Skriv ut



På det gemensamma seminariet om FN, fredsarbetet och folkrätten var hela arbetarrörelsen representerad – utom regeringen. De medverkande debattörerna tillät sig att lyfta blicken och tala om sina visioner för utrikespolitiken i framtiden.

Deltagarna var Anna Berger Kettner, ordförande för Broderskap; Leif Håkansson, tredje vice ordförande för LO; Elise Bäcklund, förbundssekreterare för ABF; Agneta Karlsson, biträdande partisekreterare; Ardalan Shekarabi, ordförande för SSU och Maj Britt Theorin, europaparlamentariker.

Lisa Pelling, internationellt ansvarig för SAP i Uppsala län, ledde samtalet. Hon inledde med att be panelen presentera de frågor de vill prioritera i framtiden.

Maj-Britt Theorin ville stärka folkrätten och arbeta för att folkrörelser överallt i världen ska vara med och stärka FN. Både Afghanistan- och Irakkrigen var brott mot den internationella rätten – en rättsordning som också världens mäktigaste nation måste följa. Theorin kritiserade att det dröjde så länge innan den svenska arbetarrörelsen slöt upp i de internationella protesterna mot kriget. Den internationella fredsopinionen är en enorm kraft. Hon menade att balanserande militärmakter inte är en lösning på problemen – lösningen är ett starkare FN. Theorin ville få bort vetorätten i säkerhetsrådet och ha folkligt valda representanter i en folkets generalförsamling. Den internationella brottsmålsdomstolen är också ett oerhört viktigt instrument för att stärka folkrätten.

Leif Håkansson ville fortsätta fattigdomsbekämpningen men med nya metoder. Ett viktigt redskap är handelsförhandlingarna, där de fattiga länderna nu allt hårdare driver på för att få rättvisa villkor. Ett annat viktigt verktyg är FN:s arbetsorganisation, ILO. De ekonomiska frizonerna måste bekämpas, villkoren är där helt orimliga.

Möten i ögonhöjd
Elsie Bäcklund ville hitta former där människor kan mötas i ögonhöjd och diskutera de internationella frågorna på ett jämlikt sätt. Kraften i det internationella arbetet kommer inifrån och underifrån, därför måste samtalen lokalt och de lokala projekten präglas av insikterna och kunskapen hos medlemmarna.

Ardalan Shekarabi ville fortsätta fredsopinionsarbetet. Vi jobbar mycket i andra länder, men det måste bli naturligt att de som är internationellt engagerade här hemma blir med i SSU och i partiet. Det var sunt av oss att avvakta med vårt ställningstagande om Irakkriget till efter att USA brutit mot FN-linjen, men det var också vettigt att gå med i demonstrationerna när det väl skett. Det är viktigt att värna folkrätten, men det finns också brister i den idag som gör att vi måste utveckla och förnya den, främst vad gäller hur man förhåller sig till länder som är odemokratiska.

Ta tillvara engagemanget
Agneta Karlsson ville jobba mer med utåtriktade internationella verksamheter. Irakkriget blev en ögonöppnare som fick många att tänka till om internationella frågor – detta måste tas tillvara. Som folkrörelse måste vi engagera oss, som vi gjorde i vintras med Irakkriget. Det gäller också att jobba med de lokala praktiska demokratiprojekten. Vi måste även reformera FN – en förskjutning har skett de senaste årtiondena mot mer av individuella rättigheter och mindre om staters rättigheter. Som litet land måste vi alltid stötta och vara med och reformera FN.

Anna Berger Kettner menade att Palmecentrets medlemsorganisationer måste sluta stöta bort engagemanget hos invandrargrupperna och låta folk med ursprung i andra länder få engagera sig i biståndsarbetet gentemot sitt hemland. Hon menade att den linje partiet höll angående Irakkriget var rätt, men att det också var rätt att många av oss var engagerade hela resan. Det är en bra rollfördelning, ”de bråkiga bråkar”. Angående FN ville Berger Kettner att Sveriges hållning i generalförsamlingen bör skärpas, att vi bör säga ifrån och skälla på USA om det behövs. Det krävs reformering av säkerhetsrådet – nu och inte sen. Den svenska vapenexporten behöver kritiseras betydligt hårdare. Berger Kettner pratade även om vikten av att förena sina övertygelser i den stora och den lilla världen – något Anna Lindh mycket tydligt stod för. Hon accepterade inte att vare sig amerikanska presidenter eller tonårsflickors pojkvänner körde med folk.

Vi måste bli uppkäftigare!
Maj-Britt Theorin uppmanade arbetarrörelsen att vara mycket mer uppkäftig än vad vi varit de senaste åren. Vi måste låta bli att vara så rädda för att säga ifrån innan vi hört vad högste chefen säger. Protesterna mot kriget är starka också inom USA:s gränser.

Ardalan Shekarabi såg dialogen med de progressiva krafterna i USA som oerhört viktig. Samtidigt får inte det göra oss rädda för att ha en självständig svensk utrikespolitik där vi säger ifrån. SSU protesterade för ett och ett halvt år sen mot att statsministern var för israelvänlig. För Pierre Schori innebar hans strid för folkrätten att han inte fick bli sändebud i Kosovo, men det får det vara värt när man står upp för vad man tror på.

Agneta Karlsson talade om den eviga balansgången mellan att å ena sidan protestera och å andra sidan förhandla och uppnå resultat. Det är viktigt att man kritiserar den nu förda politiken, inte nationen som helhet. Karlsson ville ha goda relationer med det demokratiska partiet i USA. Leif Håkansson lyfte fram den amerikanska fackföreningsrörelsen, som har ett jättedilemma med den nuvarande regimen. Elsie Bäcklund betonade vikten av att diskutera dessa frågor mer och djupare i arbetarrörelsen, gärna i seminarieform.

Anna Berger Kettner uppmanade alla att skilja på regeringen och folket i USA. Hon betonade även skillnaden mellan de som måste ta diplomatiska hänsyn och de som inte behöver göra det. Båda perspektiven är viktiga, och inget kan sättas över det andra. Vi är alla arbetarrörelsen och vi är alla viktiga för att föra politiken framåt. Det är viktigt att arbetarrörelsens ledare – Berger Kettner själv och andra – tar ansvar för att maktstrukturerna inte hindrar folk från att berätta vad de har att säga och att bli lyssnade på.

En rättvisare världsordning
I diskussionen om hur vi förändrar den ekonomiska världsordningen beskrev Leif Håkansson förloppet i handelsförhandlingarna i Cancún, som bröt ihop fullständigt på grund av en dynamik i agerandet från länderna i Syd som inte funnits förut. WTO har ett berättigande, men organisationen måste reformeras. Det behövs ett socialt säkerhetsråd, som ser till att föra in de sociala frågorna i processen om världshandeln.

Ardalan Shekarabi menade också att säkerhetsrådet måste arbeta vidare med de ekonomiska och sociala frågorna. Det är också viktigt att ha kontakter med den resterande europeiska vänstern, eftersom EU fortlöpande skriver handelsavtal och vi måste vara med och påverka detta.

Maj-Britt Theorin sade att det är skönt att tredje världen höll ihop i Cancún. Inom EU driver kommissionärerna en ganska ohederlig politik, medan parlamentet stått ganska enigt om en solidarisk politik. Detta gäller särskilt frågorna om att låta de fattiga länderna få sälja sina varor till de europeiska länderna.

Förebygg konflikter
Debattörerna fick frågan var nästa konflikt ligger.

Ardalan Shekarabi talade om vikten av att stödja de demokratiska krafterna i de två ockuperade länderna Irak och Afghanistan. I dag är det mestadels diktatoriska grupper som får stöd från andra länder.

Agneta Karlsson instämde och pekade på att om inte demokratiska krafter får stöd i Afghanistan och Irak kan odemokratiska krafter fortplanta sig i andra delar av Mellanöstern.

Anna Berger Kettner sade att konflikter uppstår där det finns orättvisor. Genom invandringen har vi i Sverige förstahandskunskap om nästan alla konflikter – något vi måste ta till vara bättre. Berger Kettner talade även om vikten av en proaktiv konflikthantering, det vill säga att göra insatser innan konflikten blir för ohanterlig. Hon beskrev hur man i Sydafrika utvecklat en metod för lokal konflikthantering och uppmanade den nya biståndsministern att anslå mer resurser till konfliktförebyggande arbete.

Maj-Britt Theorin ifrågasatte det så kallade kriget mot terrorn. För att hindra konflikter handlar det om att minska orättvisorna i världen – inte om att bygga upp mer militär kapacitet som man diskuterar så mycket i dag. Irak attackerades i första hand för sin olja, de andra skäl som anfördes höll inte. Det gäller att undanröja de orsaker som orsakar till exempel självmordsbombningar. Båda sidor måste ställas till svars, inte minst Israel.

Leif Håkansson menade att de ekonomiska frizonerna i världen är en stor konflikthärd. I en frizon för textilindustri i Filippinerna tvingades folk att jobba flera dygn i strejk, och gavs heroin för att klara det. De som inte pallade med fick sparken och ersattes av andra. Det är tydligt att regeringsföreträdare är beredda att diskutera att möjligt inom ILO, som de inte alls kan tänka sig diskutera inom WTO. Företag kommer med hot om att man inte får fatta vissa beslut, för annars flyttar de. Ett annat problem är att många fackföreningar är väldigt tätt kopplade till regeringen sedan tiden då man kämpade tillsammans i befrielserörelsen – något som gör det svårare för dem att ställa krav på regeringen.

Elsie Bäcklund talade om att demokratin inte är något medfött, utan precis som kärlek måste den vårdas varje dag.

Maj-Britt Theorin menade att kvinnorna saknas i det konfliktförebyggande arbetet. Kvinnorna blir i större utsträckning offer i konflikterna, men finns inte med i de politiska processerna vare sig före eller efter konflikten. Här har arbetarrörelsen en uppgift, att se till att något blir gjort av de rapporter som skrivits inom EU – där Theorin själv medverkat – och FN. Det är också viktigt att hjälpa kvinnorna i Irak att få vara med och skriva den nya konstitutionen – precis som kvinnorna fick vara med och skriva konstitutionen i Sydafrika.

Anna Berger Kettner tog upp flyktingfrågorna, och kritiserade synsättet att man kan importera arbetskraft enligt villkoren att ”antingen simmar du eller så sjunker du”. Hon kommenterade även att EU inte arbetat tillsammans med UNHCR, utan betalt vissa andra organisationer som inte ens prövat flyktingskälen. Jan O Karlsson som ska jobba med FN:s migrationsarbete har en viktig uppgift i att få hela EU att närma sig svensk nivå.

Alliansfria – inte hållningslösa
Diskussionen avslutades med frågeställningen om hur Sverige ska medverka i fredsarbetet i vår egen region och hur vår relation till NATO ska se ut.

Ardalan Shekarabi menade att Sverige ska vara fortsatt alliansfritt och att vi absolut inte ska vara med i NATO. Anna Berger Kettner sade att alliansfrihet inte behöver betyda hållningslöshet, något Sverige visat åtskilliga gånger tidigare. Maj-Britt Theorin framhöll att vi lärt oss läxan av krigen, och lärt oss att lösa konflikterna fredligt. Många, främst inom unghögern och militären, ville ha krig med Norge 1905, men då löste vi det fredligt. Vi ska vara alliansfria, vi ska inte gå in i någon militärunion, vi ska föra en solidarisk politik och vi ska stå på tredje världens sida. Agneta Karlsson ville värna alliansfriheten, men talade samtidigt som att utveckla EU:s krishantering för att kunna hantera konflikter. Leif Håkansson sade att han ärligt talat inte vet om LO har någon åsikt i frågan, men att han tycker att det är självklart att vi ska stå alliansfria.

Diskussionen övergick till läget i våra östliga grannländer. Anna Berger Kettner påpekade att det finns en konstig kolonial inställning till handeln i Östersjöregionen, exempelvis att ”Estland ska alltid handla med Finland”. Ardalan Shekarabi nämnde att flera före detta sovjetrepubliker, som Vitryssland och Azerbajdzjan, inte ser ut att gå mot en bra utveckling. Agneta Karlsson ville fortsätta socialdemokratins samarbete med demokratiska krafter i Vitryssland. Leif Håkansson diskuterade de tio nya medlemmar EU får den första maj nästa år. Av ländernas fackliga centralorganisationer är det enbart LO i Sverige som uttalat sig för att inte ha övergångsregler, och också här är det fem förbund som har anmält sina betänkligheter mot detta.

Lisa Pelling avslutade diskussionen med att berömma panelen. Ingen av debattörerna jobbar enbart med frågor kring folkrätt och fred, men ändå är de oerhört kunniga, något som bådar gott för diskussionen om internationell politik i framtiden. Lisa hoppades på att få se alla, både panel och åhörare, på den internationella aktionsdagen den 25 oktober.

PETER GUSTAVSSON

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan