Skriv ut



Boendesegregationen är inget stort samhällsproblem i Europa. En stark välfärdsstat är bästa boten. I synnerhet gäller det att satsa på utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik.

Det var budskapet från den holländske forskaren Sako Musterd, som talade om boendesegregationen i storstäder i förhållande till välfärdsstaten.

Sako Musterd, som är professor i geografi och planering vid Amsterdams universitet, inledde sitt timslånga föredrag med att ifrågasätta tanken att boendesegregationen skulle vara ett stort problem ur integrationssynpunkt.

Den tanken, menade han, bygger oftast på ett antal antaganden:

– Att segregationen är viktig, att den är stor och att den ökar.

– Att de som lever i segregerade områden också är otillräckligt integrerade samhället.

– Att det finns ett direkt orsakssamband mellan boendesegregation och samhällsintegration och att denna relation är viktig.

– Dessa antaganden är inte självklart öppna för debatt. Det borde de vara, sa Musterd och började omedelbart att problematisera påståendena med utgångspunkt från studier av Nederländerna och andra västländer.

En tumregel är att länder som under lång tid haft en hög andel invandrare i befolkningen tenderar att tycka att det är ett förhållandevis litet problem. De inriktar sin politik på generella sociala reformer, snarare än specialinsatser riktade mot en invandrarna som kollektiv eller mot särskilda etniska grupper. Nederländerna är ett exempel.

Länder som däremot mer nyligen accepterat att ”gästarbetarna inte är gäster”, utan i landet för att stanna, tenderar att överbetona den etniska dimensionen av boendesegregationen. Tyskand och Sverige till exempel. Det leder till att man, i en vilja att snabbt integrera, för en politik som syftar till att motverka etniska getton.

Speglar samhället
Boendesegregationen, menade Musterd, speglar överlag uppdelningen i samhället i övrigt. I länder med hög social och ekonomisk jämlikhet, råder i regel låg boendesegregation. Och omvänt hänger hög ojämlikhet samman med stor boendesegregation.

Länder med stora inkomstklyftor, som USA och Storbritannien, har därmed en långt större boendesegregation är till exempel de mer jämlika Tyskland och Sverige.

Sådana jämförande mätningar är svåra att få exakta, men de kan ändå ge hyggliga indikationer. På en skala från ett till hundra, där hundra innebär total segregation, placerade sig stora amerikanska städer i USA i mitten på 90-talet på 36, medan Amsterdam hamnade på 17 och Oslo på 19.

– Just Norge är intressant. Norge är ett land med en traditionell välfärdsstat, men där inkomstskillnaderna ökat dramatiskt på senare år. Det antyder att det inte enbart är skillnader i inkomst som påverkar boendesegregationen.

Musterd lutade åt att det är de sociala välfärdssystemen som bör studeras, att effekten av ökande inkomstskillnader kan dämpas av starka välfärdssystem.

Han försökte också bena ut vilka faktorer som kan tänkas skapa segregationen. Ofta sägs det att ekonomisk omstrukturering och globalisering skulle leda till större segregation. Tanken är då att människor flyttar till storstäderna för att få antingen mycket högkvalificerade arbeten eller mycket lågkvalificerade. Det skulle i så fall skapa en social polarisering som skulle avspeglas i boendemönstren, menade han.

– Det borde i så fall gälla för så kallade globala städer, eller i städer med en stark internationell profil. Men exemplen från Amsterdam och London visar att det inte skett. Min slutsats är därför att globalisering åtminstone inte oundvikligen leder till social polarisering.

Vidare måste man ta hänsyn till ett lands historiska erfarenheter, eller närmare bestämt hur attityden gentemot jämlikhet-ojämlikhet ser ut. Han berättade om hur man inom den holländska överklassen kan möta människor som oroas över ökande klyftor, något som han menade är mindre vanligt i till exempel USA.

En tredje faktor är i vilken mån det förekommer etniska enklaver, där medlemmarna i en och samma etniska grupp lever tätt ihop. En sådan etnisk boendesegregation kan bli allvarlig, eller farlig, men bara om den skapar hårda, små, sektliknande, grupper som är isolerade från det övriga samhället, trodde Musterd.

Stark välfärdsstat
Alla dessa tänkbara orsaker till hög boendesegregation kan, menade Musterd, emellertid uppvägas av en stark välfärdsstat. Han pekade på en mätning av social segregation från Amsterdam, som visade att staden helt saknar fattigkvarter. Må vara att undersökningen laborerade med ett mycket snävt fattigdomsbegrepp.

Musterd varnade också för hur statistik kan användas för att skapa en bild av boendesegregationen som bara visar en del av sanningen.

Han visade kartor över Amsterdam där man kunde se förtätningar i små områden av tre olika etniska befolkningsgrupper. Kartan gav intryck av en stor segregation. Men, menade Musterd, om man vänder på steken och ser till hur stor andel av medlemmarna i de tre grupperna som bor i dessa förtätade områden, så visar det sig att en majoritet av dem inte gör det.

– Dessutom är dessa områden inte statiska över tiden. De speglar ofta en social mobilitet. Till exempel bosätter sig relativt nyanlända grupper inom ett område, men i takt med att de får mer etablerade positioner, jobb, inkomster och så vidare, så flyttar de vidare till ett annat område.

För att sammanfatta sin presentation fastslog Musterd avslutningsvis att sociala förhållanden är viktigare att studera än etnisk-kulturella för att förstå boendesegregationen och att sociala reformer också är viktigast för att minska den.

I synnerhet pekade han ut arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken som nycklar till en god integrationspolitik. Bostadspolitiken spelar däremot mindre roll. Som exempel på en, i hans tycke, lovvärd utbildningspolitisk åtgärd, nämnde han möjligheten att vikta antagningspoäng efter social bakgrund. Tanken är att barn med föräldrar med låg utbildningsnivå tillförsäkras en större vikt vid planeringen av till exempel klasstorlek. På så vis skulle mindre klasser skapas och de som bäst behöver det kunna få mer lärarstöd per elev.

Han vände sig också mot bilden av att boendesegregationen skulle vara ett stort samhällsproblem i Europa. Det enda tillfälle då boendesegregationen är ett stort problem ur integrationssynpunkt är om flera faktorer sammanfaller: Om det finns stora fattigdomsfällor i ett samhälle, som dessutom är svåra att ta sig ur, om det skapas områden med grupper med mycket starka etniskt betingade band och om det saknas möjligheter att via arbete och utbildning förändra den egna social situationen.

– Och detta är nästa aldrig fallet i Europas storstäder, sade Sako Musterd.

Petter Larsson

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan