Skriv ut



Broderskapsrörelsen arrangerade ett välbesökt seminarium om gemensam säkerhet med bland andra förre statsministern och Palmecentrets ordförande Ingvar Carlsson. Debattörerna var överens om behovet av en säkerhetsordning som inte bygger på militär maktbalans.

I seminariet deltog förutom Ingvar Carlson, Bernt Jonsson från Broderskap. Frida Blom, ordförande för Svenska Freds, ledde samtalet.

Tomas Brundin, internationell sekreterare för Broderskapsrörelsen, inledde med att berätta om den satsning Broderskap kommer att göra för att sätta gemensam säkerhet på agendan. Sedan gick ordet över till Frida Blom som presenterade Svenska Freds idégrund – säkerhetsgemenskap. Säkerhetsgemenskap, som står i motsats till den säkerhetspolitiska doktrin som kallas realismen, bygger på tron att maktbalans är den enda vägen till fred. Olof Palmes tanke om gemensam säkerhet, som uttrycktes i Palmekommissionens rapport inför FN 1982, ifrågasätter idén om kapprustning.

Inte bara staternas säkerhet
Ingvar Carlsson, före detta partiordförande och statsminister, ordförande för Palmecentret och medförfattare till FN-rapporten ”Our Global Neighbourhood”, menade att vi tyvärr åter är i en situation där vi måste diskutera kärnvapenhotet.

Historiskt stod staternas säkerhet i fokus efter andra världskriget. Men man kom alltmer att ställa frågan vad det spelar för roll om staterna är säkra när man samtidigt bygger upp stora motsättningar. Några exempel är kärnvapenhoten, miljöhoten, de stora klassmotsättningarna och Nord-Syd-konflikten.

Ingvar Carlsson hävdade att när FN tog sig an apartheidpolitiken bröt man mot en av sina ursprungliga grundprinciper: den nationella suveräniteten. Apartheid sågs som ett hot mot hela stabiliteten i världsordningen. Sedan dess har diskussionen handlat om när det är rimligt att intervenera. Carlsson själv anser att intervention bara kan ske när en stat på ett flagrant sätt hotar säkerhetsordningen. Beslut om intervention måste fattas i FN:s säkerhetsråd och aldrig utifrån en stats egna syften.

Palmekommissionens stora insats var bryta tanken på att bygga mot varandra och istället bygga tillsammans. Stormakterna närmade sig varandra och efter sexnationsinitiativet fick man så småningom till stånd nedrustning. Men nu händer mycket negativt igen – flera nya stater skaffar kärnvapen. Dessutom lägger USA om sin politik på detta område genom att bli mindre restriktiv med när de kan tänka sig att använda kärnvapen. Därigenom mister de i förtroende när de ska få andra att gå med på nedrustningsinitiativ, sade Carlsson.

Inga väpnade medborgargarden
Bernt Jonsson, Broderskapare och bland mycket annat författare till ”Fredspolitik inför 90-talet”, sade att gemensam säkerhet var ett genialt begrepp i den situationen, men att det var maktpolitiskt inriktat. Det byggde på att man skapar säkerhet med sin motståndare. I dag, med bara en supermakt, skulle det kunna tolkas som att alla ska vika sig för USA.

Samtidigt menade Jonsson att vi är oerhört beroende av varandra. Det moderna samhällets sårbarhet är mycket tydlig. Brandt- och Brundtlandkommissionerna var mer upptagna med Nord-Syd-frågorna. Dessa frågor har sjunkit tillbaka i svensk politik. Man kan hoppas att utvecklingspropositionen kan få långsiktig innebörd i svensk politik.

– Politik är konsten att visa sin kärlek till en sak genom att satsa pengar på det.

Jonsson ansåg att begreppet kärnvapenparaply är falskt från början till slut. Svenskt NATO-medlemskap skulle legitimera en användning av kärnvapen.

– Det är märkligt att det finns partier som stödjer det.

Folkrätten är oerhört central, sade Jonsson, och menade att det behövs en ingående diskussion om när man kan intervenera.

– Det finns en stark fruktan hos utvecklingsländer att mänskliga rättigheter används som ursäkt för stormakterna att lägga sig i deras inre angelägenheter. Väpnade internationella medborgargarden är inte bättre än nationella och lokala medborgargarden. Det är viktigt att värna lagar och regler i internationell politik.

Jonsson menade att vi inte får vika från solidariteten och kampen mot den israeliska ockupationen. Åtskilliga israeliska fredsorganisationer vill i dag ha sanktioner. ”Kampen mot terrorismen” ersattes mycket snart efter den 11 september med ”Kriget mot terrorismen”. I kampen för mänskliga rättigheter sätts de mänskliga rättigheterna åt sidan – Sverige måste tydligare ta ställning mot detta.

Frida Blom menade att begreppet gemensam säkerhet på ett sätt är militärt bestämt, men att det kan tolkas med bredare fokus. Det handlar om att främja säkerhetsgemenskap genom demokrati. För att åstadkomma detta är saker som nedrustning och fungerande institutioner för konflikthantering avgörande. Det är viktigt med samarbete, men det måste ske i demokratiska former. Samarbetet ska inte ha ett militärt fokus som exempelvis NATO. En annan viktig grund för säkerhetsgemenskap är tillväxt, men den måste ske på rättvisa villkor. På alla dessa områden finns konkreta förslag i ”Our Global Neighbourhood”, menade Blom.

FN måste reformeras
Ingvar Carlsson påpekade att om USA skulle ta ledningen och bilateralt sluta avtal vore gemensam säkerhet inte bra. Men om FN tar ledningen är gemensam säkerhet ett bra begrepp. I kommissionen om ”Our Global Neighbourhood” föreslogs en rad reformer av FN. Internationella Brottsmålsdomstolen har genomförts, något som är bra och viktigt. Men inget har skett med Säkerhetsrådet röstningsregler, FN:s ekonomi, snabba insatser innan konflikter bryter ut, med mera. Ohederliga, negativa koalitioner har bildats som stjälper alltihop. Säkerhetsrådets medlemmar är inte intresserade av att försvagas genom att mista vetorätten, och många u-länder är rädda för att få inblandning i sina inre angelägenheter. Dessa ohederliga koalitioner är något journalister behöver gräva i och avslöja, ansåg Carlsson.

Så kom turen till publiken att ställa frågor. Först ut var två frågeställare som tog upp säkerhetsrådet, humanitär intervention och kärnvapennedrustning. Säkerhetsrådet beskrevs som ett osäkerhetsråd, bestående av vapenproducenter och vapenhandlare – frågan var hur man kan tvinga dessa stater till reform. Det påpekades att medan strategiska kärnvapen blir färre, får de taktiska kärnvapnen en växande betydelse.

Ingvar Carlsson sade att om FN bildats i dag hade säkerhetsrådet aldrig haft denna sammansättning. Han ville utvidga säkerhetsrådet och dra ner på vetorätten – eventuellt övergå till kvalificerad majoritet för att fatta beslut. Carlsson menade att Kofi Annan tycks vara beredd till en hårdare strid i dessa frågor nu.

Bernt Jonsson menade att de nya kärnvapenstaternas tillkomst beror på att de gamla inte levt upp till sina löften. Debatten om kärnvapnen har varit för tyst de senaste åren. Samtidigt menade Jonsson att vi inte ska glömma att den svenska nedrustningspolitiken också har gett oss möjlighet att hantera våra egna konventionella vapen lite mer vårdslöst. Vi hyrde nyligen ut vapen till Storbritannien för att invadera Irak – ett skamligt grepp som gör ett skämt av Sverige som en fredsälskande nation.

Jonsson menade att hela diskussionen om vapenexporten är bakvänd. Vi är oberoende så länge vi INTE producerar vapen. Producerar vi egna vapen blir vi beroende av komponenter från andra länder under mycket lång tid. Produktionen av JAS gör oss beroende av andra länder i decennier, alldeles oavsett att det är ett stort slöseri med skattepengar. Här påpekade Frida Blom att vår vapenexport bidrar till upprustning världen över, en fråga vi måste sätta större fokus på.

Ingvar Carlsson, som inte gav sig in i diskussionen om vapenexport och JAS, sade att rapporten ”Our Global Neighbourhood” skrevs under intryck av Berlinmurens fall. I detta skede började militärutgifterna att minska i världen och många trodde att det var ett fantastiskt tillfälle. Nu är vi inne i en ny upprustningsfas och våra förhoppningar har kommit på skam. Vi behöver minska våra egna militärutgifter – vårt nationella invasionsförsvar är inte lika viktigt längre, då hotbilden ur det perspektivet minskat. Om FN hade kunnat skicka 5 000 soldater snabbt till Rwanda hade folkmordet kunnat undvikas – det är bättre att lägga pengarna på denna typ av insatser.

Internationell ordningsmakt
Nästa omgång frågor handlade om kriterierna för när en humanitär intervention är legitim och om vikten av en internationell ordningsmakt som kan se till att folkrättens krav följs. Det påpekades att i en rättsordning som inte fungerar garanterar man sin egen säkerhet genom kärnvapen.

Ingvar Carlsson hävdade att den internationella rätten måste backas upp genom domstolarna som nu håller på att komma igång, men också genom den stående FN-styrka Kofi Annan begär. Carlsson ifrågasatte om det finns någon logik i amerikanernas agerande. I början använde sig USA av massförstörelsevapen som ett argument för att påbörja kriget, men började sedan glida över till att de ville ha bort en diktator. Carlsson använde liknelsen att man alltid ska vara misstänksam om någon använder sig av två skäl till att de inte kan komma på en fest – det tyder på dåligt samvete. Om det handlade om massförstörelsevapen borde de ju ha invaderat Nordkorea i stället, påpekade Carlsson.

Bernt Jonsson menade att det rättfärdiga krigets grund är att man ska ha samma mål i början som i slutet. Redan på detta faller kriget i Irak. Jonsson skulle gärna se att våldsmonopolet låg hos FN.

– Det är enormt långt till en sådan situation. Innan vi är där behöver vi nog ha kommit dit då det inte behövs våld för att styra mänskligheten. Den Internationella Brottsmålsdomstolen är en bit av denna rättsutveckling. Det viktiga är att man har internaliserat vad som är rätt och fel – domstolen ska gå in när man brutit mot reglerna.

Frida Blom menade att FN-styrkor vore jättebra. Det finns redan i dag möjligheter till detta i FN-stadgan. Inom Svenska Freds är man oroad över att EU sagt att det inte behövs FN-mandat för att deras fredsstyrka ska gå in.

Pistolen under huvudkudden
Deltagare i seminariet ställde frågor kring om en väg till gemensam säkerhet skulle kunna vara om de nationella försvaren i huvudsak var bra på försvar men dåliga på angrepp. Och hur man ser till att USA inte själv får tolka vad kriget mot terrorismen innebär? Vidare ställdes frågor kring vad syftet med NATO och den pakt tyskar och fransmän diskuterar är, när det inte är klart vem fienden är. En deltagare menade att så fort man slår på en kabelkanal får man det gamla säkerhetsbegreppet bekräftat och får legitimerat att ha en pistol under huvudkudden. Han frågade hur vi förankrar ett solidariskt säkerhetsbegrepp.

Bernt Jonsson svarade att Sverige har en stående uppgift att påminna om den breda mänskliga säkerheten och försöka få staterna bort från att leta efter pistolen under huvudkudden. Han erkände att det finns många lager i detta och att det är snårigt. Man måste vägra att enbart diskutera i termer av nationell säkerhet. De allra flesta svenska militärer har en ganska civil, demokratisk inställning, något som skiljer oss från många andra länder.

Ingvar Carlsson sade att det råder en ny situation i Europa där de militära hoten minskat. Men hur skyddar vi oss från de nya hoten? Utslagningen av våra elsystem på sistone visar hur sårbara vi är. Små extrema grupper skulle kunna bli oerhört stora hot, som samhället ser ut i dag. Efter 11 september skrev Carlsson tillsammans med Carl Tham en artikel om att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet: Dels att händelserna i World Trade Center är vidriga och hemska men att vi också måste våga prata om hur det kan komma sig att folk kan vara beredda att göra något sådant. Detta var oerhört impopulärt hos många. Carlsson menade vidare att NATO:s roll måste vara annorlunda än under kalla kriget, och att det är märkligt att folk engagerar sig för detta då organisationens storhetstid är över. Ett NATO-medlemskap skulle innebära komplikationer på kärnkraftssidan som sällan tas upp.

Frida Blom påpekade att det är svårt att skilja på offensiv och defensiv militär. Säkerhetsgemenskap innebär en kraftig nedrustning av invasionsförsvaret. Blom ville flytta över en del av de resurser som frigörs genom detta till en insatsförmåga för FN, medan resterande resurser ska vikas till andra insatser för säkerhetsgemenskap. Bernt Jonsson talade om att det i Tyskland på 80-talet pågick en stor debatt om defensivt försvar, vilken dock ebbade ut. Bodens fästning är i dag är väldigt defensivt, numera är det museum. Jonsson sade att det är det öde han önskar allt försvar.

Pragmatism och opinionsarbete
Den sista uppsättningen frågor gällde hur skolan kan bidra till utbildning om hållbar utveckling och gemensam säkerhet och hur kamp mot våld och för demokrati inom landet kan bidra till gemensam säkerhet. En fråga gällde hur man kan samarbeta med fienden och bygga de allianser som krävs för att ta sig an de stora destruktiva krafterna i världen – fredsrörelsen lider av en ”beröringsångest”. Slutligen restes frågeställningen om det är möjligt att genom att visa upp ett klart och konkret alternativ till hur alla de resurser den internationella rustningen kostar, skapa en verklig opinion bland världens folk.

Bernt Jonsson instämde med den siste frågeställaren och menade att ett omfattande opinionsarbete krävs. Ingvar Carlsson sade att vi måste ta våra nederlag på allvar och kanske vara mer pragmatiska. Vi måste våga prata med dem som inte är våra likar. Carlsson erkände att han i bland ger upp internationell politik för att nästa dag bestämma sig för att ge det en chans till. Den dag vi ger up blir det verkligen farligt. Då är inte katastrofen långt borta. Vi måste tro på framtiden, avslutade Carlsson

Frida Blom avslutade genom att rada upp de ämnen som diskuterats under den gångna stunden. Reformering av säkerhetsrådet, humanitär intervention, kärnvapen, nedrustning, vapenhandel, vår vapenexport, tidiga ingripanden, civila insatser, civilsamhället och utbildning – allt detta ryms inom gemensam säkerhet.

Tomas Brundin tackade deltagarna och påpekade angående frågeställningen om vikten av att samarbeta också med andra ”to sleep with the enemy, but practice safe sex”!

PETER GUSTAVSSON

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan