Skriv ut



Långsiktiga frågor som fred, solidaritet, arbetsrätt och miljö får inte ska glida ner på dagordningen, slog deltagarna i en paneldebatt fast under Palmedagarna. Några viktiga åsikter som panelen förde fram var: FN måste få ett starkt stöd för att världsfreden ska bevaras, handels och flyktingfrågor är starkt kopplade till varandra, den internationella arbetsrätten måste bevakas hårt i en globaliserad värld och utan ett ständigt engagemang för miljöfrågorna kanske vi inte har en framtid!

Palmecentrets ordförande Ingvar Carlsson, Lisa Pelling, sakkunnig hos bistånds- och migrationsminister Jan O Karlsson, Leif Håkansson, LO:s tredje vice ordförande och Ann Linde, Internationell sekreterare hos Socialdemokraterna, diskuterade under rubriken Global solidaritet hur vi här i Sverige kan verka för att bekämpa orättvisor i världen.

Global fred
Idag finns det tre alternativ för hur vi ska hantera problemen i världen, sade Ingvar Carlsson:

– Vi kan välja ett globalt, demokratiskt ledarskap, där FN spelar en nyckelroll, eller så kan vi välja att låta USA bestämma över oss andra, eller så väljer vi det tredje alternativet att vi tar risken att en total anarki uppstår.

– Det förstnämnda valet är naturligtvis det enda egentliga tänkbara, slog han fast.

Vad bör då känneteckna ett globalt demokratiskt ledarskap? Ingvar Carlsson pekade på några viktiga värderingar som måste styra:

– Människor har lika värde

– Mänskliga rättigheter respekteras

– Friheten är inte bara politisk och religös utan också ekonomisk och social

– Rättvisa

– Solidaritet

– Tolerans – vilket är oerhört viktigt om vi vill åstadkomma fred.

– Trygghet och säkerhet

– Från att enbart ha sett till staters säkerhet har vi idag gått vidare till att vidga säkerhetsbegreppet åt två håll. Vi talar nu också om individers och minoriteters säkerhet samt om vår gemensamma globala säkerhet, konstaterade Ingvar Carlsson.

Det är nu allmänt accepterat att det finns tillfällen då det är motiverat att bryta den nationella suveräniteten. Men det måste finnas klara och tydliga principer för detta. Framför allt måste det som sker vara förankrat i FN:s säkerhetsråd.

Ingvar Carlssons slutsatser
– Det krävs ett ekonomiskt säkerhetsråd. Som en övergång kan man tänka sig en dubblering av den nuvarande G7/G8-gruppen, idag är inte ett enda fattigt land representerat i denna grupp.

– Stående militära styrkor ska ställas till FN:s förfogande. Det svenska försvaret omformas till en fredsbevarande organisation. Vi får en fredsminister istället för en försvarsminister.

– Beskattning av internationella kapitalrörelser införs. Detta föreslogs redan 1994-95 i Ingvar Carlssons FN utredning ”Our Global Neighborhood”. (När Attac presenterade sitt förslag om en Tobinskatt kunde vi bara säga ”Välkomna ombord”.)

– Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, är ett viktigt framsteg och den måste få möjlighet att verka fritt från politiska påtryckningar. Det är sorgligt att USA inte vill medverka.

– FN får inte bara vara ett samarbetsorgan mellan regeringar, utan också ett sammanhang där förtryckta minoriteter, frivilligorganisationer och andra har möjlighet att föra fram sina frågor. Ett sätt kan vara genom att inrätta ett petitionsråd vid sidan av säkerhetsrådet, med 5-7 ledande personer som tar emot och går igenom den kritik som organisationer och andra kan ha mot olika regeringar – den typ av frågor som normalt inte kommer fram genom säkerhetsrådet.

Ett annat sätt är att före generalförsamlingen bjuda in organisationer och andra och på det sättet föra fram frågor och få upp dem på dagordningen.

Global solidaritet
Det är möjligt att halvera fattigdomen till år 2015, som angetts i FN:s så kallade Millenniedeklaration, menade Lisa Pelling. Men förutsättningen för detta är att man gör något åt den orättvisa världshandeln.

En global utveckling kräver en radikal omställning även hos oss. Den kräver biståndsvilja, omställning av handeln och ett annat perspektiv på invandringen. Utmaningen är att se till så att ingen blir förlorare i denna process.

– Det är bara vi socialdemokrater som kan skapa den trygghet och tillit som människor behöver för att acceptera förändringarna.

– Arbetslöshet och frustration är större hot mot världsfreden än kärnvapenmakterna, det såg vi den 11 september förra året när World Trade Center attackerades av män beväpnade med plastknivar, fortsatte hon.

Migration – integration
På sikt måste det bli möjligt för människor att röra sig över gränserna. Lisa Pelling ifrågasätter starkt att det bara är genom asylsystemet som man kan komma till Europa. Tvärtom måste det bli möjligt att jobba och studera i Europa för många fler än idag, menade hon. Forskning visar att det är mycket bättre om en person från t.ex. Marocko jobbar i Uppsala än att han eller hon går arbetslös i Marocko. De som arbetar utomlands skickar hem pengar. Dessa transfereringar är oerhört viktiga för många länder och totalt uppgår de till dubbelt så mycket som världens samlade bistånd.

Men för att det ska bli möjligt krävs en omfattande folkbildning kring arbetskraftsinvandring och asylrätt. I valrörelsen fick statministern aldrig tala till punkt om arbetskraftsinvandringen – det lät som om han helt motsatte sig detta. I realiteten bedriver vi ett projekt som kommer att innebära en gigantisk arbetskraftsinvandring genom EU:s utvidgning. Sverige har beslutat att öppna sina gränser för arbetskraftsinvanding från dag ett när de tio nya EU-länderna blir medlemmar.

Det krävs också ett nytänkande kring handelsfrågor. Idag betar vi tre gånger mer än världsmarknadspriset för socker. Då säger det sig självt att det är bättre att bönder i Brasilien och Karibien odlar sockerrör än att vi producerar sockerbetor på Gotland och i Skåne.

– Om vi tar bort våra jordbrukssubventioner innebär det att många människor i länder som t.ex. Marocko kan leva ett vettigt liv genom att de kan får försörjning och inkomster, sade Lisa Pelling.

Lisa Pellings slutsatser:
– Arbetslöshet och frustration är det största hotet mot världsfreden.

– Det krävs ett nytänkande i flykting- och migartionspolitiken.

– Miljö och fackliga rättigheter hänger nära samman. Respekt för fackliga rättigheter är en garanti för att inte miljön försämras ytterligare.

– Det krävs också ett nytänkande inom handelspolitiken.

– Vi måste minska subventionerna till jordbruket.

Globala rättigheter
Leif Håkansson trodde däremot inte att EU-utvidgningen skulle innebära en enorm arbetskraftsinvandring i Sverige – vilket man i och för sig inte ser som något problem.

– Arbetskraftsförflyttningen mellan EU-länderna är idag försumbar.

Däremot är LO motståndare till förslagen från svenskt näringsliv som innebär att man ska via en fri arbetskraftsinvandring ska skapa en arbetskraftsreserv av människor som man kan använda för att dumpa löner och som kan slängas ut ur landet vid en långkonjunktur, när de inte längre behövs.

Som före detta ordförande för lantarbetarna ville han prata om det lilla perspektivet, om hur människor om de går samman på det lokala planet får en helt annan position att förhandla. Detta är något som både gäller lantarbetare i Malawi och industriarbetare i den kinesiska frizonen Schenzen – kanske är det till och med så att arbetarna i Kina har det svårare eftersom de förvägras alla fackliga rättigheter.

Ett viktigt mål för framtiden är att i högre grad än hittills tänka trepartsmässigt, att förutom facket och arbetsgivarna också få med olika politiskt beslutande organ i processen, menade Leif Håkansson.

Leif Håkanssons slutsatser:
– Det krävs ett mer utvecklat koncernfackligt arbete.

– Facket måste få möjlighet att genomföra internationella sympatiåtgärder inom EU.

– Vi måste skapa en starkare opinion mot barnarbete.

– En invandrare ska ha samma möjlighet som en svensk att få arbete i Sverige.

– Det får inte vara någon som helst tvekan om vår internationella solidaritet – i det lilla och i det stora.

Global miljö
Ann Linde menade att mötet i Johannesburg trots allt inneburit ett stort framsteg för miljöfrågorna. Det viktigaste var kanske att man på allvar accepterat begreppet hållbar utveckling – och att det inte bara handlar om miljö, utan även innefattar ekonomisk och social utveckling.

– Det måste bli en balans mellan de tre delar som ingår i begreppet hållbar utveckling. Som det nu är förs parallella strategier för att lösa problem som i själva verket är sammanlänkade, menade Ann Linde.

– Världsbanken arbetar för sig, de nationella regeringarna för sig etcetera. Vi har stort ansvar att trycka på, ingen sätter miljön överst om vi inte ständigt påminner om det. Vi måste själva se det långsiktiga, fortsatte hon.

Samtidigt finns det en konflikt mellan den industrialiserade världen och utvecklingsländerna. De sistnämnda menar att i-världen för fram miljöfrågor och annat för att skapa handelshinder som gör att utvecklingsländerna inte kan exportera sina produkter.

Tre viktiga frågor i Johannesburg var vatten, energi och kemikalier. 1,2 miljarder människor runt om i världen saknar idag rent vatten och 2,5 miljarder människor saknar grundläggande sanitet, vilket sprider sjukdomar. Johannesburgmötet enades om målsättningen att halvera dessa siffror till 2015.

På energiområdet lyckades man inte komma överens – även här misstänker utvecklingsländerna att i-världen vill behålla sin bekvämlighet och stoppa andra från att få samma standard. Det går långsamt att få fram förnybara energikällor – varken OPEC, USA eller utvecklingsländerna ville vidta åtgärder som försvårar för oljeindustrin.

Otroligt många giftiga kemikalier används runt om i världen – till exempel i jordbruken i tredje världen. Det finns 20-70 000 kemiska ämnen vars farlighetsgrad vi inte vet så mycket om.

– EU borde ta fram strikta regler för användning av kemiska ämnen – och det ska gälla även i relation till utvecklingsländer – något annat vore hyckleri, konstaterade hon.

Ann Lindes slutsatser:
– Utveckling och miljöhänsyn står inte mot varandra. Man måste kunna driva båda frågorna, tillväxten måste vara miljömässigt hållbar.

– I utvecklingspolitiken måste ekonomi, sociala frågor och miljö samverka. Alla beslut måste se till de tre delarna samtidigt.

– Investeringar i miljöteknik leder till bättre hälsa.

– Vi måste arbeta för att de långsiktiga frågorna i kampanjen finns kvar högt upp på den politiska dagordningen, annars är risken stor att de får vika undan för dagsaktuella problem.

– Då är risken överhängande att vi inte har någon gemensam framtid att värna om, varnade Ann Linde.

David Isaksson

Global Reporting

Anki Gundhäll Wood

Palmecentret

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan