Skriv ut



Varför finns ett utanförskap i politiken och vad gör och vad bör partierna och folkrörelserna göra för att bryta det? En samhällelig gemenskap efterlystes i gruppdiskussionen som leddes av Eva Marcusdotter, ledamot i Demokratiutredningen, Jan Andersson, ordförande i Malmös socialdemokratiska förening och Per Strömblad, Uppsala universitet.

– Kanske är centrum för demokratin och socialismen att ta makt och utöva makt genom samhällelig gemenskap, säger Jan Andersson i sitt anförande.

Med några korta ord spaltar han upp några viktiga punkter att hålla i åtanke under seminariet. Han undrar vad som fordras av det svenska samhället för att undanröja de hinder som finns för deltagande i det politiska livet och han konstaterar att något har gått snett eftersom så många medborgare inte tar de möjligheter som faktiskt finns till inflytande.

Eva Marcusdotter, ledamot i Demokratiutredningen och ordförande för dagens seminarium, tar sedan ordet.

– Det är helt rätt att vi talar om ”vanmakt” istället för vanmäktiga. De vanmäktiga finns nämligen inte – men vanmakten finns, säger hon.

Eva Marcusdotter poängterar att det i alla demokratidiskussioner är viktigt att komma ihåg att vi talar utifrån olika utgångspunkter. Trots allt anser hon att vi inte får glömma att vi i jämförelse med många andra länder har ett högt valdeltagande.

– Men det är helt rätt att vi är djupt oroade över att deltagandet sjunker i vissa grupper, säger hon.

Eva Marcusdotter presenterar olika demokratiteorier: den athenska där diskussionen mellan ”alla” på torget står i fokus, den liberal/klassiska där torget blivit för trångt och företrädare väljs, den elitistiska demokratin där konkurrens mellan partier står i centrum och slutligen deltagardemokratin där samtalet återigen är det viktigaste.

– I demokratiutredningen kom vi fram till att det är deltagardemokratin vi vill åt. I slutbetänkandet av utredningen sägs också ”Det viktigaste ordet i demokrati stavas varken jag eller du, utan vi.”

Vidare belyser Eva Marcusdotter olika punkter där den politiska jämlikheten har tagit antingen ett steg tillbaka, eller ett framåt, under de senaste trettio åren. Medan skillnaderna mellan män och kvinnor har minskat och utbildningsklyftorna likaså, har gapen blivit större mellan de olika generationerna och mellan invandrare och ”svenskar”, säger Eva Marcusdotter och presenterar därefter Per Strömblad. Han är doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet samt före detta sekreterare i maktutredningen.

Utanförskapet ökar
I sin forskning har Per Strömblad fokuserat på skillnader i politisk förmåga och engagemang mellan vad han väljer att kalla ”invandrade och födda”. Det är de svenska förhållandena han studerat och forskningen sträcker sig över det dramatiska årtiondet mellan 1987 och 1997. Han berättar att definitionen av politiskt engagemang utgår från olika punkter. Dessa är valdeltagande, partiaktiviteter, kontakter, manifestationer, politisk självtilltro och förmåga att överklaga.

Skillnaderna vi får fram är svårttolkade. Beror passivitet på att man är nöjd eller på vanmakt? säger Per Strömblad.

Han menar att dock att denna fråga kan besvaras genom att ställa frågor om den politiska självtilltron – hur man uppfattar sin förmåga att agera politiskt, till exempel att skriva insändare. Och Per Strömblads svar på seminariets fråga, om utanförskapet har ökat, är entydigt.

– Utan tvekan kan vi konstatera att de gap som fanns tidigare har vidgats ytterligare, säger han och tycker att det finns anledning till oro.

På de punkter där skillnaderna trots allt har minskat beror det på att de inföddas engagemang har rasat. Det typiska exemplet på detta är partiaktiviteten som lockar allt färre.

Per Strömblad berättar att det på i stort sett alla punkter finns systematiska klyftor till de invandrades nackdel.

Detta kan man välja att tolka via ”kulturhypotesen” som säger att de invandrade tillhör kulturer som är apolitiska till sin natur, eller via ”resurshypotesen” som hävdar att det är de sämre bemedlade som tenderar att inte delta politiskt. Som resurser räknas medborgerliga färdigheter och språkkunskaper, framförallt i svenska, säger han.

Enligt Per Strömblad får resurshypotesen mer stöd i forskningen än kulturhypotesen. Invandrade har nämligen visat sig vara lika intresserade som infödda, men att bristande kunskaper i svenska har stora negativa effekter. De medborgerliga kunskaperna, där kunskaper om samhällslivet och politisk allmänbildning ingår, är också en boja runt foten. De invandrade får dessutom färre uppmaningar från sin omgivning att delta i politik och har också sämre praktiska färdigheter hur detta ska låta sig göras.

– Glöm inte bort att detta baseras på genomsnittsvärden och att undantag alltid finns, kommenterar Per Strömblad sin forskning.

Den ”medborgerliga övningen” fås ofta på arbetsplatsen och i föreningsliv, områden där invandrade har svårare att slå sig in. Per Strömblad menar att man ha kommit en bit på vägen till ökad jämlikhet när de faktorer som utgör hinder är identifierade.

Peter Persson, kommunalråd (s) i Jönköping, fortsätter diskussionen ur sitt perspektiv.

Han tycker att valdeltagandet är det absolut viktigaste att fokusera på vad gäller politiskt engagemang. Tveklöst har klyftorna i samhället har ökat de senast tio åren, tror Peter Persson och pekar också på att färre och färre röstar.

Bättre representativitet
– Diskussionen har gått tillbaka till ämbetsmannamakten. När moderaterna skulle tillsätta en oberoende skolkommission samlades en elit på sex personer. De ansågs vara oberoende och kloka. I skolstyrelsen i Malmö sitter hårfrisörskor och då heter det att ”politiken lägger sig i”. Elitismen breder ut sig igen, säger han.

Som exempel tar han upp föreställningen att socialdemokratiska styrelser övervägande består av arbetare. Men i realiteten är lågutbildad arbetskraft kraftigt underrepresenterad, vilket han menar leder till en representativitetskris i svensk demokrati som kraftigt påverkar den politiska dagordningen.

– Representativitetskrisen tränger djupt in i socialdemokratin, säger han och fortsätter resonemanget:

Debatten handlar idag för mycket om de formella aspekterna i politiken, för mycket om inflödet och för lite om utflödet.

Peter Persson argumenterar för att syftet med demokratin inte bara är att vi ska samtala utan att vi ska förändra något. Att det är detta som är speciellt för socialdemokratin.

– Politik kan fungera utan demokrati, men demokrati kan inte fungera utan politik, säger han. Socialdemokratin ska se demokratin både som mål som medel. Alltför ofta talas det nuförtiden om demokratin som enbart ett mål, tycker han.

De nya larmrapporterna om ökad segregation på flera nivåer borde också få oss att blicka tillbaka, anser Peter Persson. Utanförskapet bör analyseras också i en historisk kontext. Han läser ett stycke ur Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” och Kjell Johanssons ”Huset vid Flon” för att sätta perspektiv på problemen.

– Då byggde vi det gemensamma: biblioteken, fritidsgårdarna och skolorna. Krisen vi ser idag är ett resultat av social demobilisering och nedrustning av den offentliga ekonomin, avslutar han.

Eva Marcusdotter ställer sedan upp ett antal frågeställningar som inledning till den förestående debatten.

– Är det samma klyftor nu som då? Är det fortfarande klass mot klass? Vad gör partierna och folkrörelserna för att bryta den negativa utvecklingen?, frågar hon.

En kvinnlig deltagare tar upp ordet.

– Jag är invandrarkvinna och långtidsarbetslös. Jag känner vanmakt eftersom jag inte har någon kontroll över mitt vardagsliv. Jag undrar vilka invandrargrupper ni har använt i er undersökning. Jag tillhör nämligen de invandrare som kom på 70-talet och många av oss är mycket väl bevandrade i det svenska samhället och besitter stora medborgerliga kunskaper, säger hon.

Per Strömblad svarar:

– Vi har inte använt några speciella grupper utan vi har gjort ett slumpmässigt urval. Och visst ser vi skillnader mellan de som varit här länge. De är mycket mer politiskt engagerade vilket är en ljuspunkt, säger han.

En annan seminariedeltagare för in debatten på vad som konkret kan göras för att minska klyftorna.

– Det är viktigt att vi träffar dem som är inte är intresserade eller engagerade. Vi måste tänka på hur vi arbetar i våra föreningar, säger hon.

Hon säger att om de inte når ut kan heller ingen påverkas och hon föreslår studiecirklar som ett viktigt medel för att få till stånd en dialog.

Jan Andersson, ordförande i Malmös socialdemokratiska förening, vill varna för att se invandrargrupper som vanmäktiga.

– Föreningsaktiviteten i denna stad ligger i topp i Rosengård, säger han.

Han tror att denna speciella form av lokaldemokrati aldrig kommer i kontakt med den kommunala politiken och att massor av kompetens därför går till spillo. Jan Andersson påminner om att många invandrare har flytt av politiska skäl och har en mycket tydlig politisk uppfattning och kunskap.

Peter Persson kommenterar inlägget och säger att vi måste akta oss för att ge debatten etniska förtecken. Återigen poängterar han att en av dagens viktigaste frågor för arbetarrörelsen är att förädla den representativa demokratin. Dessutom förespråkar han en decentralisering av makten som ett medel för att komma tillrätta med det utanförskap som många grupper tampas med.

– Makt måste flyttas ut i bostadsområdena, säger Peter Persson.

Diskussionen handlar vidare om arbete som en nyckel till problemen. En seminariedeltagare anser att arbetslösheten är den absolut viktigaste frågan att lösa.

– Har man ett jobb händer så mycket annat. Man lär sig hur samhället fungerar och får ett nätverk, säger han och betonar hur självförtroendet som medborgare och människa minskar utan ett arbete.

– Det är kränkande att inte ha något ansvar för sitt hem. Politikerna måste uppmuntra invandrarna att delta i samhällslivet. Idag står så många utanför. Jag känner en man med en filosofie doktorsexamen som har skickat sin jobbansökan 600 gånger utan att få napp, avslutar han.

Eva Marcusdotter låter Peter Persson besvara inlägget.

– Sedan arbetarrörelsen började har vi kämpat för arbete. Jag personligen tror inte på kvotering av invandrare men jag tror på projektaktioner, säger han.

Peter Persson ställer sig kritisk inför vad han kallar ”massutbildning” av invandrare. Istället för att endast erbjuda fyra timmar svenska om dagen borde snickaren tillbringa eftermiddagen i en snickarverkstad och läkaren på sjukhuset.

Per Strömblad får frågan om vilka skillnader i politiskt deltagande han noterat att det finns mellan grupper med olika ekonomisk status, kvinnor och män, samt unga och gamla.

Svaret är att skillnaderna mellan män och kvinnor minskar och att människor i medelåldern är mer aktiva än både äldre och yngre. Han säger att även de socioekonomiska resurserna spelar roll, men att flera viktiga resultat i hans forskning avviker från denna traditionella förklaringsvariabel. Invandrares politiska engagemang verkar inte påverkas så mycket av deras utbildning eller inkomst. Högutbildade är till exempel inte mer engagerade än de lågutbildade.

– Av det skulle man kunna dra slutsatsen att inkomstutjämnande politik troligtvis inte har några direkta effekter på det politiska deltagandet bland invandrade, säger Per Strömblad.

Debatten tiger still
Diskussionen handlar vidare om de krafter som från grunden urholkar demokratin. En seminariedeltagare beklagar att politiken i mångt och mycket levereras åt medborgarna och att debatten tiger still. Var hörs socialdemokratin i Malmös medier? frågar hon retoriskt.

Peter Persson tar upp tråden och även han vill varna för när medborgarperspektivet ersätts av ett kundperspektiv. Han säger att socialdemokratin också gått in i denna fåra och att politiken har dåligt självförtroende och inte vågar bejaka det gemensamma.

– Det är förfärande att säga att det är bra att alla får starta friskolor. Detta tror jag i förlängningen leder till segregation och utanförskap, säger Peter Persson.

Eva Marcusdotter tycker att vi måste visa upp vad som är möjligt att åstadkomma i den svenska modellen. Detta för att skapa livgivande framtidshopp. Endast tillsammans kan vi förändra något, menar hon. Och för att lyckas med att bygga broar ska politikerna jobba mer utåtriktat.

– Vi måste finnas ute i bostadsområdena och fråga efter människor och deras engagemang. Det räcker inte att bara vara där på valdagen.

En man från internationella socialdemokratiska föreningen i Lund vill bemöta Jan Andersson och hans tidigare inlägg att invandrare besitter en stor politisk kompetens och därför inte ska betraktas som vanmäktiga.

– Vi kommer ofta från odemokratiska länder och det tar lång tid för oss att lära oss hur demokratiskt arbete fungerar, säger han.

Hans erfarenhet är att många invandrare tror att den ideala medborgaren är tyst och lydig. Han säger också att det tar lång tid att lära sig de olika ideologierna och inte minst att se skillnaderna mellan de svenska partierna.

– Det är inte lätt för oss att komma in i den svenska arbetarrörelsen och sättas att samarbeta med personer som har erfarenhet av demokratiskt arbete sedan generationer. Men jag tror att den politiska integrationen är det bästa sättet att integrera samhället, säger han.

Han berättar att de flesta iranier inte har någon tradition av att bilda eller gå med i föreningar. Där är familjen det mest centrala och att det svenska politiska arbetet därför känns främmande för dem.

Jan Andersson bemöter:

– Jag menar att det finns mycket samhällskompens att tillvarata. Även om invandrares engagemang inte alltid liknar det traditionellt politiska måste vi hitta kanaler för att fånga upp den samhällskompetens som säkert kan återfinnas i till exempel den iranska storfamiljen, säger han.

En kvinna efterfrågar vidare en debatt om hur EU-medlemsskapet och förflyttningen av makt till Bryssel har påverkat medborgarnas upplevelse av politiken. Peter Persson svarar att han tror att EU har haft stort inflytande över debatten och hela samhället. Han visar siffror på hur få människor som tror att det är möjligt att påverka beslut som fattas i EU.

Återupprätta politiken
Eva Marcusdotter summerar diskussionen och ger några avslutande ord innan ordet överlämnas till föredragshållarna. Hon säger att seminariet har visat hur vi behöver återupprätta politiken och inte huka för problemen. Vi har tidigare sett var politiken kan uträtta och det kan göras igen och idag, säger hon.

Peter Persson väljer att avsluta sin deltagande i seminariet med att återigen ta upp vikten av valdeltagande och hur politiken måste få tillbaka skinnet på näsan.

– Socialdemokratin måste vara som fisken i vattnet i de områden där vi vill se förändring. Vi måste också våga utse partivänner som frångår den gängse partifrågan. Politiken behöver bli mer uppkäftig helt enkelt, säger han.

Per Strömbäck avslutar med att påtala de brister som finns i forskningen.

– Våra förklaringsmodeller är inte fullständiga. Varför röstar till exempel inte invandrare som har färdigheterna och kunskaperna i kommunvalet. Skulle det hjälpa att skilja valdagarna åt? Det är viktiga frågor att jobba vidare med, säger han.

KARIN OLSSON

 

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan