Skriv ut



Det faktum att det bara gått en knapp månad sedan terrorattackerna i USA kom att kasta en skugga över invigningen. Attackerna hade, redan innan motangreppet kommit och kriget brutit ut, öppnat den offentliga debatten för mer eller mindre kulturrasistiska diskussioner och förorsakat direkta angrepp på muslimer runt om i västvärlden. Före detta UNICEF-ordförande Lisbet Palme och före detta statsminister Ingvar Carlsson anknöt båda i sin invigningsdialog till världsläget Palmedagarna 6-7 oktober 2001.

– Det är ödesmättade dagar. Seminariet hade visserligen planerats för länge sedan, men man kommer inte ifrån att frågorna om integration hänger samman med händelserna i USA, menade Lisbet Palme, som ändå gärna ville se en strimma av hopp i folkbildning och social ingenjörskonst.

Ingvar Carlsson varnade för alltför stor pessimism och hoppades att terrorattackerna kanske i bästa fall skulle kunna leda till en intensifierad diskussion om utanförskap och fattigdom.

– Kanske kan vi gå in i en ny era, en samling i världen kring att bekämpa en orättvis världsordning. Då kan det ändå komma något gott ur det här.

De båda talade också om behovet av att ta tillvara barnens rättigheter.

Lisbet Palme kritiserade bland annat hårt den svenska besparingspolitiken under 90-talet:

– Vi har fått 30 procent fler barn i förskolorna, men inte mer resurser. Det betyder färre vuxna per barn och mer stress för barnen. Det drabbar framför allt dem som behöver mest stöd, sade hon.

Vem är svensk?
Därefter talade statsrådet Mona Sahlin Hon började med att konstatera att det svenska samhället genomgått omfattade förändringar de senaste decennierna och varnade för tankarna om att det skulle ha varit bättre förr eller att det skulle vara möjligt att vända klockan tillbaka.

– Det blir inte som förr. Det blev det inte förr heller.

Mot bakgrund av ett framväxande multietniskt samhälle menade Sahlin att man nu bör ställa ett antal frågor. Till att börja med: Vem är svensk?

Själv menade hon att det är olyckligt att invandrare ofta klumpas ihop till ett kollektiv, trots de stora skillnader som finns, både mellan invandrargrupper och mellan individer. Hon förespråkade istället en individualisering.

– Vi måste försöka individualisera, utan att sudda bort de unika erfarenheterna. Politiken får inte riskera att homogenisera, sade hon.

Hon pekade också på att samtidigt som Sverige de senaste 30 åren i allt högre grad gått från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring, så har det internationella engagemanget inom arbetarrörelsen avtagit.

– Chilenarna var antagligen den sista grupp som vi visste varför de flytt. Vi tog emot dem bättre än vi tar emot flyktingar idag.

Sedan dess har rasistiska och främlingsfientliga grupper vuxit sig starka. Men ännu värre är den djupare rasismen, den strukturella rasismen, sade Sahlin och exemplifierade med uppgifter från en nyutkommen rapport om taxinäringen i Malmö som visar att på 44 procent av Malmös taxichaufförer, som till största delen är av utländsk härkomst, har en akademisk utbildning.

Sahlin gick vidare med att problematisera begreppet integration, som hon menar alltför länge betraktats som en ensidig rörelse, där det är invandrarna som förväntas integrera sig – i praktiken assimilera sig – i det svenska samhället. Istället lyfte hon fram integrationen som en dubbel rörelse, där också det svenska samhället och ursvenskarna måste förändras.

– Det som ska vara lika för alla är vissa värderingar, sade hon.

Senare specificerade hon dessa värderingar till att vara respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och öppenhet.

– Detta är de svenska värderingarna.

Respekt – inte tolerans
Hon vände sig också mot begreppet tolerans, som hon menade antydde ett maktförhållande.

– Förr skulle jag sagt att vi ska stå för tolerans, men jag har ändrat mig. Tolerans är något makten använder, ”jag tolererar dig”. Istället ska vi tala om respekt, sade hon.

Också begreppet ”normal” kritiserades. Det jämställs alltför ofta med ”vanlig”. Det är fel. Det vanliga är inte det normala, ansåg Sahlin.

Hon menade att det behövs en kamp mot diskriminering i alla former.

– Det är en fråga för alla, en allmän fråga. Vi har alla en etnisk bakgrund, vi har alla ett kön och en sexuell läggning. Till och med Alf Svensson har en sexuell läggning.

I detta arbete har socialdemokratin en viktig uppgift, ansåg Sahlin. Hon spelade upp en bit av ett tal av Olof Palme från 1965, som tonsatts av Latin Kings, och anknöt sedan till centrala punkter i talet. Bland annat menade hon att fördomar och rasism gror hos människor som känner att deras position i samhället hotas, och drog slutsatsen att ett viktigt arbete mot rasism handlar om att utjämna de ekonomiska och sociala klyftorna.

Men hon inskärpte också att det inte räcker med traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Rasismen går djupare än klassamhället. Vid sidan av klass- och kvinnokampen måste ställas kampen mot all form av diskriminering.

– Socialdemokratin har fått ett tredje uppdrag. Det är nyckeln till ett fritt och demokratiskt Sverige.

Petter Larsson

 

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan