Skriv ut



– Ett parti vars främsta politiska mål är att minska fattigdomen har mycket stöd att hämta i ett land där nästan hälften lever under existensminimum. Det sade AKBAYAN:s partisekreterare Arlene Santos under Palmedagarna. Hon deltog i delseminariet om ”Socialdemokrati och demokratiutveckling på Filippinerna”.

Övriga medverkade var Danny Edralin, ordförande för APL, den Filippinska motsvarigheten till svenska LO och Bertil Kinnunen samt Leif Pettersson från Socialdemokraterna i Sverige. Värld för seminariet var Socialdemokraterna i Uppsala län, som driver ett samarbetsprojekt med AKBAYAN.

En av AKBAYANS grundare, Walden Bello, fick det alternativa nobelpriset – Right Livelihood Award – veckan innan Palmedagarna.

Filippinerna är med sina 82 miljoner invånare ett av Sydostasiens största och mest tättbefolkade länder – ytan är bara 2/3 av Sveriges. Befolkningen är mycket ung, varannan filippinier är under 22 år.

Stora delar av befolkningen är också mycket fattig. Hela 20% är analfabeter och 40% lever under existensminimum. Samtidigt finns här en liten, extremt förmögen grupp människor. Sju av dessa tillhör världens 100 rikaste. Klassklyftorna är med andra ord enorma och eftersom politikerna själva till stor del tillhör överklassen finns ingen vilja att omfördela resurserna för att kunna satsa dessa på ett riktigt välfärdsprogram. Idag saknas välfärdprogram helt, visserligen har man på pappret exempelvis fri skolgång, men dyra uniformer, skolskjuts och mat gör att vart femte barn tvingas lämna skolan redan efter årskurs tre.

Utbredd korruption
Något som återkommer flera gånger under seminariet är den utbredda korruption som finns på Filippinerna. Politiker, polis, domare, militär – inom alla områden verkar det finnas personer som blir mutade eller mutar. Korruption och mutor är, som Bertil Kinnunen säger, ”ett sätt att leva”.

Unikt för Filippinerna är den stora delen familjeförsörjare som bor och arbetar utomlands (OFW:s) och skickar hem pengar till sina familjer. De kan vara läkare som flyttar till Norge för att arbeta som sjukskötare, eller så är de lärare som flyttar till Kanada för att arbeta som barnskötare. Dessa OFW:s bidrar med den största inkomsten till statskassan.

Filippinernas historia är blodig. Kolonialmakterna har turats om att styra över denna lilla, men strategiskt viktiga, ögrupp. Det är framförallt två av dessa, Spanien och USA, som har haft – och har – starkast inflytande över utvecklingen på Filippinerna. Med spanjoren Magellan kom på 1500-talet den katolska kyrkan till Filippinerna och är idag både statsreligion och maktfaktor. Den spanska ockupationen varade i över 300 år innan USA 1896 tog över styret. Det var av stor vikt att ha kontroll över ögruppen som ligger nära det folkrika Indonesien och bara 80 mil från den kinesiska kusten. USA byggde flera stora flottbaser och hade makten fram till andra världskrigets slut då Filippinierna för första gången i fria val valde en president.

Filippinernas konstitution påminner mycket om den amerikanska – inte så konstigt då det är amerikaner som skrivit den. Precis som i USA väljer man en president och representanter till kongressen och senaten. Folket väljer vilka som ska representera dem ända ner på kommundelsnivå, vilket visserligen kan kallas närdemokrati, men som också kan vissa problem. Det blir svårare att bevaka att alla de 44 000 kommundelsvalen går rätt till – något som i sin tur leder till att valresultaten ofta ifrågasätts och slutar i domstol, och det kan dröja månader innan det ”riktiga” valresultatet är klart.

Personval med populister
– De filippinska valen är i mångt och mycket personval. Partier har av tradition en mycket svag ställning, svarar Arlene när hon får frågan hur det kommer sig att endast 20% av platserna i kongressen besitts av folk som representerar något politiskt parti.

Det finns inte heller någon garanti för att en person som i valrörelsen säger sig tillhöra ett visst parti verkligen ska driva detta partis linje. Det är fritt fram att efter valet byta sida för att få inflytande. Arlene är inte nådig i sin kritik av kongressledamöternas oförmåga:

– Våra kongressledamöter är ointelligenta. De vet inte ens hur man stiftar lagar, säger hon och Bertil Kinnunen tillägger att de flesta sitter där för att tjäna pengar.

Att valen i stor utsträckning är personval gör att kändisar och populister har stort inflytande. Många av landets ledande politiker är avdankade basketspelare, nyhetsuppläsare eller, som förre presidenten Estrada, skådespelare. Även det alltså en viss likhet med USA.

Filippiniernas förhållande till USA är kluvet. Å ena sidan har USA:s ockupation av Irak rört upp känslorna hos folk och demonstrationstågen har ringlat långa på Manilas och de andra storstädernas gator. Å andra sidan välkomnar man att USA hjälper till att bekämpa den terrorism som växer på Filippinerna. Den största gerillagruppen, muslimska Abu Sajjaf, genomför politiska attentat och finansierar sin verksamhet med kidnappningar. Det finns även kommunistiska grupperingar som dödshotat politiker på framförallt vänsterkanten, däribland aktiva inom AKBAYAN.

Samarbete med svenska arbetarrörelsen
De första kontakterna mellan den filippinska och svenska arbetarrörelsen togs 1987. Det var då Palmecentret för första gången tog kontakt med LEARN, den filippinska motsvarigheten till svenska ABF. Man började tillsammans planera en valutbildning. Projektet blev en framgång och man bestämde sig för att starta EEI, ”Electoral Education Institute” för utbildning av valarbetare.

Vid den här tidpunkten var arbetarrörelsen på Filippinerna fortfarande mycket skeptisk till att delta i val. Detta berodde till stor del på de dåliga erfarenheter man hade efter decennier av kamp mot den korrumperade presidenten Ferdinand Marcos.

Stödet och hjälpen från Palmecentret ledde dock till att man kom på andra tankar och i valet 1992 bildade man alliansen AKBAYAN till stöd för presidentkandidaterna Salonga och Pimentel. Tyvärr förlorade dessa två valet, men man gav sig inte så lätt. Istället utökades samarbetet med den svenska arbetarrörelsen.

1994 inleddes ett nära samarbete med svenska ABF och några av LO-förbunden; LIVS, Skogs- och träfacket och delar av SEKO. Detta samarbete fortsatte och fördjupades under 1995-1996. Med svenska LO som förebild ville man bygga en stark fackföreningsrörelse som också kunde påverka samhällsutvecklingen.

AKBAYAN blir ett parti
Men man insåg också vikten av att ha representanter i samhällsinstitutionerna. Därför började man 1995 att diskutera bildandet av ett nytt parti och bestämde sig för att utgå från den tidigare kampanjorganisationen AKBAYAN. Under förhandlingarna om partiets inriktning och utformning kom man överens om några punkter som skulle känneteckna partiet.

– Partiet skulle vara reforminriktat och framåtsträvande, utan någon direkt ideologisk koppling varken till höger eller till vänster. Detta skrev man in därför att man trodde sig ha större möjligheter att nå ut till och tilltala fler människor med ett mer reforminriktat och mindre ideologiskt betonat program. Detta var också ett sätt att ena partiet, vars medlemmar kom från alla politiska läger, allt från kommunister till liberaler, samt en stor del utan direkt partikoppling.

– Partiet skulle kännetecknas av öppenhet och förankring hos medlemmarna.

– De två viktigaste politiska frågorna skulle vara fattigdomsbekämpning och fortsatt demokratisering av samhället.

1998 bildades formellt AKBAYAN Citizens´ Action Party. Då var medlemsantalet 13 000.

– De första åren fungerade partiet mer som en slags valplattform för de olika politiska inriktningar som samsades inom partiet, berättar Arlene Santos.

I valet som hölls bara ett halvår efter partiets bildande fick man in en person i kongressen. Detta var inte bara en framgång för AKBAYAN utan för hela den filippinska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. Aldrig tidigare hade en uttalat vänsterinriktad politiker haft en plats i kongressen (alltså de 20% av kongressen som tillfaller människor med uttalad partitillhörighet).

Partiets medlemstal ökade nu kraftigt till över 50 000 medlemmar. Den ökningen fortsatte och 2001 nådde medlemsantalet 100 000-strecket.

Ideologisk inriktning
Under 2001 höll AKBAYAN sin andra kongress, där också SAP deltog.

Under denna kongress bestämde man sig för att ha en mer ideologisk inriktning. Representanter från alla politiska läger lyckades komma överens om ett principprogram. Förutom fattigdomsbekämpning och fortsatt kamp för mänskliga rättigheter och bättre arbetsrättsliga villkor, skulle man också delta aktivt i internationellt solidaritetsarbete.

Samma år hölls val till bl.a. kongressen och AKBAYAN hade stora framgångar. Man fick ytterligare en plats i kongressen och många nya platser på lägre nivåer. Jan Hodann, från Palmecentret, som deltagit i samarbetet tror att AKBAYAN har nått stora framgångar genom att fylla upp det tidigare tomma politiska mittfältet.

I valet förlorade den sittande presidenten Estrada sin post efter rykten om grov korruption. Att Estrada, som bidragit till att försätta landet i den ekonomiska kris man befinner sig i just nu, röstades bort skulle kunna ses som en framgång för arbetarrörelsen. Tyvärr blev situationen i landet inte mycket bättre med Estradas efterträdare, populisten Gloria Macapagal Arroyo.

När hon tillträdde hoppades många att hon skulle kunna driva igenom de sociala, politiska och ekonomiska reformer hon utlovat i valrörelsen. Detta tillät dock inte den ansträngda budgeten. Detta vallöftessvek, anklagelser om korruption i kombination med hennes sympati för Bush-regeringen och framförallt dess utrikespolitiska agenda, har lett till stora demonstrationer och flera politiska attentat. Folk är rejält trötta på maktmissbruk och korruption, vilket kan komma att gynna AKBAYAN.

Växande socialistiskt parti
När AKBAYAN i juli 2003 höll sin tredje kongress kunde man konstatera att det inte längre handlar om något ”politiskt projekt” eller om en ”valplattform”. AKBAYAN är idag ett väl fungerande, växande socialistiskt parti.

Inför nästa val satsar AKBAYAN hårt på att nå ut till de 12 miljoner förstagångsväljarna. Arlene beskriver dem som desillusionerade och säger att man måste visa att det finns ett alternativ till arbetslösheten och fattigdomen:

– De är vårt enda hopp, fortsätter hon. En annan viktig grupp är de drygt sju miljoner utlandsarbetare som från och med nästa val har rösträtt. Totalt handlar det alltså om närmare 20 miljoner fler väljare i nästa val som man ska försöka nå ut till.

Arlene och Danny avslutar med att säga att de är djupt tacksamma över det stöd och den hjälp man fått från den svenska arbetarrörelsen. De är övertygade om att AKBAYAN har framtiden för sig.

– Ett parti vars främsta politiska mål är att minska fattigdomen och reformera samhället mot jämnare fördelning av resurserna har mycket stöd att hämta i ett land där nästan hälften lever under existensminimum

Anders Persson

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan