgen långt mycket bättre än man kommer att kunna på många håll. Dessa ungdomar är värda att värna om.

En äldre manlig präst berättar att han jobbar i Malmö, men bor i Perstorp. I Perstorp finns 200 lägenheter lediga och det finns jobb, men invandrarna flyttar från Perstorp till Malmö. Varför? Det är inget långt avstånd mellan Malmö och Perstorp.

Enligt Roger Andersson kallas fenomenet ”sekundärmigration”. I Norrland flyttar till exempel 90 % av alla invandrare inom fem år. För lågutbildade invandrare lönar det sig dessutom att flytta till en storstad. Och så kanske man flyttar för barnens skull. Man tror att det är som i hemlandet och att barnen bara kan få bra utbildning i en storstad.

Ilmar Reepalu ger ett exempel på en familj som flyttade från Perstorp till Rosengård. I det fallet berodde det på att en äldre släkting hade blivit sjuk och att familjen var skyldig att ta hand om henne. Han tillägger också att man måste komma ihåg att miljonprogrammet inte kom till för att lösa bostadsbristen utan för att lösa industrins arbetsmarknadsproblem.

Någon undrade varför familjen helt enkelt inte kunde flytta släktingen till Perstorp. Roger Andersson svarar att det brukar ligga rationalitet i botten även där det inte syns först. Ingen vill bli dirigerad. För att få folk att flytta dit man vill måste man skapa incitament istället för att styra folk dit, för det funkar inte.

En kvinna ur publiken berättar om sin egen bostadssituation. Hon bor på Fornhöjden, ett område som byggdes på 60-70-talen. Där bor många invandrare och många barnrika familjer. Hon trivs mycket bra i området, men kommer troligen att flytta därifrån ändå. Därför att kommunikationerna är dåliga, affären stänger tidigt, kommunen aldrig lagar de trasiga gatlamporna.

God grannsämja
En kvinna från Norrköping berättar om sina erfarenheter av segregationspolitik. Området där hon bodde blev för några år sedan föremål för en insats att motverka segregationen. Resultatet blev gott, men inte som väntat. Det ordnades olika sorters faciliteter för att höja områdets standard och effekten blev att invånarna inte kände något behov av att lämna stadsdelen. Segregationen minskade inte, men en god grannsämja skapades.

Roger Andersson säger att ett problem med utvecklingsprogram för olika områden ofta är att de är för begränsade. Exempelvis får Spånga och Tensta pengar från samma stadsdelsnämnd. De mesta pengarna går till Tensta medan det egentligen hade varit mer strategiskt att satsa på länkarna mellan områdena. Det är ju inte bara Tensta som är segregerat utan i lika hög grad Spånga. Appropå hur man associerar segregation så måste det påpekas att Östermalm är ett av Sveriges allra mest segregerade områden.

En man i publiken har åsikten att segregation skulle kunna motverkas av att pengar lades på utvecklingen av region snarare än storstad. Idag satsas mest på landets tre största städer och triangeln dem emellan. Om områdena utanför fick ett uppsving skulle det finnas möjlighet för invandrare att utvecklas där och de skulle inte enbart dras till storstäderna.

Maria Svenningsson

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan