Skriv ut



På seminariet om kurdernas rättigheter fanns ett antal representanter från kurdiska organisationer och personer intresserade av kurdernas situation samlade i panelen. Debattörerna talade dels om hur de såg på situationen idag men även om visioner inför framtiden.

Deltog gjorde Burhan Habibna, KRR, Kurdistans Regionala Regering; Ahmad Azizi, från Kurdiska Demokratiska Partiet i Iran; Gustav von Essen, ordförande för Kandil; Mohammed Mohtadi, oberoende politiker och modersmålslärare i Uppsala, samt Meriwan Nisstan, från Irans kurdiska ungdomsförbund.

Ett 50-tal intresserade hade samlats i Sävjaskolans aula och seminariet inleddes på ett lite annorlunda, men uppskattat sätt, med dans av en kurdisk folkdansgrupp.

Lisa Pelling, internationellt ansvarig på SAP i Uppsala län, ledde samtalet och hon började med att be panelen presentera sig och ge en kort beskrivning av hur de ser på kurdernas rättigheter:

Utökat bistånd behövs
Burhan Habibna, från Kurdistans Regionala Regering, berättade att läget i det Irakiska Kurdistan nu är stabilt. Kurder som tvångsdeporterades under Saddams regim är sakteligen på väg tillbaka till de kurdiska områden där de bodde innan deportationen. Habibna berättade vidare att det idag finns två administrationer i området och att han på detta seminarium representerar båda. Enligt honom behövs det en omfattande uppbyggnad av området för att folk ska kunna återvända dit och han vädjade om ett utökat bistånd till Irakiska Kurdistan från Sverige. Sverige har varit ett av de länder som engagerat sig mest i kurdfrågan och måste fortsätta med sitt stöd även idag, när behovet på nytt är så, menade Habibna.

Ett parti i motvind
Ahmad Azizi, från KDP (Kurdiska Demokratiska Partiet) i Iran gav en kort historik kring partiet. Många av KDP:s anhängare fängslades under shahens makt i Iran. När sedan revolutionen var stundande gav partiet den sitt fulla stöd och hoppades på en förändring som kunde innebära fördelar för den kurdiska delen av befolkningen. Partiföreträdare träffade Ayatolla Khomeini och trodde att han var den kraft landet behövde. Men även där slog det fel efter en tid. Partiet deltog i val men resultatet respekterades ej. KDP fick varken vara med och bestämma eller delta i konstitutionen. Det hela eskalerade i att partiets generalsekreterare, Abdul Ahmad Ghasemlou, mördades i Wien av iranska terrorister. Tragiken slutade inte där utan Ghasemlous efterträdare mördades även han. Idag kämpar partiet i enorm motvind för mänskliga rättigheter, demokrati och självstyre för de kurdiska områdena i Iran. Azizi efterlyste hjälp från andra regeringar för att kunna stå emot och kämpa i det diktatoriska samhället i Iran.

Dialog har förbättrat
Gustav von Essen, f.d. moderat riksdagsman och ordförande för Kandil, berättade att hans intresse för den kurdiska frågan väcktes under början av 90-talet. Han beskrev sin första resa till Kurdistan och berättade vidare att han nu varit i området ett femtontal gånger. Enligt von Essen har det hänt något radikalt i Kurdistan efter 1998 eftersom man har insett att det inte borde vara med vapen som man talar med varandra mellan grupperna. Man har kommit till insikten att man måste börja föra en dialog och detta har lett till att stämningen är mycket bättre i området idag än på många år.

von Essen berättade att man i Kandil koncentrerar sitt arbete på de nyligen fria områdena. Man arbetar för att det ska finnas tillgång till rent vatten, att mediciner ska komma till området, att skolorna ska kunna bedriva undervisning osv. För att detta ska kunna fungera mera smärtfritt behövs mer samarbete mellan de olika grupperingarna i området. Nu måste man påbörja ett mer långsiktigt samarbete och detta får gärna ske i FN:s regi, menade von Essen. En stabilitet måste gradvis uppnås och detta kommer att ta tid – otroligt lång tid. Alla i området måste få en chans till trygghet, vare sig man är kurd, arab eller kristen och han hoppades att Socialdemokraterna och regeringen ska fortsätta i Anna Lindhs spår, eftersom hon var oerhört aktivt engagerad i kurdfrågan.

USA:s befrielsekrig
Mohammed Mohtadi, oberoende politiker och modersmålslärare i Uppsala, valde att tala om något som inte alltid nämns, men som dock existerar, nämligen kurdernas inbördes solidaritet med varandra över de olika nationsgränserna där de bor.

Mohtadi ansåg, som många andra, att den kurdiska frågan är mycket komplex. Med Kurdistan delad i fyra delar i olika länder blir det ingen nationell känsla för kurderna, menade han. Detta underlättas förstås inte av att kurder får utstå förtryck av de totalitära regimer som regerar där de bor. En fredlig och civiliserad lösning försvåras av Kurdistans strategiska läge i ett oljerikt område, resonerade han vidare.

Men de olika nationernas motvilja att acceptera kurderna har gjort att det skapats en nationell känsla bland kurder. Kurderna i Iran, Irak, Turkiet och Syrien ser inte USA:s krig mot Irak med samma skepsis som alla andra, utan mer som ett befrielsekrig. Många svenskar och folk från andra nationer kanske inte håller med oss, men det är så vi kurder ser på det, sade Mohtadi.

Egen kultur och integration
Meriwan Nisstan, från Irans kurdiska ungdomsförbund, tolkades av Sozan Fathi då han bara varit i Sverige en kortare tid. Han berättade att deras ungdomsförbund bildades för 5 år sedan och att deras organisation finns i många länder, bl.a. i USA och Kanada. Deras kärnverksamhet finns dock i Kurdistan. I de olika länderna har man emellertid olika arbetssätt.

– Kortfattat är vårt mål med organisationen i Sverige, att belysa för kurdiska ungdomar att den kurdiska kulturen är viktig. Vi är aktiva i 20 olika städer i Sverige. På de flesta ställen har vi en teater-, dans- och kulturgrupp. Vi tycker att det kurdiska språket är viktigt och vi strävar efter att våra medlemmar ska lär sig språket bra, sade Nisstan.

– Vi undervisar våra medlemmar i Kurdistans geografi. För att våra ungdomar ska lära känna varandra ordnar vi utflykter av olika slag. Integration är väldigt viktig för oss. Därför har vi bra samarbeten med svenska och utländska ungdomsorganisationer, berättade han vidare

Lisa Pelling frågade panelen vad Sverige och vår nya utrikesminister, Laila Freivalds, kan göra för Kurdistan.

Gustav von Essen talade om att vi idag måste inta ett förhållningssätt som inte är emot USA. Vår inställning bör istället vara: ”Vad är bra för detta område?” Han menade att FN inte alltid har den status och makt att det kan göra saker och ting mycket bättre än USA. Den svenska regeringen borde för en gångs skull inte ställa sig bakom Jacques Chirac och fransmännen. Nu är det irakierna vi måste prioritera och inte bibehållandet av någon slags maktbalans. Det är ju klart att det hade varit bättre med ett FN-mandat innan man påbörjade kriget mot Irak, men nu blev det inte så och det får vi ta för vad det är, anförde von Essen.

Hot från regimen i Iran
Ahmad Azizi tyckte att den iranska regimen tenderar att gå åt samma håll som Saddam Husseins regim var på väg mot, d.v.s. att utrusta sig med kärnvapen. Nu är det dock betydligt lättare än förut att stoppa den iranska regimen då det finns många oppositionella grupper som uttryckligen visat sitt missnöje med de styrande. Det gäller för andra nationers regeringar att hjälpa oppositionen nu. Iran och kurderna i Iran behöver denna hjälp nu mer än någonsin. Imorgon kan det vara för sent. Kurder i Iran och iranier i oppositionen vill ha hjälp av Sverige och andra länder, att utöva påtryckningar på de styrande mullorna innan det blir för sent och upproren slås ner och de oppositionella hinner tystas.

Burhan Habibna sade att kurder idag inte har stort förtroende för FN. FN var tyst när massgravar upptäcktes, massor av människor dödades och folk förtrycktes.

Han menade även att eftersom de hinder – nämligen Saddam Hussein och hans regim – som förut fanns för att ge bistånd till Kurdistan inte längre existerar, borde man nu kunna ge bistånd direkt till olika projekt i Kurdistan.

Falska mediabilder
Mohammed Mohtadi ansåg att svenska massmedier har gett, och ger fortfarande, en felaktig och falsk bild av kriget i Irak och situationen i området. Han menade att demonstrationerna i Bagdad idag förstoras upp och visas som ett bevis på USA:s misslyckande.

– Visst förekommer det demonstrationer i Bagdad idag, men inte för att något är fel utan för att det finns demokrati i landet. På Saddams tid visade man inte demonstrationer i Bagdad på nyheterna eftersom det inte förekom några. Då fanns ingen demokrati. Det är en väsentlig skillnad på situationen då och nu, sade Mohtadi.

– Jag hoppas även att den nya utrikesministern uppmärksammar de mänskliga rättigheterna i Iran. Idag stenas kvinnor till döds och de har i princip inga rättigheter alls, avslutade han.

Meriwan Nisstan anförde att han tyckte att Sverige borde samarbeta med de organisationer som kämpar för kurdernas rättigheter och man bör sätta press på de regimer som förtrycker kurderna. De tendenser till lamhet som har funnits borde upphöra.

Han sade även att han tyckte att Integrationsverket borde hjälpa de kurdiska ungdomar som är utan asyl i Sverige idag. Sverige måste även stödja ungdomar som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran.

Debatt om folkomröstning
Det ställdes även ett antal frågor från publiken. Den första riktade sig till Burhan Habibna och gällde den pågående debatten i norra Irak som handlar om att ha en folkomröstning: ”Varför går inte de kurdiska partierna ut öppet och begär en folkomröstning? Hur ställer sig USA och dess allierade till en eventuell folkomröstning?”

– Idag samlas namnunderskrifter på initiativ av intellektuella i Kurdistan. Detta för att man vill att USA uttryckligen ska fråga folket vad de vill. Insamlandet av namnunderskrifterna är ett omfattande arbete och vi vill ha in några miljoner namn innan vi presenterar kravet, svarade Habibna.

Nästa fråga var ställd till Ahmad Azizi och löd: Vilken roll har KDP Iran i den iranska oppositionen? Hur kan man garantera att inte samma sak händer som efter förra revolutionen i landet?

Azizi svarade:

– KDP spelar en stor roll i Iran. Vi är ständigt i opposition och försöker pressa regimen till att bli mer demokratisk. Men med nuvarande system i Iran är det otroligt svårt att demokratisera samhället. Vad gäller garanti, så är det nog inget politiskt parti som kan någon sådan kring det som händer eller om en ny revolution skulle uppstå. Men det är klart att vi har otroligt stor erfarenhet från händelserna kring revolutionen 1979.

En tredje fråga ställdes till Meriwan Nisstan. ”Hur påverkar ni ungdomarna i iranska Kurdistan. Hur är kontakten mellan er?”

– Vi är en internationell organisation och vi har föreningar i olika länder. Det är vår organisation i Iran som har den tätaste kontakten med ungdomarna där nere. Vår uppgift är att ha givande aktiviteter för de kurdiska ungdomarna i Sverige, svarade han.

Efter dessa frågor från publiken, tackade Lisa Pelling de inbjudna i panelen och de som kommit för att lyssna på diskussionen. Slutligen uppmanade hon alla att arbeta aktivt för den kurdiska frågan i de organisationer man är engagerad i.

ELNAZ ALIZADEH

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan