Skriv ut



Den ekonomiska krisen är en av de viktigaste förklaringarna till att det gått så trögt med integrationsarbetet under 90-talet. Men framtiden ser ljusare ut.

Om detta var kulturminister Marita Ulvskog, justitieminister Thomas Bodström, bostadsminister Lars-Erik Lövdén och Carl Lindberg, statssekreterare vid utbildningsdepartementet, hyggligt ense. De deltog i den paneldiskussion som avslutade Palmedagarna 2001, en paneldiskussion som präglades av både självkritik och viss optimism.

Samtalsledarna Luciano Astudillo, som leder socialdemokraternas integrationsgrupp, och Ursula Berge, som är chef för tankesmedjan Agora, inledde diskussionen med att ställa frågan om vad som är svenskt.

Lars- Erik Lövdén svarade att han trodde att behovet av nationell samhörighet stärks i tider av snabb internationalisering och att detta alls inte behöver leda till någon sorts inskränkt nationalism.

– Men jag kan inte peka ut VAD som är svenskt.

Han ansåg också att 90-talet till viss del präglats av en rädsla för förändring, bland framför allt äldre generationer, som inte är vana att resa utomlands. Till det ska läggas att Sverige under 90-talet tog emot, med svenska mått mätt, många flyktingar samtidigt som landet genomgick en statsfinansiell kris med åtföljande nedskärningar inom offentlig sektor och hög arbetslöshet.

– Det var på många sätt ett förlorat årtionde, sade Lövdén.

Vad beträffar den etniskt betingade boendesegregationen, menade Lövdén att det inte är något problem, och heller inget underligt, om människor med samma etniska bakgrund av egen fri vilja söker sig till samma bostadsområden. Däremot är det ett problem om den fria viljan saknas, om de av olika skäl tvingas göra det.

Rotad jämlikhet
Justitieminister Thomas Bodström försökte besvara frågan om svenskhet genom att hänvisa till historien. Han pekade på Sverige som ett land som präglas av bondesamhällets och glesbygdens närhet till naturen, vilket han menade lett fram till att svenskar idag betraktar miljön som en viktig fråga. Han trodde också att det faktum att Sverige under bara ett knappt århundrade förvandlast från ett mycket fattigt land till ett välfärdssamhälle, lett till att tanken på jämlikhet sitter djupt rotad hos människorna.

Han framhöll vidare att svensk lagstiftning inte är svensk, utan bygger på romersk-fransk rättstradition och att i den mån rättsväsendet kan fungera diskriminerande, så ligger problemet snarast i svårigheten att förankra lagens anda inom de rättsvårdande myndigheterna.

Luciano Astudillo ställde frågan om det inte föreligger en krock mellan å ena sidan den grundlagsfästa rätten till religionsfrihet och det svenska förbudet mot kosher-slakt.

– Lagtekniskt är det inget problem, svarade Bodström. Våra grundlagar får begränsas. Risken ligger i vad som händer om våra grundlagar urvattnas av allt fler begränsningar.

Så blev det kulturminister Marita Ulvskogs tur att försöka reda ut frågan om svenskhet. Hon tog sin utgångspunkt i den egna identiteten.

– För mig har svenskheten kommit rätt långt ned på listan, sade hon och berättade om hur hon, uppvuxen i ett arbetarhem i Norrbotten, mer präglats av klass- och byidentitet än av nationell identifikation.

– Snällismen, folkhemsbygget, tanken på lagomhet, den generella välfärdspolitiken, förmågan att kompromissa och att ta ställning för de svaga, det lägger jag i att vara svensk.

– Och det är jag stolt över. Det är viktigt med rötter. Jag tror inte man kan kommunicera bra med andra om man inte är stolt över vem man själv är.

Astudillo frågade Ulvskog om det inte är så att det svenska kulturlivet är mycket etnosvenskt, med ett antal multikulturella enklaver, som exempelvis tv-programmet Mosaik.

Det ansåg Ulvskog vara en helt felaktig bild.

Kulturpolitiken, betonade hon, är åtminstone inte byggd på enklaver. Tvärtom är regeringens utgångspunkt att kulturen ska var en angelägenhet för alla, och att speglingen av ett mångkulturellt samhälle ska var en naturlig del i både kulturutbudet och bland de anställda.

-– Möjligen kan man säga att vi misslyckas ibland, sade hon och berättade att för att skynda på utvecklingen av ett bredare kulturutbud så tar kulturdepartementet ibland till specialinsatser, som ett slags smörjmedel.

Hon menade vidare att den institution som regeringen har lättast för att styra är Public Service och att det inom Public Service syns tydliga tecken på förändring. Som exempel nämnde hon tv-programmet Mustafa Show, men pekade också på att ekoreportrar och programledare allt oftare har namn med utländsk klang.

– Det är viktigt. Medierna har ett stort genomslag.

Kunskap om världen
Biträdande statssekreterare Carl Lindberg satt i panelen som representant för utbildningsdepartementet. Han lyfte fram Rinkebyskolan som ett exempel på lyckad integrationspolitik inom utbildningsväsendet.

– Där har de 60 olika flaggor. Det har vi skäl att vara stolta över.

Han hävdade vidare den svenska läroplanen inte är särskilt svensk.

– De värderingar som finns i läroplanen är internationella, de bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, på barnkonventionen, sa han.

Utmaningen inom utbildningssystemet ligger i att försöka ta tillvara möjligheterna, att använda barnens och deras föräldrars kunskaper om världen, ansåg Lindberg.

Astudillo frågade varför personer med utländsk utbildning ”nästan undantagslöst” måste komplettera dessa när de kommer till Sverige. Lindberg menade att det inte var sant. Och påpekade också att det svenska utbildningssystemet under 90-talet lyckats hyggligt med att bredda rekryteringen till högre studier.

Det fick Lövdén att tända till lite grann.

– Ni har inte klarat rekryteringen under 90-talet! Ett misslyckande ska erkännas, sade han.

Så gick diskussionen över till frågan om vad ministrarna själva gjort och gör för att öka integrationen. Lövdén – som också är kommunminister – framhöll att han ofta diskuterade personalfrågor med kommunernas representanter och då försökte inskärpa att de måste sträva efter att spegla befolkningssammansättningen. Han var optimistisk på den punkten.

– Jag tror att man börjar tänka i andra banor nu i kommunerna. Vi står inför stora rekryteringsbehov inom offentlig sektor de närmaste 10-15åren. Vi har en enorm chans.

Bodström lyfte å sin sida fram de framsteg som gjort inom polisen och pekade på att 14 procent av polisskolornas elever år 2000 hade invandrarbakgrund.

Språket är nyckeln
– Det jag tycker är ett problem är det dåliga språkbruk som frodas. Det är som att ett rasistiskt språkbruk sitter i väggarna på Polishögskolan.

Både Lindberg och Ulvskog tog upp språket som ett centralt område för integration.

– Språket är nyckeln för att hålla samman Sverige. Men det får inte finnas en mall för hur man ska tala och skriva. Dialekterna får inte utplånas, sa Ulvskog. Med dialekter menar hon också det som andra skulle kalla brytning.

– För mig är språkfrågan en demokratifråga. Inte bara får man ett torftigare liv om man inte äger ett språk, utan man klarar sig dessutom sämre som medborgare, trodde Ulvskog.

Lövdén tog upp frågan om boendesegregationen som han betraktar som ett av 90-talets stora misslyckanden, mycket på grund av den ekonomiska krisen.

– 90-talet har varit ett förlorat årtionde utifrån socialdemokratiska värderingar om jämlikhet. Samtidigt är segregationen mindre än i andra länder. Vad vi nu måste göra är att försöka planera för blandat boende.

Han fick medhåll av Ulvskog.

– Det offentliga har varit fattigt. Då får vi klyftor.

Bodström påpekade att boendesegregationen måste förklaras på flera sätt. Det är inget underligt i att människor som kommer från samma land söker sig till samma bostadsområden, menade han. Det ger trygghet.

Allmännyttans ansvar
Så gled diskussionen över till att handla om kampen mot diskriminering. Bodström framhöll att själva lagen är det inte fel på, även om den förstås måste se över kontinuerligt.

– Problemet är att det är så lätt att gå runt den, sade han.

Lövdén beklagade att det offentliga gjort sig av med styrmekanismer för bostadsmarknaden, till exempel de kommunala bostadsförmedlingarna.

– Det är allvarligt. Ska vi kunna hävda rätten till bra boende, måste samhället ha en aktiv roll.

Han vände sig också emot att allmännyttiga bostadsbolag i allt högre utsträckning ställer krav på fast inkomst på potentiella hyresgäster.

– Det klingar illa. Allmännyttan har blivit en spelare på marknaden, inte ett verktyg för en social bostadspolitik. Här måste en förändring ske. Det är därför vi har de allmännyttiga bolagen. Annars hade vi lika gärna kunnat göra oss av med dem. Men på något sätt har det varit som om vi räknade bort boendet från välfärdsfrågorna under 90-talet.

Petter Larsson

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan